Jag läste nyligen (ett par år försent) boken Anarkist som följer med Mattias Alkbergs album med samma namn. I boken samlar Alkberg artiklar om smått och stort från sin journalistiska karriär. Han är liksom jag från Norrland. I en krönika skriver han om rädslan han känner varje gång han går in på restaurang Malmen i Luleå. Han hoppas att ingen ska se att han är poet för, som det står i krönikan, ”poeter är bögar och ska enbart ha på eller hålla käften. Och lyssnar de på bögpop och har bögskor där vi är så ligger de risigt till.” Så skriver Alkberg vid fyrtio och ser att det är samma rädsla han kände då han var femton, punkare, och såg raggarna hotfullt cruisa förbi medan han väntade på bussen.
När jag läste Alkbergs text blev jag alldeles tung. Det var länge sen jag tänkte på min härkomst. Mitt liv nu i Stockholm är så långt mitt liv då i Vännäsby (en by utanför en by utanför Umeå), där jag såg raggarna cruisa förbi. I min grundskola var killarnas intressen sport, motorer och datorspel. Jag vet inte vad tjejernas intressen var eftersom könssegregationen var närmast total. Bög användes som invektiv och slängdes hotfullt mot mig flera gånger per dag (ofta sammanfogat med ”jävel”). Konstnärligt intresse, åtminstone som kille, var socialt självmord.
Det jag ångrar mest från min grundskoletid är att jag inte begick det sociala självmordet. Jag sysslade inte med någon av de aktiviteter som sedan tilltalat mig. Istället försökte jag passa in. Jag var med i fotbollslaget trots att jag var sämst samt tyckte det var tråkigt. Dagligen övade jag mig i att få människor jag egentligen inte hade något att säga till att tycka om mig. Om nätterna gapade meningslösheten som ett svart hål i magen.
Det var först när jag i gymnasiet träffade jag en vän som begått socialt självmord som nya världar låstes upp inom mig. Att läsa poesi, lyssna på ”bögpop”, känna, uttrycka känslor framstod plötsligt som acceptabla aktiviteter. Ja, själva skällsordet bög förlorade sin kraft som hot och visade en väg bort från tyngande normer. Jag kunde också börja se på mig själv som bisexuell.
Jag och min vän tog oss psykiskt och sen fysiskt och återigen mer psykiskt iväg från den värld som Alkberg beskriver. Nu bor jag i Stockholm. Den miljö jag rör mig i kunde inte varit mer olik uppväxtorten. Det som var nedtryckt där är här upplyft, och vice versa. Ett socialt tryck tycks alltid finnas, men nu manar den åtminstone i acceptabel riktning.
Det är bra. Men det kom sent. Anpassningen tog över min tidiga ungdom. Så många år ägnades åt sådant som inte hade något med mig att göra. Jag känner fortfarande att jag försöker reda ut vad som egentligen har med mig att göra.
Ett av de största feltänken tror jag var att jag förväxlade världen med den håla jag växt upp inuti. Världen är stor. Det finns ett sammanhang för varje så kallad excentricitet. Men jag fryser av rädsla när jag tänker på vem jag kunde varit om jag vore kvar där jag började mitt liv. Alkberg ger mig något av en föraning när han delar sin upplevelse av att köpa kaffe på Malmen. Krönikan slutar: ”Jag kom hem oskadd den här gången med. Jag hoppas det händer igen.”
Fantastiska Fran Lebowitz.
Ett stycke fredagstips: årets kanske bästa och viktigaste diktsamling kostar ingenting mer än din odelade uppmärksamhet. Den heter Sätt att finnas, är skriven av Axel Aaro och utgiven på Ett av Sveriges Största Förlag. Ladda ner den här.
Och så ett stycke fredagsfråga: du kommer väl på releasekvällen för nya fina ponton? Onsdag den 20 mars, PUNKT MEDIS, 18.00. Läsningar, tidningar, öppen scen.
Jag var sjuk. Tankebanorna tycktes blockerade av slem och annat strunt. Men jag läste diktsamlingen Gattet – sånger från barnasinnet och romanen Tillflyktens hus av Åsa Nelvin. Det passade bra.
Jag är dock en usel litteraturkritiker. Jag läser gärna det som harmonierar med mitt inre och uppskattar delvis konst i proportion till igenkänningsfaktorn. Detta beror mest på att igenkänningsfaktorn inför det mesta är obefintlig.
Med detta i åtanke, uppskattade jag läsningen.
Genom tidskriften Rymden upptäckte jag författarskapet, som påstods betecknas av en självbiografisk ton. Efter att ha läst Gattet, låter utsagan rimlig. Självklarheten som driver berättandet ger vid handen att författaren själv genomlevt stoffet, som behandlar sjuåriga Lisas sista sommar – innan skolstartens existensomvälvning. Ramen är Helsingsborgs fattigare kvarter 1958, närmare bestämt området Gattet där mormodern bor och trängs med familjen.
Det är sommar men ingen sommaridyll. Trängseln verkar på flera plan och diktjaget känner klaustrofobi, maktlöshet och äckel. En påträngande oförståelse inför vuxenheten är skrämmande. Som när Lisa tittar på TV:
”Den dånande musiken
måste de hålla på så där
stäng av
en svartklädd man rör på höfterna
som om han försökte frigöra sig
ur sitt eget bäcken
hela tiden vrålar han i mikrofonen
och nedanför podiet försöker
kvinnor i vita klänningar och hästsvansar
att nå fram till honom
och slita upp knutarna på hans gymnastikskor.”
