Så har ännu ett år gått till ända. Det gamla placerat sig bland de föregående, i en lång kö ringlar de sig bakåt i tiden och visst kan man urskilja dem från varandra, vissa mer färgglada och lustfyllda än andra tidigare år. Trots det har alla i den där kön någonting gemensamt. De kommer aldrig tillbaka.
Ett nytt år innebär inte enbart en fantastisk nystart eller ett öppet hav av möjligheter, utan markerar även det tydliga skiljetecken mellan det och det förra. Åren som går, ibland otroligt långsamt och ibland fruktansvärt fort, går att urskilja från varandra inte minst i ens egen bokhylla.
Bokhyllan förkroppsligar den tid som passerat. Hur barnböcker ersatts av diverse ungdomsromaner till nobelpristagare. Böcker som man fick i julklapp eller de man köpte själv, somliga slitna, andra aldrig öppnade eller pinsamt nog öppnade.
Oavsett böckernas olika beröringspunkter, innehåller de utöver sin självklara berättelse också en återberättelse om läsaren. En bok berättar mycket om sin läsare, framförallt för läsaren själv. Genom att studera sin gamla bokhylla återkallas det där barnet som läste Kitty-böcker, eller den truliga tonåringen som stängde in sig med Harry Potter eller Sagan om Ringen. De finns där. Står på rad bredvid varandra. Delar hyllplan, år efter år, och de blir bara flera..!
Gott nytt år!!
Förlåt mig, Pontonblogg, för jag har syndat. Det finns något som jag måste erkänna. Det är nämligen så, att jag aldrig har läst en riktig deckare i hela mitt liv. Okej, jag kan ha skummat igenom någon Ture Sventon under ett regnigt sommarlov, men ni förstår mitt resonemang. Och just på grund av den oerfarenheten så tog jag under förra veckan på mig att snickra ihop, inte bara en klassisk deckare, utan en scenvänlig musikalvariant utifrån 25 hängivna skådepelares hundratals idéer och önskemål. Ni förstår vart jag är på väg. Den excentriska teaterförfattaren i mig utbrast genast, när möjligheten dök upp, att jag är fullkomligt ren, oförstörd, opåverkad, och därför borde kunna åstadkomma någonting fullkomligt nyskapande i genren! Några dagar senare insåg jag att varje liten detalj av mina revolutionära idéer redan har gjorts, minst tre gånger.
På golvet ligger stora papper med sträck dragna mellan huvudkaraktärer, formade som potentiella polygondraman. I datorn ligger minst sju olika dokument med idéer om scener och karaktärsnycklar. I Spotify finns en spellista på sex timmar, med jazz jag ska lyssna igenom och sålla ut. Så nu sitter jag här, ovanpå traven byggd av samtliga deckare som jag kunde hitta i mina föräldrars bokhyllor, och hör hur familjen där nere har börjat trä de hemtovade garntomtarna på den glesgrenade julgranen. Oset från middagsgröten letar sig genom huset. Minst tio spännande karaktärer ska utformas, sångnummer ska letas fram och skrivas om, scenografiproblem ska lösas och mord ska planeras. Lyckan är total, en ursäkt att nörda ned mig i cigarettmunstycken och varietéteatrar!
Så undertecknad kommer alltså spendera jullovet i en dimma av 30-talsdekadens och deckarpersonligheter i rutiga flanellmorgonrockar. Kommer er helg vara bättre än min? Jag är inte övertygad. Ledighet är överskattat, här ska produceras musikal!
Sitter likt en pojkspolingversion av Paul Simon och ”gör mig redo för christmas day”. Det är ganska utmattande. Hoppas på Didions blåa nätter, Viktor Johanssons wrestlare och Cărtărescus fjärilsdelar under granen. Sitter vid min dator som jag brukar kalla för min skrivmaskin (bara för att kunna blinka till min låtsasvän Woody Guthrie när jag skriver och säga: ”this machine Woody, this machine kills fascists”). Sitter och julrimmar ”boxformat” med ”mellismat”. Kommer över tre bilder från höstens poesifestival i min hårddisk. En matta i Lagerhuset. En utspridd publik framför en scen. Tror jag kan skymta Johannes Anyuru där framme, bakom pelaren, över macen (det kan jag egentligen inte alls för detta är fotat under ett samtal om nätpoesi med bland andra Jen Bervin, men låt mig ändå associera till Johannes, han skulle ju prata senare). Vi bläddrade i gamla ponton när redaktionen hade tårtkalas för några dagar sedan och då var han plötsligt där med en inskickad dikt. I en pontonraritet: Anyuru, ung poet. Ja, jag försöker antyda att du ska skicka in text till ponton du med. Då kanske du också sitter där om tio år, som en del utav en fin festival, en hösts höjdpunkt, och pratar med andra skrivande människor om poesins politiska kraft, vem vet? Den tredje bilden är från Ung Poesi-workshopen. Ett resultat av klassiskt brainstormande kring samma tema: poesins makt att förändra.
Men, utan att nästla in mig allt för mycket i det vi så populärt kallar politik: mina simpla intentionerna med detta inlägg:
1. Dela med mig av bilderna. 2. Säga ”god jul”.
Nu är det bara sex dagar kvar till julafton. Jag bakar lussebullar och funderar på vad som är jultraditioner för mig. Läsning såklart, och det lär jag inte vara ensam om i det här sammanhanget. Under julen gillar jag att grotta ner mig i storslagna fantasyepos. När jag var i trettonårsåldern älskade jag fantasy och slukade allt David Eddings har skrivit under en sommar. Numera har jag gått över till att nästan bara läsa fantasy på julen.
