Jag hyser en stark antipati till att skriva ned saker direkt på datorn. Kanske handlar det om att jag är en så pass analog personlighet att det helt enkelt inte känns helt rätt att vara en av de där människorna som beställer in en latte och en bagel (eller var det bara på nittiotalet?) och upptar den bästa platsen på något fik där alla kan se att man sitter med sin dator och är en sådan där människa on the go med ett helt liv i ryggsäcken. Nej, tanken tilltalar mig helt enkelt inte. Jag är snarare den där kufen med tygkasse på tunnelbanan som sitter och klottrar ned vad jag ser eller tänker med ful, slarvig handstil som inte kan tydas av någon annan. Jag skriver snabbt, mest för att tankarna inte ska hinna försvinna. Och detta medför att jag har vissa krav på de saker jag använder i dessa situationer.
Till att börja med: vad är det bästa man kan använda för att fästa sina ord vid papper? Jag har ett något sentimentalt förhållande till blyerts, det suddas så lätt ut och är så förgängligt. Alla texter man skrev i tonåren i blyerts för att sedan sudda ut och börja om på nytt med, alla spår det lämnar på pappret. Nej, blyerts går bara inte. Jag har fastnat för svart bläck. Svarta ord på vita papper blir så svarta, ni vet. Kanske en hint om min något dramatiska läggning. Det måste vara svart eller vitt. Inget mellanting.
Jag avslutade jakten på den perfekta pennan för ungefär två år sedan. En dåvarande kärlek lämnade kvar sin Lamýpenna, ett slags stiftpenna med utbytbara bläckpatroner. Och under den månaden jag hade sagda penna som gisslan så insåg jag att jag antagligen aldrig skulle kunna skriva med någon annan sorts penna. Detta kan förstås ha att göra med att jag är vänsterhänt och att alla andra pennor tenderar att bli utsmetade av en allt för skyndsam tankeström. Jag lämnade tillbaka pennan och ägnade ett halvår åt att leta reda på en egen, bara för att bli informerad av en väns mor om att Lamýpennor, så vitt hon visste, såldes på ett ställe i staden, nämligen på NK. Tilläggas bör att jag inte är den typiska NK-kunden, vem nu det är. Men att köpa den där pennan visade sig vara en av de bästa investeringar jag gjort och det var som att en mental propp lossnade i mig i och med det inköpet. Tankarna bara skrev sig själva.
Det där med skrivböcker är en svårare sak. Jag försökte vara en Moleskinperson ett tag, men det gick sådär. Det är något med papperskvaliteten i Moleskin som jag ryggar inför. Att allt man skriver i en Moleskin måste kännas stort och viktigt, att alla tankar måste vara fullt formulerade. Det är samma sak med den där lite dyrare sortens skrivböcker, jag tror de heter Paperback? Allt måste vara av hög kvalité, jag kan inte tillåta mig själv att klottra ned banala tankegångar eller vända upp och ned på samma hjärtekrossbitar i åttio sidors ändlöst tragglande. De skrivböckerna känns helt enkelt alldeles för perfekta i sig själva, man vågar inte smutsa ned dem. Vad är då svaret på frågan, hur kan jag som är så rädd för skrivböcker i allmänhet och fina skrivböcker i synnerhet ha hittat något jag trivs med? Svaret är gammalt som gatan. Vaxdukshäften! Det är tillräckligt billiga och ändå motståndskraftiga för att jag ska kunna bära med mig dem överallt, spilla både kaffe och tårar över och knöla ned i för små handväskor. De överlever helt enkelt allt. Förhoppningsvis till och med mig.
Nordic Skiing in Norway, 1933
(Förstudie) Min mamma, min givare av liv – och andra saker, så länge jag kan minnas, då jag ännu inte har en egen inkomst, då jag själv ännu inte tycks vara förmögen att skaffa de saker jag åtrår, åtminstone tror mig åtrå – sa, då vi skottade snö för att fördriva tråkigheten på landsbygden: ”Bara så du vet – det enda du önskade dig i julklapp i år, det får du inte. Hon som gav mig detta liv, hon visste inte vad jag ville ha. Nej, visste inte vad jag ville ha för ett sorts liv. Och när hon för en gångs skulle visste vad jag ville ha, då fann hon det inte mödan värt att skaffa fram det till mig. Hon kunde ha åkt och hämtat dig. ”Ingenting”, vore på sin plats å säga att jag fick. Men detta är inte sant. Ingen går lottlös, alla får någonting. Till exempel: man får det man inte vill ha; man får inte det man vill ha. Det handlar bara om var man placerar ”inte” – före eller efter ”man”, det handlar bara om att inkludera ett sjunde ord i sin mening, och den blir med ens en mycket sorglig sådan.
