Stig Claesson
Stig Claesson, med sin rökstämda berättarröst, lotsade mig fram genom Minnenas Television, då när Stockholms stadshus far ut i världsrymd, och Ragnar Östbergs tegel faller ner i Riddarfjärden. Och ingen skrev väl om Södermalm som Slas. Om en svunnen stadsdel, då innan ölkaféerna blev till någon trendig butik, innan Am Appy ordnade med lokaler på Götgatan. Innan. Då när bohemerna inte hade några direkta ambitioner, inga drömmar om fem år av medial uppmärksamhet, några klubbår med många pojk- och flickvänner. En Stockholmsbok (1966), den kan man börja med.
Fyllona från min barndom har börjat falla från parkbänkarna, ner i snön faller de. Släpper taget om sin Rosita. Undrar vilka som tar över. Parkbänkarna måste fyllas, och små par sitter ju sällan på bänkar nu för tiden. Slas var väl en drinkare. Och en skitstövel, om man ska tro hans son, Nils Claesson, som kom ut med göra-upp-med-pappa-boken Blåbärsmaskinen för några år sedan. Strunt samma, de flesta stora och beundrade människor, som till och med respekteras är ju skitstövlar. De skriver fint, och det är allt. Flickor (1967), om man vill smaka lite på hans filosofi.
“At 7:25 AM EST on Tuesday, February 2, 2010 the world discovered that Punxsutawney Phil saw his shadow - predicting six more weeks of winter” (http://www.chiff.com/a/groundhog-day.htm)
Nu har det kommit så mycket snö, och det kommer att ta två somrar för den att töa bort. Men i dag är det åtminstone töväder, godartad temperatur, och det är nu man ska läsa Slas, nu och fram till påsken. Ingen skildrar den svenska vinter/våren, eller rättare sagt väntan på en vår som aldrig tycks komma, som Slas. Den evige söderkisen, med cigarretten ständigt hängande, lite så där käckt, ur mungipan. Henrietta ska du också glömma (1977), om man vill ta sig en tur till landet.
(Medverkar i P3 text nu på söndag, liten text, men är man något intresserad av vad ungdomisar skriver nu för tiden, så lyssnar man väl redan, lyssnar man väl redan på någon annan kanal. )
Ryck upp er ur depressionen, vänner! Vi är äntligen tillbaka med det ni alla längtat efter sedan december. Ja, du tänkte helt rätt: ÖPPEN SCEN är här igen! I kväll klockan 19:00 vill jag se er alla där, glada och supertaggade (se bild)!
glad
Datumen för våren är 27 februari 27 mars och 24 april. Så ni som är lite blyga, börja förbereda er redan nu!
J. D. Salinger
Författarna dör som flugor. Nu har J. D. Salinger gått ur tiden, nu skjuter han upp tusenskönorna. Inte gett ut en bok sedan sextiotalet. Upphovsman till den moderna klassikern ”The Catcher in the Rye”. Om den förvirrade outsidern Holden Caulfield, som har det svårt i sin ungdom. Planlöst vandrar han omkring på New Yorks gator iklädd sin jaktmössa, sippande på en Whiskey och soda. Svordomar och sex, som upprörde någon gång i den gamla världen, men som nu inte alls är särskilt uppseendeväckande. Den som missat den här boken, som inte stött på den i engelskundervisningen, borde nu ta den till sitt oroliga hjärta. Om du någonsin känt dig vilsen. Det är en bok som för många är den bästa bok de någonsin har läst.
Ung antihjälte för alltid. Nu i somras stämde Salinger den svensk-amerikanske debutanten John David California (egentligen Fredrik Colting, världens sämsta pseudonym valde han), för att han skrivit en fortsättning på boken. En ganska fånig vad jag har förstått. Något om att rymma från ett ålderdomshem. Låt Holden vara. Intressant vad som händer med hela den rättsprocessen nu, om motståndaren dör borde väl förvisso den andre vinna.
