Impenetrable Castle by Peter Callesen
The return of the lord of the rings to the two towers. Hm, vigselring. Vigselring från HM, Hennes & Mauritz. - I början av det här decenniet, denna tidsålder, gick Peter Jacksons filmatiseringar av J. R. R. (John, Ronald, Reuel) Tolkiens Sagan om ringen-trilogi upp på Filmstadens dukar. Innan dess fanns bara tecknade musikaler som berättade sagan. Orcher som sjöng stämmor. Älvor som sjöng franska schlagerballader. Jag tror att Jacksons filmer vann Oscars, många. Kanske. Filmerna visades på sexan, plojkanalen, nu över julen. Det var det bästa.
Om det var fältslagen, om det var de ädla hjältarna, om det var äventyret, nå något var det i alla fall som tilltalade det prepubertala inne i mig, och inuti många andra. Och det är nog nyttigare med fantasyböcker än mycket annat som hör ihop med den åldern, den där åldern då varje pinne blir ett svärd.
Min arma mor och jag såg filmerna, morsan och jag. Och vi köpte popcorn och läskeblask, och jag fick sitta och hålla mig för läsken var stor. Det var så spännande för det var alltid strax efter premiären, så ingen av mina polare hade sett filmen. Var först. Kring jul. Och då sista året, när sista filmen gick upp, då hade jag riktigt långt hår, som en hobbit, för det var lockigt också, och över sitt lockiga hår har man gråtit i alla tider. Jodå, jag skaffade långt hår för musikens skull, det växte medan jag tittade på Woodstock i sommarnatten, och längtade efter festivalerna, det blev Emmaboda och där var det jättelite droger, bara de vackraste indiekidsen.
Och jag fick alla inbundna, det var så fina nyutgåvor, 99:- på Akademibokhandeln i Ikano-huset, och jag satt på mitt rum i ett par veckor. Först efter plöjning av sidor var det acceptabelt att se dem stora Hollywood produktionerna. Efter filmerna gick vi förbi det nya biblioteket, upp till farmor och farfar där vi ställt bilen. Och jag köpte TV-spelen också för den delen. Jag har haft ihjäl nio tusen digitala orcher.
Samwise Gamgi, honom gillade jag. Han var tjock. Och jag var tjock. Men han var modig ändå. Han hade drömmar fastän han var tjock. Den första litterära karaktären jag identifierade mig med. En sann “Underdog”. Och han får tjejen på sista sidan. Rosa Kattun. Jag gillar när den jag håller på får tjejen. Han sitter på en sten, vilken sjunker i ett lavahav, med sin bäste vän, på slutet, och så tänker han på den han älskar. ”Om jag någonsin skulle ha gift mig skulle det ha varit med henne…” det är väl sann och ren kärlek om något.
Å dessa evigt roliga skojare med sina skämt om att Sam och Frodo har någon form av sexuellt förhållande, skojarna som inget vet om vänskap. Man bör inte ta illa upp. För min del kan de göra det med varandra så mycket de vill. Minns-eli-minns när jag läste Bilbo en hobbits äventyr, det var i ett dragigt skolbibliotek i en numera nedlagd landsortsskola. På omslaget var det en drake, han Smaug, baksidan gick i färgen lila.
I och med filmerna: Finns det nu en chans till läsupplevelse, eller läser nya kids böckerna lite halvdant, hoppar till slagen, läser en fantasyroman i mängden, utan något som helst litterärt värde, bara frågar. Allt är i sådana fall Peter Jacksson fel. Oh, a good read it was, oh yes. Specially in a time when nothing ever happend. Bra läsning i en tid då ingenting hände.
Åh, den dagen då jag träffar ett av barnen som döptes till Legolas, Arwen och så vidare, kanske på krogen, eller får dem till kurskamrat. Åh, när Arwen ligger där och trånar till dötts, på sin schäslong i Vattnadal, och det är skymning och sen höst. Arwen, åh, du gav bort din odödlighet, så stort och allvarligt och avgörande är den alltså, den stora.
Bo Hansson, som nog är Sveriges största Sagan om ringen-fan, ta det iväg nu ( Bo Hansson - the black riders ) . Bo, vars gamla bandkollega Janne ”Loffe” (med hela svenska folket) Carlsson, en gång Sveriges coolaste trummis, var med i Stjärnorna på slottet förra året, nu i år är Björn Ranelid med, von Fersens gamla slott, kanske. Ranelid, han är ju någon form av författare, och han är så gullig så, han ser ut som en guldklimp, annars var det inte speciellt bra i år, och om man skulle skriva en årskrönika, eller en för hela decenniet, nej det händer inte så mycket. Fortfarande händer inte speciellt mycket alls. Lyssna på Hammondorgel i midvinternatten.