(Förstudie) Och jag var kort för min ålder, inte ens över en och tjugosju, fastän jag var 12 år, eller kanske 16, måhända 18, visste att jag skulle fylla tjugotvå nästkommande år i alla fall. Snön, den skottade jag med en grötslev. Redan som femtonåring förstod jag att jag inte skulle bli längre, inte heller vackrare, och jag förstod att jag skulle vara ensam på grund av mitt utseende. Inte längre, inte länge. Och till hösten visste jag inte vad jag skulle göra, och jag minns att de flesta gick runt och trodde sig vara bättre än vad jag var – på allt, vad de än företog sig. Mm, jag är säkert på att de faktiskt stal mina drömmar, de måste ha hört mig prata vitt och brett om dem, och sedan helt ogenerat stulit dem och gjort dem till sina egna. Ja, någon annan uppfyller nu mina drömmar. Hellre att de förblir ouppfyllda än att någon annan uppfyller dem, ja, jag vet åtminstone vilken min sjukdom är nu; avisjukan, avenssjukan, avundssjukan.
(Förstudie) Vad jag önskade mig? Jo, det var en herrbetjänt, på vilken jag skulle hänga mina kläder från Hennes och Mauritz på Drottninggatan i Norrköping, där min sanna kärlek förresten spatsera omkring, och står spritt språngande naken i ett av omklädningsrummet, och trots belysningen yttrar: ”Inte så pjåkigt”, då hon synar sin själ i de många speglarna. Hon gick över Saltängsbron (Drottningsbron) och övervägde självmord, redan i sin ungdom. Det var nog det enda vi hade gemensamt. Och som liten flicka drömde jag om att vinna Nobelpriset, och jag skulle vara lika produktiv som Lars Gyllensten, men så bidde det inte, hans kritik mot Olof Lagercrantz är vacker, ja, Lagercrantz är död, därför tänker jag återberätta många drömmar, hans förbannade ”Om konsten att läsa och skriva”… hans förbannade… Och de jämnåriga debutanterna, deras böcker gömmer jag i kranskommunernas privatiserade biblioteks fuktiga hörn.
(Förstudie) ”Jag för min del har inga önskningar längre, jag vet att det inte tjänar någonting till”, sa fru Selmer, innan hon stal min bok, och lämnade mig ensam vid Lapplandsporten, utan så mycket som en novell att läsa på min ensamma skidfärd genom skogen, min färd till andra sidan där allting skulle bli bra, ja kanske inte bra, men åtminstone bättre. I min ryggsäck fanns resterna från alla sorgliga julbord i mina farföräldrars knä, där jag, mamma, pappa, pappaspappa och pappasmamma, suttit och hört köksklockans ”Tick, tack”, och om jag skulle tappa modet, då fanns hemmagjord romrussinsglass som jag kunde berusa mig med, byttan med glass bar jag nära det som en gång kallades mitt hjärta. Nej, i min familj fanns inga barn. Hon skrev: ”Tid går, blir till år”, i min studentmössa, den vita bakelsen som jag bar på mitt plattade hår, och sen en sommarmorgon så cyklade hon hem, med sin egen studentmössa på pakethållaren, och jag blev inte av med oskulden, den sommaren. Hon skrev till mig, och när jag stirrade på allt det finna hon skrivit till mig så var jag där med rödpennan och rättade – felaktig meningsuppbyggnad, syftningsfel, slarvfel - och jag sörjde att hon inte använda fler skiljetecken.
(Förstudie) Och jag var tjugoett när jag skrev den här texten, och jag är tjugotvå nu – men det kommer jag inte att vara länge. ”När ska du växa upp, egentligen? När ska det bli en karl av dig”, frågade furorna. Och det var så konstigt, för alla tjejer som jag varit förtjust i under gymnasiet, de skjuter redan barnvagnar framför sig – Nej, det är fel, man måste säga sanningen – … som jag varit förtjust i under gymnasiet, de har redan genomför en abort. Och mitt utseende, det vill säga att jag är kort och tjock, har lett till att sociala konstellationer helt isolerade från varandra rent geografiskt och bekantskapsmässigt, har kallat mig för ”Köttbullen”, även på högskolan. Och jag bröts ner mentalt, medan ungdomarna bakade tårtor föreställande infekterade underliv, mest på skoj. Återkom med en lista över författar som jag tycker är all right.