Läste boken på gymnasiet, i engelskan, och så skulle det bli seminarium av det hela. De flesta tyckte det var en larvig bok, att Holden bara gick runt och gnällde på allt. Någon sa: ”I hate him”. Vad i. Jag sa: ”love” och ”identify”. Okej, jag läser också böcker som jag inte förstår mig på, de gör mig bara bekymrad. Så inget sånt där om att ingen förstår, bara jag.
John Lennon, Beatlen, blev skjuten i ryggen nittonhundraåttio. En värld i sorg. Skotten kom från Mark Chapmans skjutjärn. Han bar med sig ett exemplar av Salingers bok. Störda unga män, hur snett det kan gå alltså. Finns en film om mordet, somär allright, Chapter 27. Beatlen George Harrison är också död, kräftan som tog honom. Han sa en gång: ”Så länge det finns hat i kroppen så finns det något att hata”. Nu finns det bara två Beatlar kvar, Paul och Ringo. Människor dör, och ingen gör någonting för att rädda dem. Jag saknar The Beatles, varje dag saknar jag dem.
Läs, det här är första gången för mig.
Måhända har det något med litteratur att göra.
”Bokmalen” av Carl Spitzweg
Nu har det varit en massa skriverier*, de bara råkade komma i min väg, jag gjorde annat, lovar, lyssnade på ny pop, men jag stötte alltså på skriverier, och dessa till följd av en utredning, som en myndighet, belägen kanske i Västervik kanske i Sundsvall, belägen där enbart för att människor där ska få arbete, så att de ska få arbeta. De är trötta när de kommer hem från sitt arbete och somnar därför bums, somnar med armen utsträckt efter boken på nattdukdsbordet.
Men de kanske tar semester, eller det är ju lag på det så inget kanske, och hyr en lotsstuga i Gryts skärgård, har massa whiskey och en massa böcker, sen bara ligger de där och har det gött på den spartanska britsen, eller i augustisolen på klipporna, alldeles nakna. Eller de är ensamma när de gör det; alltså man, man är alldeles naken. Och sedan min moster sade: ”den där boken är bra”, och pekade på en av mina Torgny Lindgrenböcker, så oroar jag mig inte längre.
Folkpartiet har begärt en utredning om bokens framtid. Bett om lov, skulle vi kunna få en utredning. Åh, varför bekymra sig över en framtid som inte finns, åh varför försöka uppnå ouppnåeliga mål? För att jag är människa och kan det, så klart. Utredningen må visa på minskat läsande, kanske sålda böcker det handlar om, men jag vet att de flesta läser. Har sett bokhyllor i vilka det, mycket passande, står böcker. Har också sett bokhyllor enbart fyllda med porslinsdamer, Kosta Boda-vaser och japanska glasträd, och det är mycket sorgligt att se, men någonstans ligger det säkert en paperback, det är jag säker på. Utredning är lika med: Enkäter och statistik, sådant som används för att bedra och dupera den stora massan, man bör inte lita på tårtdiagram och ”Fråga fem”.
Osignerat skrevs det nästan förlöjligande om ungdomar, att man inte kan sätta Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken i deras twittrande, Jolt Cola klibbiga händer. Nej, det fungerar väl aldrig att tvinga någon att läsa, med pistolen pressad mot tinningen, eller press från föräldrarna/samhället. Brukar inte fungera att vilja få människor att göra saker som de inte vill.
Böckerna har inga ben, de kommer inte att komma till dig. Du har ben, prima ben, du kan gå till böckerna. Kan följa dig till biblioteket, där finns det en massa utav dem, jag följer dig till vilket bibliotek som helst. Optimism, jag tror på människan som en läsande varelse. Men jag vet också att det finns människor som aldrig börjar läsa, som aldrig blir läsare. De gör något annat med sina liv. Jag sörjer dem inte.