Hansson och Garbo: “Ska vi pussas nu?” “Åja, och sen en tur på isen med släden!”
Kerouac på stranden. Åh, det var mitt bästa julkort. Måste vi fira jul i år igen, sa den lilla söta gossen till sin julbakande mamma. Kastar ut flötet på isen. Masken fryser ihjäl. Abborrar inunder. Å jag metar efter intet. Här är det finare i mars månad, då när känslan är grann. Sjön i vilken Gösta Ekmans Oidipuskaraktär bubblar omkring i Ägget är löst. Hasseåtage. Svarta granar. John Bauerskogen rimfrostbeklädd. Riddarkläder. Bauers illustrationer till Rydbergs saga Singoalla är det finaste jag någonsin har sett. Någonstans i Småland. Elljusspåret upplyst, gula ljus försvinner iväg bortåt Östergötland, nostalgins färg, förgångna julars besvikelse. Runt omkring atomvinter, postapokalyptiskt ingenmansland, en känsla som av efteråt efter alla dessa år. Vill fortfarande ha allt det där fina som böckerna handlade om, bara dansa tryckare på parketten till något franskt. Arne Weisses grogg, den gjorde nog allt bättre för gubben. Aha, så det här är alltså att bli äldre.
En julafton förlorad, och gårdagens glögg ledsen, in med schabraket i mikron, kastrull och allt. Å tack för snöstormen. Nu kan jag inte stjäla mammas bil och ta mig till dig. För det blir bara nedkörning i dike av det hela. Gör mig själv förkylningssjuk. Ischokladen gav mig obotlig acne. Nötknäpparen mötte en tjejnöt han inte kunde knäcka, han gick av på mitten där vid hjärtat. Hon ville att det skulle snöa, så någon ordnade med det. Nä, jag ska inte med å handla några klappar. Köpcentrat är låst och marknaden pressyltsmättad. Slår jag in dumheter jag har på mig, Bäst att du gör plats under granen. Sluta larva dig nu, kom hit och lägg dig här under granen. Sista luckan i adventskalendern igenbommad, Rop inifrån: ”låt mig för fan va i fred.” Då han fortsatte riva i pappluckan, small ett litet skott av inifrån luckan. Mina framtida romankaraktärer ska allihopa vilja ta livet av sig.
Ingen stor familj. Det lyser nere på Ingeborgs konditori. Efter julmaten. Post festum. Nubbeglassen alldeles fulla med fettfläckar. Fingeravtryck. Han var här, det kan bevisas. Han var här, blev full och gick för att begå ett brott eller två. Kräks osmält frestelse i julgransfoten. I ett sammelsurium av rivet rött presentpapper och skärvor av kulor. Mår illa. Ligger och våndas, och allt för att inte ett endaste mjukt paket innehöll henne. Mellandagarna, mellan dagarna är nätterna, liten drömorkester, med sina gengångartolkningar av gamla julhymner. Men Fairy tale of New York-scenariot utesluts i år igen. Inte dricka ensam dumbom. Unge Werther jul med pang. Gösta Berling jul med någon som rycker upp en ur snödrivan, fastän man vill ligga där och dö. Man är ju liksom förlorad. Greta Garbo gick genom isen i en annan film. Den om manlig vänskap. Jag är arton år och fri att göra vad jag vill. Kanske skulle ta och flytta in till stan.