En av mina bästa jular var den då jag läste Philip Pullmans trilogi Den mörka materian. Det kanske inte enbart var de bra böckerna som gjorde den julen så underbar, men de var definitivt en bidragande faktor. För ett par år sedan läste jag Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke, en sådan där tegelsten man aldrig vill släppa ifrån sig för att man på något sätt blir ett med historien. Det är en sådan där berättelse som spinner över så många sidor att man blir hemtam i miljöerna och vän med karaktärerna. Det är en märklig känsla när sådana böcker tar slut, tycker ni inte? I år tänkte jag ta itu med Game of Thrones av George R.R. Martin. Efter en hel termin av torr kurslitteratur är jag verkligen sugen på att leva mig in i något helt främmande.
En annan litterär jultradition jag har (eller kanske snarare skulle vilja ha) är att alltid på något sätt läsa Viktor Rydbergs dikt om den lilla tomten. Jag gillar verkligen den, inte bara för julstämningen utan även för det mer melankoliska temat man kan hitta i den. Jag föreställer mig att jag, om många år, ska sitta i en röd sammetsfåtölj framför brasan i ett stort hus på landet, omgiven av massor av barnbarn, och läsa Tomten högt för dem. Det vore fint. Men, det är ju trots allt ett tag tills det kan bli verklighet, så tills dess kryper jag upp i soffan och läser om tidsresor, alver och dvärgkungar.
God jul!
”I min nya bok, The Empty Family, finns en mening som har varit med mig sedan 1988. I mars 1988 dök den upp i mitt huvud: Det var en sådan vind över havet den dagen. Jag prövade olika varianter: Det låg en vind över havet den dagen. Eller: Så det blåste över havet den dagen. Jag hittade ingen plats för den, men den lämnade mig inte heller. Det var en sådan lättnad att äntligen hitta en berättelse där den passade. Min mening har fått ett hem!”
Orden ovan är signerade den irländske författaren Colm Tóibín och de yttrades i säsongsfinalen av Babel för några veckor sedan. Programmet synade novellen, den skönlitterära formen som jag håller så varmt om hjärtat, den som är så svår att bemästra, men som när den utav en Söderberg eller Yates eller Salinger tyglas kan vara bättre och mer häpnadsväckande än allt annat. Den tidlösa formen som i Sverige 2011 var medialt hetare än någonsin, med nya novellsamlingar från folkkära skådespelare/folkbildare/underhållare (Jonas Karlsson och Fredrik Lindström), nischade förlag (Novellix) och en kanadensisk novellist som lågoddsare i Nobelprisdiskussionen (briljanta Alice Munro). Att Daniel Sjölins sista Babel (herrejesus vad jag kommer sakna dig Daniel, men det får jag förhoppningsvis tillfälle att återkomma till) ägnades åt novellen låg alltså helt rätt i tiden, även om novellen – såklart – som litterär form är ständigt relevant.
Det slog mig när jag läste första novellen i Nam Les suggestiva Båten hur viktigt det är med såna där meningar som Colm Tóibín pratade om, oavsett om de legat och guppat i författarens bakhuvud i åratal eller kommit till i stundens ingivelse. Meningar som känns så självklara i just sin berättelse, i den narrativa textmassa i vilken den infogats. Meningar som i sin kontext är lika slående vackra som givna, som ger novellen sitt existensberättigande syre. De kan fungera utanför, som lösryckta fragment på en kylskåpsdörr, men jämfört mot vad en sådan mening kan ge för effekt i strålande novell så är den skönheten… ingenting. Meningen kan inleda en historia, den kan vara insprängd i mitten, dold, men den kan också utgöra den ack så viktiga avslutningen, den som formar den ack så viktiga eftersmaken. I inledningsnovellen i Nam Les debutsamling, den med den fantastiska titeln Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja, så är det just den sista meningen som golvar mig:
Och det slog mig då hur det tar timmar, ibland dagar, för ytan på en flod att frysa till is – att i sin hud innesluta den perfekta, kristallklara världen – och hur den världen kan slås sönder av en enda liten sten som släpps ner som en ensam stavelse.
Jag blev så extremt till mig efter att ha läst dessa ord att jag genast var tvungen att skriva en pinsam och avreagerande ”tweet” och sprida meningen (till alla mina 6 ”followers”, det fyllde en sorts lam Fight Club-funktion om ni förstår vad jag menar). Tyckte du att den var vacker? Läs novellen.
Slutligen: det finns en anledning till att jag kom att tänka på det här med ”den där specifika meningen”, meningen som måste hitta sin väg till just sin historia (en anledning som i sin tur fick mig att tänka på Nam Le och Båten, som för övrigt är ett julklappstips som inte borde kunna misslyckas, så länge du håller av objektet för din generositet vill säga). Må det ta tid, huvudsaken är att den till slut ska hitta hem. När jag låg sömnlös häromnatten kom en sådan mening till mig, i alla fall var mitt förvirrade jag just då helt övertygad om det. En mening som jag ägnat de senaste dagarna, lönlöst ska påpekas, med att febrilt försöka hitta en berättelse åt. Till dess får den flyta fritt där i hjärnans bakre skikt, kanske blir jag till slut tvungen att begrava den för evigt, eller hänsynslöst avrätta den (läs ”twittra den”), men i nuläget tycker jag nog att den förtjänar sin novell:
”Det här är inte fanfiction, det är fan fiktion”, muttrade hon lågt för sig själv, trots att hon egentligen ville skrika.
Nej, jag bara skojar. Den där meningen tvingade jag fram exakt just nu för att snyggt runda av den här texten, men vem vet, det finns inget som säger att den inte kan hitta sin berättelse för det? Det är inte bara Gud som ”works in mysterious ways”.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv | Äldre inlägg Nyare inlägg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