Läsa böcker, nu ligger läsaren inte på någon schäslong, med rosigt barm och en kärleksroman i handen, kanske ätandes praliner. Det är en sak som är säker. Inga halvfranska volymer, läsningen i dag är annorlunda. Köpa böcker, utbudet har förändrats. Wal-Mart har kommit till stan, så att säga, så adjö fristående bokhandel och läsning så som vi känner den, eller kände den för femtio år sedan. Den smala litteraturens död. Fan. Och jag håller med. Står med mitt manus i min hand, och undrar till vem jag ska vända mig, för det finns ingen jag kan vända mig till och erbjuda det här manuset. Det är inte så bra, jag har bläddrat igenom det en extra gång. Ingen köper era böcker eftersom de är dåliga, så kanske man bör säga.
Skivor säljs inte längre i samma utsträckning, men artisters musik når fler människor, mer musik, fler artister få chansen, måhända försvinner de i myllret av popande och rockande och beats, men det går att lyssna på dem, de ger oss alla chansen att lyssna på dem, och vi ger dem chansen, glömma om vi vill, hypea om vi vill, mer begär de inte. Myspace har redan hänt. Bookspace nu då. Det fungerade ju för musikerna, så varför inte för diktarna. De gamla författarna kommer aldrig att gå med på det, de älskar sina förlag, det är ju vad som gör dem till författare, att de ligger på ett förlag. Jag kan läsa något som berör mig på en sten, skrivet med spritpenna. Vad som är så viktigt med bokformatet lämnar jag till någon annan.
Författare, förläggare, konsumenter, politiker, kritiker och alla andra skyldiga, fortsätt ni med högtravande debatter, trötta ut er, ta kol på varandra, så kommer vi och städar upp sen. Ni har stökat till det något otroligt, tycker ni det är fint när det ser ut så här? Vi kommer och viker upp era laptops, tar bort all ful smuts från tangentborden och börjar skriva. Dagen då vi äntligen får era jobb, den kommer. Men just nu talar de flesta om den sibiriska kylan, det är jättekallt, litterär istid, det gör ont i ansiktet när man går ut, så kallt så att björnarna fryser ihjäl, som Stalin brukade skämta. Så inomhus, där är det säkrare, där håller vi till, lägger ifrån oss läsplattan vi stirrat ner i på bussen, kravlar upp i soffan med te, filt och alla andra löjliga tillbehör, och så läser vi en bok i godan ro, låter det ta sin tid, vi har själva varit och lånat den på biblioteket, vi vill läsa den, vi behöver inte recensera den, inga dödslinjer, vi har, eller vi borde inte ha så bråttom, om denna bok som betytt så mycket för mig, behöver jag inte skriva smart och analyserande om, och gör jag det så är det bara av kärlek. Leave it be. Och så skriver vi bara något vi tycker är fint och skickar det till Ponton, eller P3 text , läs nedanstående inlägg av Hannah Johansson, för att vi är unga och för att they are a-changing’.
Färdlektyr finns inte längre. Jag upptäckte det häromdagen, när jag för första gången på månader försökte logga in och det inte fanns någon hemsida att logga in på. Googlade. Wikipedia säger:
“Färdlektyr var en årligen utkommande novellsamling i pocketform som publicerats av Läns- och lokaltrafiken i Sverige sedan 1999 med en upplaga på 350 000 exemplar, och som delades ut gratis till svenska gymnasieelever.
/…/
Under våren 2008 tycktes hemsidan börja förfalla, och de ansvariga varnade för att sidans framtid var osäker. Under sommaren uppstod allt fler felaktigheter, och idag tycks både sidan och samlingen vara fullständigt nedlagda.”
Var! Tycks! Orden låter så apokalyptiska, och lite mystiska, som om Färdlektyr rapporterats spårlöst försvunnen av sin granne. Vännerna vet ingenting. Fast när de tänker efter tycks det som om den började förfalla under våren 2008. Och nu är både sidan och samlingen fullständigt nedlagd. Tycks det.
