Förlåt mig, Pontonblogg, för jag har syndat. Det finns något som jag måste erkänna. Det är nämligen så, att jag aldrig har läst en riktig deckare i hela mitt liv. Okej, jag kan ha skummat igenom någon Ture Sventon under ett regnigt sommarlov, men ni förstår mitt resonemang. Och just på grund av den oerfarenheten så tog jag under förra veckan på mig att snickra ihop, inte bara en klassisk deckare, utan en scenvänlig musikalvariant utifrån 25 hängivna skådepelares hundratals idéer och önskemål. Ni förstår vart jag är på väg. Den excentriska teaterförfattaren i mig utbrast genast, när möjligheten dök upp, att jag är fullkomligt ren, oförstörd, opåverkad, och därför borde kunna åstadkomma någonting fullkomligt nyskapande i genren! Några dagar senare insåg jag att varje liten detalj av mina revolutionära idéer redan har gjorts, minst tre gånger.
På golvet ligger stora papper med sträck dragna mellan huvudkaraktärer, formade som potentiella polygondraman. I datorn ligger minst sju olika dokument med idéer om scener och karaktärsnycklar. I Spotify finns en spellista på sex timmar, med jazz jag ska lyssna igenom och sålla ut. Så nu sitter jag här, ovanpå traven byggd av samtliga deckare som jag kunde hitta i mina föräldrars bokhyllor, och hör hur familjen där nere har börjat trä de hemtovade garntomtarna på den glesgrenade julgranen. Oset från middagsgröten letar sig genom huset. Minst tio spännande karaktärer ska utformas, sångnummer ska letas fram och skrivas om, scenografiproblem ska lösas och mord ska planeras. Lyckan är total, en ursäkt att nörda ned mig i cigarettmunstycken och varietéteatrar!
Så undertecknad kommer alltså spendera jullovet i en dimma av 30-talsdekadens och deckarpersonligheter i rutiga flanellmorgonrockar. Kommer er helg vara bättre än min? Jag är inte övertygad. Ledighet är överskattat, här ska produceras musikal!
Sitter likt en pojkspolingversion av Paul Simon och ”gör mig redo för christmas day”. Det är ganska utmattande. Hoppas på Didions blåa nätter, Viktor Johanssons wrestlare och Cărtărescus fjärilsdelar under granen. Sitter vid min dator som jag brukar kalla för min skrivmaskin (bara för att kunna blinka till min låtsasvän Woody Guthrie när jag skriver och säga: ”this machine Woody, this machine kills fascists”). Sitter och julrimmar ”boxformat” med ”mellismat”. Kommer över tre bilder från höstens poesifestival i min hårddisk. En matta i Lagerhuset. En utspridd publik framför en scen. Tror jag kan skymta Johannes Anyuru där framme, bakom pelaren, över macen (det kan jag egentligen inte alls för detta är fotat under ett samtal om nätpoesi med bland andra Jen Bervin, men låt mig ändå associera till Johannes, han skulle ju prata senare). Vi bläddrade i gamla ponton när redaktionen hade tårtkalas för några dagar sedan och då var han plötsligt där med en inskickad dikt. I en pontonraritet: Anyuru, ung poet. Ja, jag försöker antyda att du ska skicka in text till ponton du med. Då kanske du också sitter där om tio år, som en del utav en fin festival, en hösts höjdpunkt, och pratar med andra skrivande människor om poesins politiska kraft, vem vet? Den tredje bilden är från Ung Poesi-workshopen. Ett resultat av klassiskt brainstormande kring samma tema: poesins makt att förändra.
Men, utan att nästla in mig allt för mycket i det vi så populärt kallar politik: mina simpla intentionerna med detta inlägg:
1. Dela med mig av bilderna. 2. Säga ”god jul”.
Nu är det bara sex dagar kvar till julafton. Jag bakar lussebullar och funderar på vad som är jultraditioner för mig. Läsning såklart, och det lär jag inte vara ensam om i det här sammanhanget. Under julen gillar jag att grotta ner mig i storslagna fantasyepos. När jag var i trettonårsåldern älskade jag fantasy och slukade allt David Eddings har skrivit under en sommar. Numera har jag gått över till att nästan bara läsa fantasy på julen.
