What about when Dylan went electric?
När jag var och såg Jonathan Franzen prata om sin fantastiska Frihet på Kulturhusets författarscen tidigare i höstas så talade han mycket, kvickt och insiktsfullt (om man uppskattande såg Skavlan-utfrågningen dagen därpå så ska man vara medveten om att det var en väldigt light light-version, och då med en inkompetent utfrågare). Om skrivandet som kontorsarbete. Om James Joyce. Om den amerikanska medelklassen. Om sina svenska rötter. Om konsekvenserna av att döpa en roman till ”Frihet”, det vill säga om det fruktansvärt enerverande i att behöva utstå tvångsmatning från journalisthåll världen över med den där frågan som är omöjlig att ge ett bra svar på: ”Vad är frihet för dig Jonathan?”.
Samtalet avslutades med kanske den häftigaste författaruppläsningen jag bevittnat: med enorm inlevelse och ett tonfall drypande av subtilt ilsken och väldigt rolig bitterhet reciterade Franzen sidorna 200-203 från den vid tidpunkten till svenska nyöversatta romanen. (Du kan läsa samma passage här: http://www.goodnesscommunications.com/?p=225 ). Frågan ”What about when Dylan went electric?”, som i boken riktas till en av huvudkaraktärerna, Richard Katz, fick mig och många andra i Kulturhusets kontext denna kväll att skratta högt. Jag behöver nog inte skriva att jag var väldigt lycklig när jag gick därifrån med ett signerat ex amerikansk samtidsroman under armen (diskussionen som vi redan snuddat vid i pontonredaktionen, den om varför man skulle vilja ha författarens autograf i en bok, får vi ta en annan gång, men från säkra källor kan jag meddela att en viss nyligen Sverigeaktuell rumänsk litterär gigant ställer sig bittert frågande till fenomenet).
Men, det var inte om detta jag ämnade skriva. Nej, anledningen till att jag åter kommer att tänka på den gemytliga kvällen med Franzen är den nya, omskrivna, och bland författare och skrivande människor tydligen omhuldade, programvaran ”Freedom”, en programvara som låter användaren blockera nätet under valfri tidsperiod. Denna funktion har hyllats av framstående författare som Nick Hornby och Naomi Klein för sin positiva inverkan på deras litterära verksamhet. Man slipper den ständiga distraktionen som sociala medier utgör och fokuserar på att producera riktig dikt och prosa (eller i Kleins fall briljant konsumtionskritik) istället för tweets. Jag läser om denna nya surfspärr och tänker direkt på Franzen. Under det där samtalet var han ju så tydlig i sitt avståndstagande från allt vad sociala medier heter. Han menade krasst att Facebook kunde ha en samhällsförstörande potential.
Att det nu lanseras en programvara med samma titel som Franzens kritiskt samhällskommenterande roman känns oerhört logiskt, trots att han själv verkar ha tillräckligt med integritet som det är för att inte låta arbetstimmar förflyta på grund av Wikipedias slumpartikelfunktion. Han behöver inte ”Freedoms” hjälp, men för oss andra som saknar samma viljestyrka ter sig programvaran som en författarens räddaren i nöden i det moderna mediesamhället. Med förhoppningen att jag nu ska komma att använda detta ord korrekt för första gången i mitt liv: känns det inte kongenialt?
Vad redaktionen önskar sig i julklapp/alltid!
Såhär är det: en årsprenumeration av ponton kostar 110 kronor. Det kommer 4 nummer i brevlådan. ponton får träffa nya skrivare och läsare, och nya skrivare och läsare får träffa ponton. För vi behöver varandra. Texterna, orden och bilderna.
Bästa sättet är att gå in på den här sidan: http://www.natverkstan.net/tjanster/ekonomitjanst/shop/ eller skriva ett mail hit: ekonomitjanst@natverkstan.net eller brev hit: ponton/Nätverkstan, Ekonomitjänst NÄTEK, Box 311 20, 400 32 Göteborg.
Ange namn och adress på den som ska få prenumerationen samt namn och adress på dig som ska betala för prenumerationen i mailet / brevet. Klart!
Provläs ponton här.