Sockerdricka.nu finns däremot fortfarande kvar, men det oroar mig att den ser precis likadan ut nu som när jag var tretton år. Bilden på flickan i “ord är mer än tre bokstäver”-tröja och göteborgsk popparfrisyr anno 2003 är kvar, fastän hon mycket väl skulle kunna ha barn idag. Mycket riktigt innehåller sidan också fortfarande mest rakbladspoesi, månadstävlingarna har legat nere sedan september (oklart vilket år), och antologiprojektet har fått ställas in. Ska jag göra en analys “tycks hemsidan börja förfalla”.
Det är med andra ord bistra tider för oss opublicerade författare. Om nu det är en nyhet - jag kan inte ärligt påstå att kanalerna var fler för fem år sedan än vad de är nu. Likaledes otympliga, i alla fall. Hemsidor och forum fanns, och finns, men där var ofta risken att ens texter knappt fick mer respons än vad de hade fått ifall de legat kvar i dokumentmappen. ponton har funnits sedan 1998. Den kände jag också till som tonåring, men vågade ironiskt nog aldrig skicka in texter. Vilket förmodligen är ett öde som sorgligt nog drabbar ganska många byrålådedikter, bra som dåliga.
Eller är det bara en 00-talsgrej, bristen på forum för unga skribenter? Troligtvis inte, men det passar in i min tes om att 00-talet var ett värde- och själlöst decennium. Nåväl. Jag har spytt galla så det räcker i mina dar; nu blickar vi framåt! SR-kanalen P3 rivstartar det litterära 10-talet med P3 Text, ett litteraturprogram i tio avsnitt som börjar sändas den 17 januari. Där vem som helst kan höras, om man försöker. Och om jag får lov att slänga en tegelpanna eller så på mitt personliga varumärke: jag läser en novell, vet inte exakt när, men någon gång under de tio veckorna. Missa inte det!
Och så ska man fortsätta att skicka texter till skriv@ponton.nu. Men det kanske jag redan har sagt.
Impenetrable Castle by Peter Callesen
The return of the lord of the rings to the two towers. Hm, vigselring. Vigselring från HM, Hennes & Mauritz. - I början av det här decenniet, denna tidsålder, gick Peter Jacksons filmatiseringar av J. R. R. (John, Ronald, Reuel) Tolkiens Sagan om ringen-trilogi upp på Filmstadens dukar. Innan dess fanns bara tecknade musikaler som berättade sagan. Orcher som sjöng stämmor. Älvor som sjöng franska schlagerballader. Jag tror att Jacksons filmer vann Oscars, många. Kanske. Filmerna visades på sexan, plojkanalen, nu över julen. Det var det bästa.
Om det var fältslagen, om det var de ädla hjältarna, om det var äventyret, nå något var det i alla fall som tilltalade det prepubertala inne i mig, och inuti många andra. Och det är nog nyttigare med fantasyböcker än mycket annat som hör ihop med den åldern, den där åldern då varje pinne blir ett svärd.
Min arma mor och jag såg filmerna, morsan och jag. Och vi köpte popcorn och läskeblask, och jag fick sitta och hålla mig för läsken var stor. Det var så spännande för det var alltid strax efter premiären, så ingen av mina polare hade sett filmen. Var först. Kring jul. Och då sista året, när sista filmen gick upp, då hade jag riktigt långt hår, som en hobbit, för det var lockigt också, och över sitt lockiga hår har man gråtit i alla tider. Jodå, jag skaffade långt hår för musikens skull, det växte medan jag tittade på Woodstock i sommarnatten, och längtade efter festivalerna, det blev Emmaboda och där var det jättelite droger, bara de vackraste indiekidsen.