En av mina bästa jular var den då jag läste Philip Pullmans trilogi Den mörka materian. Det kanske inte enbart var de bra böckerna som gjorde den julen så underbar, men de var definitivt en bidragande faktor. För ett par år sedan läste jag Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke, en sådan där tegelsten man aldrig vill släppa ifrån sig för att man på något sätt blir ett med historien. Det är en sådan där berättelse som spinner över så många sidor att man blir hemtam i miljöerna och vän med karaktärerna. Det är en märklig känsla när sådana böcker tar slut, tycker ni inte? I år tänkte jag ta itu med Game of Thrones av George R.R. Martin. Efter en hel termin av torr kurslitteratur är jag verkligen sugen på att leva mig in i något helt främmande.
En annan litterär jultradition jag har (eller kanske snarare skulle vilja ha) är att alltid på något sätt läsa Viktor Rydbergs dikt om den lilla tomten. Jag gillar verkligen den, inte bara för julstämningen utan även för det mer melankoliska temat man kan hitta i den. Jag föreställer mig att jag, om många år, ska sitta i en röd sammetsfåtölj framför brasan i ett stort hus på landet, omgiven av massor av barnbarn, och läsa Tomten högt för dem. Det vore fint. Men, det är ju trots allt ett tag tills det kan bli verklighet, så tills dess kryper jag upp i soffan och läser om tidsresor, alver och dvärgkungar.
God jul!
”I min nya bok, The Empty Family, finns en mening som har varit med mig sedan 1988. I mars 1988 dök den upp i mitt huvud: Det var en sådan vind över havet den dagen. Jag prövade olika varianter: Det låg en vind över havet den dagen. Eller: Så det blåste över havet den dagen. Jag hittade ingen plats för den, men den lämnade mig inte heller. Det var en sådan lättnad att äntligen hitta en berättelse där den passade. Min mening har fått ett hem!”
Orden ovan är signerade den irländske författaren Colm Tóibín och de yttrades i säsongsfinalen av Babel för några veckor sedan. Programmet synade novellen, den skönlitterära formen som jag håller så varmt om hjärtat, den som är så svår att bemästra, men som när den utav en Söderberg eller Yates eller Salinger tyglas kan vara bättre och mer häpnadsväckande än allt annat. Den tidlösa formen som i Sverige 2011 var medialt hetare än någonsin, med nya novellsamlingar från folkkära skådespelare/folkbildare/underhållare (Jonas Karlsson och Fredrik Lindström), nischade förlag (Novellix) och en kanadensisk novellist som lågoddsare i Nobelprisdiskussionen (briljanta Alice Munro). Att Daniel Sjölins sista Babel (herrejesus vad jag kommer sakna dig Daniel, men det får jag förhoppningsvis tillfälle att återkomma till) ägnades åt novellen låg alltså helt rätt i tiden, även om novellen – såklart – som litterär form är ständigt relevant.
Det slog mig när jag läste första novellen i Nam Les suggestiva Båten hur viktigt det är med såna där meningar som Colm Tóibín pratade om, oavsett om de legat och guppat i författarens bakhuvud i åratal eller kommit till i stundens ingivelse. Meningar som känns så självklara i just sin berättelse, i den narrativa textmassa i vilken den infogats. Meningar som i sin kontext är lika slående vackra som givna, som ger novellen sitt existensberättigande syre. De kan fungera utanför, som lösryckta fragment på en kylskåpsdörr, men jämfört mot vad en sådan mening kan ge för effekt i strålande novell så är den skönheten… ingenting. Meningen kan inleda en historia, den kan vara insprängd i mitten, dold, men den kan också utgöra den ack så viktiga avslutningen, den som formar den ack så viktiga eftersmaken. I inledningsnovellen i Nam Les debutsamling, den med den fantastiska titeln Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja, så är det just den sista meningen som golvar mig:
Och det slog mig då hur det tar timmar, ibland dagar, för ytan på en flod att frysa till is – att i sin hud innesluta den perfekta, kristallklara världen – och hur den världen kan slås sönder av en enda liten sten som släpps ner som en ensam stavelse.
Jag blev så extremt till mig efter att ha läst dessa ord att jag genast var tvungen att skriva en pinsam och avreagerande ”tweet” och sprida meningen (till alla mina 6 ”followers”, det fyllde en sorts lam Fight Club-funktion om ni förstår vad jag menar). Tyckte du att den var vacker? Läs novellen.