Om jag var ansvarig för ett litteraturpris (vi skulle kunna kalla det Elispriset, och vinnaren skulle, förutom den monumentala äran förstås, få jättemycket pengar och en diamantinklädd dödskalle signerad Damien Hirst) så skulle det år 2011 tilldelas – trumvirvel – nej inte svenska litteraturscenens ”grand old lady” Kerstin Ekman (Grand final i skojarbranschen må vara hur bra som helst, men jag är så trött på det simpla ordvitsandet i kulturkrönikor i samband med att hon ignorerades sååå av Augustprisjuryn, personligen är jag mer upprörd över att JAG ignorerades totalt av Lilla Augustprisjuryn!), och nej inte Mats Jonsson (trots att jag likt Göran Greider anser att hans samtidsserieroman Mats kamp hör till årets viktigaste litteratur). Lukas Moodysson? Jo, hans mörkt fina Döden & Co glömdes bort oförtjänt snabbt, men den tar sig ändå inte riktigt genom juryns stenhårt obarmhärtiga gallringsprocess (noterar ett bittert ”Vem vill inte vara Lars Norén?” i protokollet, ja jag må utgöra en enmansjury, men jag har tillräckligt många läsande personligheter inom mig för att det ska bli ett konstruktivt arbete). Horace Engdahl? Ni måste skämta? Nej, priset skulle, såklart, tilldelas – trumvirvel – en författare vars stadigt melankoliska blick likt ingen annans detta år synat den svenska samhällskroppen (ja, jag citerar min egen kommande pontonrecension) – trumvirvel – en ung författare vars flyktigt vackra skildring av ett år av saknad fick mig att kräkas av lycka, inspiration och avundsjuka på samma gång – trumvirvel – en författare vars senaste bok fick mig att tacka nej till en lägenhet i Grimsta (för att jag ändå inte skulle kunna skriva om min ångest där utan att känna mig som en härmapa utan hämningar) – trumvirvel – ja jag talar förstås om Måns Wadensjö. Om ABC-staden.
Grattis Måns, i mina ögon skrev du årets svenska bok, alla s.k. ”kategorier”. Och ja, jag vet att det säkert inte betyder någonting, det existerar ju inte på riktigt och så, och jag heter inte Strindberg eller Lagerlöf eller Lindgren eller Mankell i efternamn, men ja: Elispriset är ditt. Och även om inte pengarna (jag pratar om enorma summor här) eller den för ändamålet specialutformade dödskallen är något annat än fantasifoster så är i alla fall den monumentala äran högst fysisk.
I helgen hade pontonredaktionen workshop på Stockholms stadsbibliotek. Vi satt i ett gammalt styrelserum med fina möbler i nyklassicistisk stil. I en soffa låg kuddar som Gunnar Asplunds fru broderat. Vår textredaktör guidade oss genom bibliotekets till synes oändliga gångar, vrår och rum. Vi var bland annat nere i magasinet och fick träffa roboten som sorterar böckerna. Vi fick träffa journalisten Anton Gustavsson och författaren Ylva Karlsson. Hon lät oss bl.a skriva en dikt och ge den två olika titlar. De två titlarna skulle göra att man uppfattade dikten på olika sätt.
(Fin utsikt över Sveavägen i söndags)
Kom att prata om titlar med en jag känner, nyligen. Hon tyckte att det var jättesvårt att sätta titel på något hon skrivit. Jag håller med, vid vissa tillfällen är det läskigt. Får man lov att överdriva lite skulle man kunna säga att allt står på spel då det är dags. Likaså när man skapar något annat än text. Jag målade mycket mer för några år sedan och då längtade jag alltid till den stund då jag skulle få bestämma titel och signera, för då måste tavlan vara klar. Men man kan ju självklart göra tvärtom, börja med att döpa den tomma duken. Eller pappret eller worddokumentet. Hon jag pratade med berättade att hennes mamma, som är konstnär, inte vill döpa sina verk längre. Jag kan förstå att man vill att betraktaren ska tolka själv. Samtidigt är jag barnsligt förtjust i titlar som ger en aha-upplevelse.
Ikväll har jag varit och tittat på en konstutställning med måleri av alla Lidingös nior på temat ”Alla är vi ett”. (Bland dem min lillasyster, främsta anledningen till att jag gick). Många av tavlorna var fina och välarbetade, absolut, men vad jag egentligen hade mer glädje av var att studera katalogen med målningarnas titlar. Nästan alla hade döpt sitt konstverk och att läsa titlarna på rad var som att läsa en modern dikt. En djungel av 15-åringars mer eller mindre ambitiösa tankar. I katalogen blandas titlar som Det finns inga brott i hjärtat, Vi är alla ett som tårar i ett regn som regn i ett hav och Vad är liv och död? med de mer lättsamma Mmmm glass, Död struts och Fullt öz. Eftersom jag inte känner 15-åringarna är det tacksamt att gissa hur de är som personer och varför de har döpt verken som de gjort. Vi har de som föredrar att skriva på engelska för att uttrycka något, vad sägs om Leave me your stardust to remember you by. Eller på spanska, I me gusta de animales, pero mi padre es del circo!
Fundera själv på det du skriver eller skapar. Är det viktigt att sätta titel? För dig själv? För den som tittar? Prova att sätta två olika titlar, som vi gjorde. Att slutgiltigt döpa texten är att tvingas bestämma sig för vad det var man ville förmedla. Ibland får man förresten lov att göra som Emil Jensen. Han har döpt om en av sina mest populära låtar sju gånger. ”Växlande molnighet” heter den på skivan. När jag såg honom uppträda i somras kallade han den för ”Hoppas från en klippa”.
Målning vid namn Food, peace and nothing less.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv | Äldre inlägg Nyare inlägg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