Och jag fick alla inbundna, det var så fina nyutgåvor, 99:- på Akademibokhandeln i Ikano-huset, och jag satt på mitt rum i ett par veckor. Först efter plöjning av sidor var det acceptabelt att se dem stora Hollywood produktionerna. Efter filmerna gick vi förbi det nya biblioteket, upp till farmor och farfar där vi ställt bilen. Och jag köpte TV-spelen också för den delen. Jag har haft ihjäl nio tusen digitala orcher.
Samwise Gamgi, honom gillade jag. Han var tjock. Och jag var tjock. Men han var modig ändå. Han hade drömmar fastän han var tjock. Den första litterära karaktären jag identifierade mig med. En sann “Underdog”. Och han får tjejen på sista sidan. Rosa Kattun. Jag gillar när den jag håller på får tjejen. Han sitter på en sten, vilken sjunker i ett lavahav, med sin bäste vän, på slutet, och så tänker han på den han älskar. ”Om jag någonsin skulle ha gift mig skulle det ha varit med henne…” det är väl sann och ren kärlek om något.
Å dessa evigt roliga skojare med sina skämt om att Sam och Frodo har någon form av sexuellt förhållande, skojarna som inget vet om vänskap. Man bör inte ta illa upp. För min del kan de göra det med varandra så mycket de vill. Minns-eli-minns när jag läste Bilbo en hobbits äventyr, det var i ett dragigt skolbibliotek i en numera nedlagd landsortsskola. På omslaget var det en drake, han Smaug, baksidan gick i färgen lila.
I och med filmerna: Finns det nu en chans till läsupplevelse, eller läser nya kids böckerna lite halvdant, hoppar till slagen, läser en fantasyroman i mängden, utan något som helst litterärt värde, bara frågar. Allt är i sådana fall Peter Jacksson fel. Oh, a good read it was, oh yes. Specially in a time when nothing ever happend. Bra läsning i en tid då ingenting hände.
Åh, den dagen då jag träffar ett av barnen som döptes till Legolas, Arwen och så vidare, kanske på krogen, eller får dem till kurskamrat. Åh, när Arwen ligger där och trånar till dötts, på sin schäslong i Vattnadal, och det är skymning och sen höst. Arwen, åh, du gav bort din odödlighet, så stort och allvarligt och avgörande är den alltså, den stora.
Bo Hansson, som nog är Sveriges största Sagan om ringen-fan, ta det iväg nu ( Bo Hansson - the black riders ) . Bo, vars gamla bandkollega Janne ”Loffe” (med hela svenska folket) Carlsson, en gång Sveriges coolaste trummis, var med i Stjärnorna på slottet förra året, nu i år är Björn Ranelid med, von Fersens gamla slott, kanske. Ranelid, han är ju någon form av författare, och han är så gullig så, han ser ut som en guldklimp, annars var det inte speciellt bra i år, och om man skulle skriva en årskrönika, eller en för hela decenniet, nej det händer inte så mycket. Fortfarande händer inte speciellt mycket alls. Lyssna på Hammondorgel i midvinternatten.
Hansson och Garbo: “Ska vi pussas nu?” “Åja, och sen en tur på isen med släden!”
Kerouac på stranden. Åh, det var mitt bästa julkort. Måste vi fira jul i år igen, sa den lilla söta gossen till sin julbakande mamma. Kastar ut flötet på isen. Masken fryser ihjäl. Abborrar inunder. Å jag metar efter intet. Här är det finare i mars månad, då när känslan är grann. Sjön i vilken Gösta Ekmans Oidipuskaraktär bubblar omkring i Ägget är löst. Hasseåtage. Svarta granar. John Bauerskogen rimfrostbeklädd. Riddarkläder. Bauers illustrationer till Rydbergs saga Singoalla är det finaste jag någonsin har sett. Någonstans i Småland. Elljusspåret upplyst, gula ljus försvinner iväg bortåt Östergötland, nostalgins färg, förgångna julars besvikelse. Runt omkring atomvinter, postapokalyptiskt ingenmansland, en känsla som av efteråt efter alla dessa år. Vill fortfarande ha allt det där fina som böckerna handlade om, bara dansa tryckare på parketten till något franskt. Arne Weisses grogg, den gjorde nog allt bättre för gubben. Aha, så det här är alltså att bli äldre.