(Förstudie) Mm, jag kände mig alltid så barnslig då jag satt där i föreläsningssalen, och stirrade ner i kollegieblocket där anteckningar från föreläsningar samsades med diverse litterärt klotter. (OBS! Det där ska jag skriva i min kommande debutroman – kommer hösten 2011, om förlaget vill, så ge tusan i att stjäla det där, författare stjäl som korpar, och det är för att de inte har någon fantasi.) Den första novellen jag fick publicerade i en tryckt bok, den läste en folkhögskolestudent – tror han gick på Biskops-Arnö, på författarskolan där, och själv brukade skriva om att kräkas på tunnelbaneperronger – … den läste en elev på Biskops-Arnö högt, på ett hånfullt sätt, det var på ett ledsamt kallas, allt för få vänner dök upp och man kanske borde börjat fundera över om man helt enkelt hade allt för få vänner, jag hoppas inte att han var någons vän, han som skrattade åt det jag hade skrivit – ”Girlfriend in Sweden”, var titeln. Fan, vilken idiot jag måste va’, som trodde att jag kunde skriva fint å bra. Och ja, du gillade en sång bara på grund av en mening, men du är inte den tjej som han sångaren nämner, och du sjunger med även fastän du inte kan texten, och jag vet att du egentligen inte tycker om musik.
(Förstudie) Allt står stilla här, i skogen. Här står den man vill ha stilla, hon kommer inte emot en. Här står man själv stilla, man rör sig inte i rätt riktning – det vill säga mot henne. Allt står still, och så går ett år till, till ingen nytta alls. Och medan snöflingorna, som var lika stora som gråsparvar, blötte ner kuvertet från Swedbank, det enda jag hade att skriva på där under grannen, där jag sökt skydd eftersom den svenska snön bestämt sig för att göra mig mycket illa, medan bläcket i min kulspetspenna frös, skrev jag ner några sköna rader om henne. Inga namn nämns, jag vill ha det så. Men allt som oftast syftar subjektet, som nästan alltid är ”hon” eller ”du”, på henne. ”Hon, henne och du”, så benämns hon. Hon som erbjöd sig att ta mitt efternamn, även fastän hennes var så pass mycket finare. O, och att jag aldrig kom fram. och det att jag aldrig kom fram, det blev min död.
Dina dagar av lidande är över…
för nu på lördag den 5/9 klockan 19.00 börjar vi äntligen med öppen scen igen! Det kommer självklart vara helt underbart, men det blir ännu bättre om just DU dyker upp! Ta med alla dina vänner och en text att läsa upp så är lördagskvällen räddad.
De övriga datumen för hösten är 3/10, 14/11 och 12/12. Be there or be square.
don't be a square
pontonredaktionen kollektivskriver en presentationstext:
Jag är frispåkig och ung och puttenuttig och fåfäng och multipel. Jag kryllar.
Jag är uppbyggd av ord, de formar mig, ger mig innehåll. Jag älskar dem. Hur de förvillar, förenklar och förklarar.
Jag är en sån som skriver jämt. I duschen, i skolan och i matkön. Nej, jag skojade bara.
Jag tycker att skrivande är ungefär som att lägga pussel. Det handlar om att hitta formen i bilden och få kanterna att passa ihop med varandra.
Jag bär smärtan med mig eftersom jag vet att den är min enda vän och nyckeln till mitt skapande; jag är Den Sårade Konstnären.
Jag tror inte att det är något speciellt med mig. Eller jo, jag tror att det är något speciellt med mig. Tyck om mig ändå. Snälla.
Jag fungerar som en mötesplats för ordfrälsta, någonstans där man kan få se sina ord och därigenom sig själv i ett större sammanhang, i samklang med andra.
Mina idéer går från händerna till hjärnan. Och tvärtom. Jag är en vapenbroder. Jag är en sister in crime.
Kalla mig emo, kalla mig pretto, kalla mig nörd. Jag står för den jag är. Jag står för dem jag är.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