Full innan Kalle Anka och inga vänner. Tecknad tutte och Karl-Bertil Jonssons jul. Bara Tage. Haha, du fick stenen i gröten. Och inga tandläkare finns att träffa förrän efter nyår. Skriver för dem unga, Om min oro. Och jag ska gråta min årliga gråt till Jimmie Stewarts ickesjälvmord. Bra på TV är min enda tröst. Fanny och Alexander, Den långa versionen, den som inte ens Woody Allen orkar se. Bill Murray lär sig dikter utantill i filmen Groundhog Day, å allt för en tjej. Sankta Lucia, ta och lussa ner dig i min säng, ta med hela tåget, en efter en. Bara att lyfta lite på nattlinnet, det är tidigt och jag vill inte gå till skolan dagen innan dopparedagen. Efteråt kanske kaffet ni kom med har kallnat. Hörrudu sötaste tjejen i klassen. Nämn inte nyår, jag sitter så ensam då. Fastän jag är lika fin som den här lilla digitala kaninen (Kanin och stjärnhimmel) . Som kärleken när man väntar på den. Å fredagskväll, jag har inte gjort något annat än lidit. Men fråga mig gärna vad jag haft för mig. Natten för alla julfester. Å ensamma man i sin enda kostym. Huddinge häktes julfest, sötaste plinten dansar med någon annan. Å dumma trevande ungdomssvärmeris fortsättning. Å jul vid medelhavets strand, å nästa jul är det inte långt kvar på min utbildning, om du fortfarande är med mig då. Och tomten gick förbi mig i korridoren, låtsades inte om mig, fastän vi hånglat på julfesten. Nytt år, samma gamla misstag. Å att få sitta bredvid sin kärlek i farföräldrarnas soffa, då på julafton. Vänta ett år till. Å vänta. Och jag blir så deppig. Må din väg gå dig till mötes.
The Impossible meeting by Peter Callesen
En bra historia, åh jag gör vad som helst för en bra historia. För en som är lika bra som den i Göran Tunströms roman Juloratoriet. Den har ingen direkt anknytning till julen, förutom namnet då, vilket syftar på Johann Sebastian Bachs, der grosser kompositören, oratorium med samma namn, den skrev han när han var kantor i Leipzig, ”Weihnachtsoratorium” in Deutsch. Jawohl und viele danke. Ein schönes Abend, is it not my lady. I learned english just for you. I learned to write poems just because of you.
Herr Tunströms historier utspelar sig, eller har alla anknytning till dennes födelseort, köpingen Sunne i Värmland. En bit utanför Sune ligger Selma Lagerlöfs gods Mårbacka, dit kan man åka som turist och fotografera. Den Lagerlöfkännande mannen predikar och undervisar sin fru där på Mårbackas grusgång, hon går kanske och sätter sig i bilen. Tjurar. En semester förlorad. Han visste vad som menas med småstadsliv, hur det känns att promenera omkring i en svensk köping om natten.
Tant Selma är med i boken. Det är en jättebra bok tycker jag. Jag ger den fem av fem. Den passar alla åldrar. Det börjar med att en kvinna, en mamma och en hustru omkommer i cykelolycka, och vad sorg sedan gör med människor. Hur viktig kärleken blir för den som bär på en stor sorg, viktig och onödigt komplicerad, ja det är den väl kanske för alla. Tiden är före och efter det stora kriget, och här finns mentalsjukdom, sexlust som förgör och finaste renaste kärleken. Många vackra ord. Och gammal hederlig längtan efter något annat.
Det som får mitt hjärta att vattnas, det är en brevkorrespondens mellan en värmlänning och Nya Zeelands rödaste ros. Jag tycker det är fint där. I Nya Zeeland, tänker ofta på dess skogar, kanske Sagan om Ringen-filmatiseringarnas fel, kanske bandet The Chills fel ( Pink Frost ). Kärleken är nog aldrig så fin som i brev. Inget förhastat. Biarbetade känslor. Där kan man bifoga pressade blommor och lockar. Melodramatiskt, men det är faktiskt juste med letters. Och man kan tänka över brevens innebörd och ordval och budskap och vad han/hon som skrivit dem vill säga, man kan gå omkring ute på ängarna eller gatorna och formulera sig, ”så ska jag skriva till svars…” – Medan jag väntar på dig skriver jag brev. Och så vågar jag skriva något om att jag vill ha dig, att det pussas på halsar där vid ”adjö” och ”hälsningar”– det är väl liksom innan ”mötet”, när tvåsamhetsförväntningar byggs upp.
Nu vill jag gärna skicka ett riktigt juste brev, men det är lamslaget här ute på grund av snön. Så Brevlund kommer inte. Med mig har jag sex böcker. Vet att det är många böcker man planerat att läsa nu när det är ledigt och lov, men biblioteken är nog öppna i mellandagarna och då kan man gå och låna sig något av Göran Tunström. Maskrosbollen är väl ett måste om det ska tas studenten nu till sommaren, å den känns långt bort, ända borta i Nya Zeeland.