En julafton förlorad, och gårdagens glögg ledsen, in med schabraket i mikron, kastrull och allt. Å tack för snöstormen. Nu kan jag inte stjäla mammas bil och ta mig till dig. För det blir bara nedkörning i dike av det hela. Gör mig själv förkylningssjuk. Ischokladen gav mig obotlig acne. Nötknäpparen mötte en tjejnöt han inte kunde knäcka, han gick av på mitten där vid hjärtat. Hon ville att det skulle snöa, så någon ordnade med det. Nä, jag ska inte med å handla några klappar. Köpcentrat är låst och marknaden pressyltsmättad. Slår jag in dumheter jag har på mig, Bäst att du gör plats under granen. Sluta larva dig nu, kom hit och lägg dig här under granen. Sista luckan i adventskalendern igenbommad, Rop inifrån: ”låt mig för fan va i fred.” Då han fortsatte riva i pappluckan, small ett litet skott av inifrån luckan. Mina framtida romankaraktärer ska allihopa vilja ta livet av sig.
Ingen stor familj. Det lyser nere på Ingeborgs konditori. Efter julmaten. Post festum. Nubbeglassen alldeles fulla med fettfläckar. Fingeravtryck. Han var här, det kan bevisas. Han var här, blev full och gick för att begå ett brott eller två. Kräks osmält frestelse i julgransfoten. I ett sammelsurium av rivet rött presentpapper och skärvor av kulor. Mår illa. Ligger och våndas, och allt för att inte ett endaste mjukt paket innehöll henne. Mellandagarna, mellan dagarna är nätterna, liten drömorkester, med sina gengångartolkningar av gamla julhymner. Men Fairy tale of New York-scenariot utesluts i år igen. Inte dricka ensam dumbom. Unge Werther jul med pang. Gösta Berling jul med någon som rycker upp en ur snödrivan, fastän man vill ligga där och dö. Man är ju liksom förlorad. Greta Garbo gick genom isen i en annan film. Den om manlig vänskap. Jag är arton år och fri att göra vad jag vill. Kanske skulle ta och flytta in till stan.
Full innan Kalle Anka och inga vänner. Tecknad tutte och Karl-Bertil Jonssons jul. Bara Tage. Haha, du fick stenen i gröten. Och inga tandläkare finns att träffa förrän efter nyår. Skriver för dem unga, Om min oro. Och jag ska gråta min årliga gråt till Jimmie Stewarts ickesjälvmord. Bra på TV är min enda tröst. Fanny och Alexander, Den långa versionen, den som inte ens Woody Allen orkar se. Bill Murray lär sig dikter utantill i filmen Groundhog Day, å allt för en tjej. Sankta Lucia, ta och lussa ner dig i min säng, ta med hela tåget, en efter en. Bara att lyfta lite på nattlinnet, det är tidigt och jag vill inte gå till skolan dagen innan dopparedagen. Efteråt kanske kaffet ni kom med har kallnat. Hörrudu sötaste tjejen i klassen. Nämn inte nyår, jag sitter så ensam då. Fastän jag är lika fin som den här lilla digitala kaninen (Kanin och stjärnhimmel) . Som kärleken när man väntar på den. Å fredagskväll, jag har inte gjort något annat än lidit. Men fråga mig gärna vad jag haft för mig. Natten för alla julfester. Å ensamma man i sin enda kostym. Huddinge häktes julfest, sötaste plinten dansar med någon annan. Å dumma trevande ungdomssvärmeris fortsättning. Å jul vid medelhavets strand, å nästa jul är det inte långt kvar på min utbildning, om du fortfarande är med mig då. Och tomten gick förbi mig i korridoren, låtsades inte om mig, fastän vi hånglat på julfesten. Nytt år, samma gamla misstag. Å att få sitta bredvid sin kärlek i farföräldrarnas soffa, då på julafton. Vänta ett år till. Å vänta. Och jag blir så deppig. Må din väg gå dig till mötes.