Det som entusiasmerar mängden framstår som vämjeligt. Mycket är vämjeligt. Det gamla huset, de gamla mänskorna… Till och med kroppen – och den blir man ju aldrig av med! Men i väggens sprickor skymtar också sublimitet. Lisa och läsaren möter storhet i de vardagligaste sammanhang. T.ex. en sensommarkväll, när familjen fyller sina Hindenburgblåsor med alkohol:
”Men när jag, inte lika välutrustad,
går in i buskarna för att kissa
och sittande på huk
ser analfabetismens sista sommar försvinna
som en spenatfärgad skymning
över Volkswagenfabriken
-tror jag att jag har sett tidens sken”
Likaså i romanen Tillflyktens hus. Boken inleds med en barndomsskildring lik Gattet; men till skillnad från lyriken följer prosan huvudpersonen, N, tills hon är ”vuxen”.
N mister sin mor som ung och flyttar till mosterns familj, där utanförskapet inom familjen kväver henne. Ett mordiskt förakt för det myndiga hyckleriet fyller N som en ”farligt gasfylld pratbubbla”. Och giftet får inget utlopp bland de stela leendena. ”Det som främst låg N i fatet och förlamade hela hennes utveckling var hennes lysande diplomatiska begåvning, eller kanske är det fel att kalla det begåvning och ge sken av det skulle vara medfött, snarare var det frågan om ett uppfostrans syfilismärke som till slut kastrerade varje känsla.”
Med tiden utvidgas alienationen från familjecirkeln till att omfatta alla som N möter. För henne är kausaliteten tydlig: ”Jag är ett monster frambringat ur en av världens miljoner små familjekuvöser, där man hålls vid liv precis så mycket att hjärtat inte stannar, men där det yttre livet, det verkliga livet, hålls på avstånd med plastväggar.”
Hon ser inget gemensamt hos de andra, hon vet inte vad hon ska säga, så hon tiger… men lever och tänker och känner ändå. ”Varför får de inte lära sig att lyssna till dem som tiger? ”
Tillvarons misär slår rot i hennes tankar. Depression förlamar den vuxna kvinnan och psykosen lurar runt hörnet. Bokens tre senare delar gestaltar denna själsliga ohälsa inifrån. Det sker genom en personlig tolkning av Bakom lyckta dörrar samt en följdriktigt Kafkaotisk dröm. Nog så intressant, men greppen saknar den personliga, banala prägeln.
Att beskriva psykisk sjukdom är ett delikat åtagande. Ångest är sällan intressant. Hur ska man skriva om det, utan att romantisera något destruktivt?
Jag funderar ofta på det, vet inte riktigt vad jag kommer fram till. Säkert är att jag tycker Åsa Nelvin lyckades med detta i Gattet och i första delen av Tillflyktens hus.
Åsa Nelvin
För att veta vilken vecka jag befinner mig i så brukar jag skriva ”vilken vecka” i Googles sökfält för att sedan skickas vidare till, och upplysas på, oerhört pedagogiska vecka.nu. Detta var något jag gjorde alldeles nyss. Och nu vet jag (tack för det vecka.nu, denna fasta, trygga punkt i min annars så flackande, självförbrännande tillvaro, nej jag skojar bara). Det är vecka 9. Och därför mitt ansvar att fylla pontonbloggen med content. Glimrande eller ej. Den ska fyllas med lite content. Håll till godo.
Först tänkte jag skriva lite om lyckan som uppstår när en korrekturläser ett kommande nummer av ponton. Något jag gjorde i helgen. Och den där lyckan, ja, den infann sig än en gång. Antagandet som skulle kunna vara en farlig generalisering håller ett tag till, sprack inte i tusen skärvor, bygger fortfarande på en stabil, personlig och vacker empiri: ponton är bra, ponton är relevant, ponton är olydig, ponton är tack vare dig. ponton skriker, är spretig, klargörande, tyst och fylld av ord, bilder, mening, osv. Denna gång komplett med kollektivt manifest, brev till Bengt och Sonja, intervju med Abdellah Taïa, text av Annakarin Thorburn, dagbok om mexikanska poeter, dåliga idéer (med tillhörande ordlava), silverflagor, kråkflockar, recensioner, noveller, poesi, illustrationer, fotografier, namnkrönika och mer (!). Jag tänkte skriva lite om lyckan som uppstår vid korrekturläsning av ett kommande nummer av ponton. Något jag nu gjort. Det uppstår en lycka.
Jag förstår att jag med mitt ”Först tänkte jag skriva” i förra stycket indikerade att jag skulle skriva något mer i detta inlägg. Ett till stycke, minst. Kanske två, kanske tre (jag kan ju aldrig hålla mig kort annars, mina recensioner är alltid tusen tecken för långa, skapar alltid huvudvärk för layoutansvarig). Kanske tänkte jag att användandet av ordet ”först” skulle sporra min trötta hjärna, tvinga mina vinterfnasiga fingrar att krysta fram någon trött litterär spaning. Någon självklar reflexion med avstamp i ”bokrean” eller dylikt. Jag vet inte. Det blir inget sånt, i alla fall. Inte nu. Hoppas ni har överseende (klart ni har, ni drar med största sannolikhet en ”lättnadens suck”).
I morgon kanske jag skriver lite om mina favoritord i Leif Holmstrands senaste bok, Tjuvklyftan. Eller om hur han skickligt precist skriver ihop dem när en minst anar det, suggesterar (kan jag skriva så? menar skapar suggestiv stämning, i alla fall). Ja, kanske gör jag det. Vi får se. Det är fortfarande vecka 9.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