Om du dör lite inombords av att gå på stan och leta julklappar tillsammans med miljoner andra människor. Knuffas på åhléns och bli alldeles blötvarm i vinterjackan inne i butikerna. Då vore det ju smidigt att bara skicka ett mail till ekonomitjanst@natverkstan.net och ange namn och adress på den du vill skänka en prenumeration på ponton!
Nästa nummer är i skrivande stund på väg till pressarna, och första numret 2010 är planerat till 5 Mars. Längtan!
Jag var inte riktigt med på noterna när det hände, men i fredags sändes iallafall det avsnitt av Ramp där Ylva Andersson, en av finalisterna i Ung Poesi var med. Man får följa Ylva från Blåsmark till Göteborg, från flickrummet till scenen på House of Win-Win. En hel del pontonmedlemmar skymtar förbi, liksom övriga Ung Poesi-finalister. Inslagen om Ylva omgärdas av något sorts samtal med Sarah Dawn Finer. Det bästa med att ha URplay är att man kan spola förbi det. När jag prövade på min mac så funkade inte programmet, men på PC funkar det som en dröm.
I skrivande stund är det inslaget som ligger näst längst ned i listan.
I lördags gick (tyvärr) den sista öppen scen för året av stapeln. Det blev en underbar kväll med ett efterlängtat återbesök av den fantastiska trollkarlen Karon. Med sin magi trollband han publiken ännu en gång, en spännande och otroligt charmig show.
Efter det tog poetry slam-vinnaren Alexandra Wattman över och var precis lika magisk med sina fartfyllda och mycket personliga dikter. Jag skulle kalla det en känslostorm. Vid vissa tillfällen var det svårt att veta om man skulle skratta eller gråta, men en sak är säker: jag gick därifrån med ett stort leende!
Stort tack till Alexandra och Karon, till alla som har ställt sig upp och läst sina dikter, spelat sin musik, öppnat upp sig och berört. Tack till alla som kommit och suttit på de röda trapporna, alla som velat läsa men varit för gamla, alla som velat läsa men inte vågat. Nästa år vågar ni. Nästa år blir magiskt.
Ses då.
Jag önskar att jag hade en lillasyster eller lillebror eller en kusin som gillade att skriva, så att jag skulle kunnat köpa Skriv om och om igen, slå in den i understreckare utrivna från Svenska Dagbladet och ge bort den i julklapp. Eller kanske ge bort den till någon helt annan. Den fick visserligen pris i kategorin barn/ungdom, men vad som slog mig den eftermiddag då jag dödandes tid på Akademibokhandeln tog upp och bläddrade i den var att precis, precis det här är ju exakt, exakt vad varje ung aspirerande författare borde ha i sin skrivbordslåda. En auktoritär och vänligt mellanstadieläraraktig bok som säger “skriv en dikt om natten utan att använda ord som börjar på m!” och så gör man det, nitiskt som en läxa. (alla gör förstås inte sina läxor nitiskt, så nitiskt som en oläxa då, beroende på hur man är lagd.)
Kom ihåg: det är inte fult att öva! Att skriva sånt man från början inte hade tänkt skriva är aldrig bortkastat. Känt exempel: uttråkad av sitt pågående skrivarbete började Virginia Woolf skriva Orlando, till vilken hon senare refererade som “a writer’s holiday”. Fastän verket var mer eller mindre planerat sedan tidigare handlade det ändå om att göra någonting på skoj: “For the truth is I feel the need of an escapade after these serious poetic experimental books whose form is always so closely considered. I want to kick up my heels & be off.”
En Luciaklapp, alltså, eller dylikt: tänk på polkagrisar en stund. Skriv en novell om det. Skicka den till skriv@ponton.nu. Lycka till!
Magasinet Rocky, innehållande och uppbyggt kring Martin Kellermans självbiografiska serie med samma namn, har sedan en tid en ny chefredaktör. Han heter Tony Ernst och är gammal musikjournalist. Gammal rockkritiker pojke. Och han tycker att tidningen ska ta itu med populärkulturen. Så det blir samma gamla dravel om högre medelklass som retar sig på medelklassen. Så blir det alltid när frilansjournalister ska göra tidning. Alla vill försöka göra magasinet POP, men det blir aldrig POP igen.