The Impossible meeting by Peter Callesen
En bra historia, åh jag gör vad som helst för en bra historia. För en som är lika bra som den i Göran Tunströms roman Juloratoriet. Den har ingen direkt anknytning till julen, förutom namnet då, vilket syftar på Johann Sebastian Bachs, der grosser kompositören, oratorium med samma namn, den skrev han när han var kantor i Leipzig, ”Weihnachtsoratorium” in Deutsch. Jawohl und viele danke. Ein schönes Abend, is it not my lady. I learned english just for you. I learned to write poems just because of you.
Herr Tunströms historier utspelar sig, eller har alla anknytning till dennes födelseort, köpingen Sunne i Värmland. En bit utanför Sune ligger Selma Lagerlöfs gods Mårbacka, dit kan man åka som turist och fotografera. Den Lagerlöfkännande mannen predikar och undervisar sin fru där på Mårbackas grusgång, hon går kanske och sätter sig i bilen. Tjurar. En semester förlorad. Han visste vad som menas med småstadsliv, hur det känns att promenera omkring i en svensk köping om natten.
Tant Selma är med i boken. Det är en jättebra bok tycker jag. Jag ger den fem av fem. Den passar alla åldrar. Det börjar med att en kvinna, en mamma och en hustru omkommer i cykelolycka, och vad sorg sedan gör med människor. Hur viktig kärleken blir för den som bär på en stor sorg, viktig och onödigt komplicerad, ja det är den väl kanske för alla. Tiden är före och efter det stora kriget, och här finns mentalsjukdom, sexlust som förgör och finaste renaste kärleken. Många vackra ord. Och gammal hederlig längtan efter något annat.
Det som får mitt hjärta att vattnas, det är en brevkorrespondens mellan en värmlänning och Nya Zeelands rödaste ros. Jag tycker det är fint där. I Nya Zeeland, tänker ofta på dess skogar, kanske Sagan om Ringen-filmatiseringarnas fel, kanske bandet The Chills fel ( Pink Frost ). Kärleken är nog aldrig så fin som i brev. Inget förhastat. Biarbetade känslor. Där kan man bifoga pressade blommor och lockar. Melodramatiskt, men det är faktiskt juste med letters. Och man kan tänka över brevens innebörd och ordval och budskap och vad han/hon som skrivit dem vill säga, man kan gå omkring ute på ängarna eller gatorna och formulera sig, ”så ska jag skriva till svars…” – Medan jag väntar på dig skriver jag brev. Och så vågar jag skriva något om att jag vill ha dig, att det pussas på halsar där vid ”adjö” och ”hälsningar”– det är väl liksom innan ”mötet”, när tvåsamhetsförväntningar byggs upp.
Nu vill jag gärna skicka ett riktigt juste brev, men det är lamslaget här ute på grund av snön. Så Brevlund kommer inte. Med mig har jag sex böcker. Vet att det är många böcker man planerat att läsa nu när det är ledigt och lov, men biblioteken är nog öppna i mellandagarna och då kan man gå och låna sig något av Göran Tunström. Maskrosbollen är väl ett måste om det ska tas studenten nu till sommaren, å den känns långt bort, ända borta i Nya Zeeland.
Om du dör lite inombords av att gå på stan och leta julklappar tillsammans med miljoner andra människor. Knuffas på åhléns och bli alldeles blötvarm i vinterjackan inne i butikerna. Då vore det ju smidigt att bara skicka ett mail till ekonomitjanst@natverkstan.net och ange namn och adress på den du vill skänka en prenumeration på ponton!
Nästa nummer är i skrivande stund på väg till pressarna, och första numret 2010 är planerat till 5 Mars. Längtan!
RSS | Arkiv | Äldre inlägg
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