Slutligen: det finns en anledning till att jag kom att tänka på det här med ”den där specifika meningen”, meningen som måste hitta sin väg till just sin historia (en anledning som i sin tur fick mig att tänka på Nam Le och Båten, som för övrigt är ett julklappstips som inte borde kunna misslyckas, så länge du håller av objektet för din generositet vill säga). Må det ta tid, huvudsaken är att den till slut ska hitta hem. När jag låg sömnlös häromnatten kom en sådan mening till mig, i alla fall var mitt förvirrade jag just då helt övertygad om det. En mening som jag ägnat de senaste dagarna, lönlöst ska påpekas, med att febrilt försöka hitta en berättelse åt. Till dess får den flyta fritt där i hjärnans bakre skikt, kanske blir jag till slut tvungen att begrava den för evigt, eller hänsynslöst avrätta den (läs ”twittra den”), men i nuläget tycker jag nog att den förtjänar sin novell:
”Det här är inte fanfiction, det är fan fiktion”, muttrade hon lågt för sig själv, trots att hon egentligen ville skrika.
Nej, jag bara skojar. Den där meningen tvingade jag fram exakt just nu för att snyggt runda av den här texten, men vem vet, det finns inget som säger att den inte kan hitta sin berättelse för det? Det är inte bara Gud som ”works in mysterious ways”.
What about when Dylan went electric?
När jag var och såg Jonathan Franzen prata om sin fantastiska Frihet på Kulturhusets författarscen tidigare i höstas så talade han mycket, kvickt och insiktsfullt (om man uppskattande såg Skavlan-utfrågningen dagen därpå så ska man vara medveten om att det var en väldigt light light-version, och då med en inkompetent utfrågare). Om skrivandet som kontorsarbete. Om James Joyce. Om den amerikanska medelklassen. Om sina svenska rötter. Om konsekvenserna av att döpa en roman till ”Frihet”, det vill säga om det fruktansvärt enerverande i att behöva utstå tvångsmatning från journalisthåll världen över med den där frågan som är omöjlig att ge ett bra svar på: ”Vad är frihet för dig Jonathan?”.
Samtalet avslutades med kanske den häftigaste författaruppläsningen jag bevittnat: med enorm inlevelse och ett tonfall drypande av subtilt ilsken och väldigt rolig bitterhet reciterade Franzen sidorna 200-203 från den vid tidpunkten till svenska nyöversatta romanen. (Du kan läsa samma passage här: http://www.goodnesscommunications.com/?p=225 ). Frågan ”What about when Dylan went electric?”, som i boken riktas till en av huvudkaraktärerna, Richard Katz, fick mig och många andra i Kulturhusets kontext denna kväll att skratta högt. Jag behöver nog inte skriva att jag var väldigt lycklig när jag gick därifrån med ett signerat ex amerikansk samtidsroman under armen (diskussionen som vi redan snuddat vid i pontonredaktionen, den om varför man skulle vilja ha författarens autograf i en bok, får vi ta en annan gång, men från säkra källor kan jag meddela att en viss nyligen Sverigeaktuell rumänsk litterär gigant ställer sig bittert frågande till fenomenet).
Men, det var inte om detta jag ämnade skriva. Nej, anledningen till att jag åter kommer att tänka på den gemytliga kvällen med Franzen är den nya, omskrivna, och bland författare och skrivande människor tydligen omhuldade, programvaran ”Freedom”, en programvara som låter användaren blockera nätet under valfri tidsperiod. Denna funktion har hyllats av framstående författare som Nick Hornby och Naomi Klein för sin positiva inverkan på deras litterära verksamhet. Man slipper den ständiga distraktionen som sociala medier utgör och fokuserar på att producera riktig dikt och prosa (eller i Kleins fall briljant konsumtionskritik) istället för tweets. Jag läser om denna nya surfspärr och tänker direkt på Franzen. Under det där samtalet var han ju så tydlig i sitt avståndstagande från allt vad sociala medier heter. Han menade krasst att Facebook kunde ha en samhällsförstörande potential.
Att det nu lanseras en programvara med samma titel som Franzens kritiskt samhällskommenterande roman känns oerhört logiskt, trots att han själv verkar ha tillräckligt med integritet som det är för att inte låta arbetstimmar förflyta på grund av Wikipedias slumpartikelfunktion. Han behöver inte ”Freedoms” hjälp, men för oss andra som saknar samma viljestyrka ter sig programvaran som en författarens räddaren i nöden i det moderna mediesamhället. Med förhoppningen att jag nu ska komma att använda detta ord korrekt för första gången i mitt liv: känns det inte kongenialt?
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv | Äldre inlägg Nyare inlägg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