Tre nummer har kommit ut under Tony Ernsts tid vid styrpulpeten. Tidningen puttrar fram över den svenska populärkulturella havsviken. Tidningen har skaffat sig en läsarombudsman. Han svarar läsarombudsmanskorrekt på läsarnas frågor. Vilka mestadels är åsikter med frågetecken på slutet. Det var roligare när Martin Kellerman själv svarade med förolämpningar och ironi då läsarna visade sitt missnöje. Det var roligare förr. Det klagas på det nya innehållet. Men som trogen läsare så vill jag påpeka att felet inte alls är det redaktionella materialet, även om många fråga-svar-intervjuer får ögon att vilja göra något annat. Enkel journalistik där man förlitar sig på sin ljudupptagningsmojäng. Men nej. Det är serierna som börjat vackla. Det saknas dramaturgi. Stripparna har redan lästs i DN och så vidare. Och det vägrar fansen inse, så de ger sig på det resterande innehållet. De vill bara läsa serier. Men det är ingen serietidning. Ingen Kalle Anka & CO eller 91:an Karlsson.
Martin Kellermans litterära intresse har blivit allt med uppenbart. Under det senaste året har läsarna fått se hans alter ego läsa Hamsun, Hemingway och Bukowski med flera. Blandat annat så har en stripp om hur ens litterära kapital byggs upp publicerats. En ganska vanlig bakgrund: Man läser en bok, och i den boken nämns en författare, så då läser man den författaren, för man tänker att om en författare man gillar tycker om en annan författare så borde man själv tycka om den författaren. Och den författaren nämner i sin tur en författare…
Det intressanta för bokmalen är hur fullspäckad tidningen har blivit med författar- och journalistintervjuer. Skrivande människokroppar. Inte allt för ofta man får läsa en intervju med Bear Quartet sångarna Mattias Alkberg som lägger lika stor vikt vid hans poesi som vid hans karriär som musiker. Men många av intervjuer har trivselkaraktär. Romandebuterande krönikörer istället för amerikanska hiphopartister. Å ena sidan är det gubbigt. Freddy Wadling, Johan Hakelius och Jan Guillou i samma numer. Å andra sidan Annette Kullenberg. Ett eklektiskt sammelsurium. Intervjuerna känns ibland som idolporträtt. Journalister hopplöst förälskade i sina intervjuobjekt.
Recensionssidorna har fått en kolumn för klassiker, där bland annat ”Solange” av Willy Kyrklund recenserats, förvisso en dussinrecension, men ändå. Erland Loes ”Naiv. Super.” har också fått kvala in som klassiker. Det är en bra bok. Det var en sådan där som lärarförbundet tyckte att ungdomar skulle läsa. Man fick välja mellan den och böcker som ”Kim Novak badade aldrig Gennesarets sjö” av Håkan Nesser när man skulle läsa och recensera en bok i Svenska A på gymnasiet.
Ser inget fel i att delta i populärkulturens roliga fest. Men att man inte vill gå hem ifrån den, inte vill gå hem ledsen och tjurig för att sedan sätta sig ner och skriva elakt om den. Där i ligger felet. Det finns en brist på människor som säger att de inte går på fester då de är en plågade poeter, som säger sig inte ha tid med sådant då det ännu finns böcker man inte har läst.
Rocky-serien lyckas på något sätt alltid med det. Att delta och samtidigt inte alls delta. Måhända beror det på den väldiga självironin, eller att inget tas på speciellt stort allvar. Det ses stoiskt på det mesta. Murphys lag anses vara den enda lagen. Den där uppfattningen om att man har genomskådat allt och vara tillfreds med det, inte känna att man måste öppna ögonen på alla omkring en. Nöjd med att ha räddat sig själv.
Populärkulturen blir inte vår räddning.
I Dagen Nyheter 29/11 skrev vinnaren av Lilla Augustpriset, Isabella Nilsson, en krönika. Hon fick. För det var hennes högsta dröm. Min högsta dröm är inte en krönika i DN. Har ingen högsta dröm. Behandlar alla mina drömmar lika illa. Jag tillhörde också de nominerade till priset, men det var alltså någon annan som vann, vilket gör mig till en förlorare. Jag är en dålig förlorare. Å jag borde ha vant mig. Men det är inte som förlorare jag skriver det här. Utan som opublicerad vill-bli-författare och aspirerande kulturkritiker.
Kan uttrycka mig. Jodå, så jag skickade ett svar på krönikan till DN kulturdebatt, enligt konstens alla regler, med stilistiska drag från andra författare som startat debatt. Men det fanns ingen plats. Svar uteblev. Jag omformulerade mig till och med en gång och försökte igen. Men det var väl inte menat att det skulle debatteras. Det var mest tänkt att vara gulligt. Alla får inte komma till tals, det är inte skaffat sig så. Men tacka Gud eller dataingenjörerna för Internet. Roligt ord förresten, ”ingenjör”. Ingen jör (gör).
En välskriven krönika, skriven av en som tydligen kan skriva, men som handlar om att inte kunna skriva. Paradoxer är så passé. Och osäkerhet är osexigt. Det borde skyltdockan sagt mellan risottotuggorna. En författare som erkänner att hon inte kan skriva böcker. Ja, det är ju originellt. Så har väl de flesta stora diktarna någon gång klagat. Knep för att få läsarna att känna sympati. Falsk blyghet. Så att det gullas med författarna. Det får räcka nu. Kära Stora förlag (åh), då vinnaren av Lilla Augustpriset erkänt att hon inte kan skriva böcker så passar jag, nominerade till samma pris, på att säga att jag minsann kan skriva böcker. Så hör av er.
Inte bitter. Inte avundsjuk. Jo lite. Men i största allmänhet. Världen är ju orättvis och så vidare. Vad jag förstår så tillhör både jag och Isabella Nilsson de goda. På samma sida. En massa likheter. Jag skulle till exempel också ha tagit med en vän på galan. En skarp kulturkritiker. Grabben hela dagen. Och vi skulle ha skrattat åt alltsammans, men samtidigt uppskattat det. Hållit lagom distans. Det är inte så svårt. Det finns många i svängen som lyckas med det. Vi skulle ha druckit champagne och blivit roliga. Allt för ofta är det ju tråkigt. Stockholm är förresten inget märkvärdigt. Alla där kommer från små samhällen. Jag likaså. Å dröm om Stockholm. Förresten igen. Det går inte att dölja sin längtan bort från småstaden. Dumheter att ignorera den. Popsånger, härliga böcker och filmer har planterat den i oss. Vi delar ungefär samma populärkulturella ramar. Jag har sett ”Smala Sussie” trettio gånger, mest på grund av drogerna. Viveca Lärn och Twilight tar jag däremot avstånd från, men förnekar inte att jag intagit min dos av bägge två, förvisso genom förvanskade filmatiseringar, men men.
Ödmjuk på något vänster. Isabella Nilssons ödmjukhet strålar. En tossig småstadssol. Hon har också en piedestal. Precis som jag. Att sitta där uppe och se dessa kulturarbetare, snussugna och skvallrande, som aldrig kommer att gå till historien, litteraturhistorien. Att inte vara som de. Ytliga och äregiriga. Det är väl det, att pannkakor och pojkvänner är mer äkta. För somliga. Men om man tar sig et glas, och kanske försöker prata, drar en historia, säger en rolighet, försöker närma sig, då finns det mer än tankar om framtida bloggar och kulturministerhat. Både jag och Isabella Nilsson har tråkiga namn. Dussinnamn. Inga som passar som omslag till ett starkt personligt varumärke. Och det är viktigt. Våra namn får sällan chansen. Och vissa får aldrig något smeknamn.
Får man en chans, då ska man ta den. Ingen andra chans ges. Visa lite tacksamhet. Storsint att lämna fältet till dem som kan skriva. Men de står ofta på landsvägen bredvid fältet, tillåts inte springa genom gräset på fältet, genom blåklinten och vallmon och leran. En jordnötsbonde skjuter alla som springer på fälten utan tillåtelse. Så Stora förlag (åh), om Isabella inte tar sitt förnuft till fånga, eller rättare sagt inte tappar sitt förstånd, ta då och ring mig i stället. Så kan hon fortsätta med pannkakor och pojkvänner. Det får somliga att må. Även de som går på förlagsfester. Alla gillar ju sånt, socker och närhet. Någon fest måste man ju gå på. Hade till och med tänkt skicka en bukett med blomster till Isabella Nilsson. För att gratulera. Men det är ingen idé, lär ju finnas så många med hennes namn. Men en bukett i text, bestående av narcisser och tussilagos, dagisblommor, ges här.
P.S
Hjärtans tack till alla som röstade på mig. Om nu någon gjorde det, snyft. Hade jag vunnit hade jag ställt till med kalas och ni hade alla varit bjudna.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
