Saint Sebastian av Marco Palmezzano

För det är också just vad den är; en allvarlig liten sak. En berättelse om en homo-trans-kille, som drogar, snusar och särar på skinkorna och läpparna, som är på verklighetsflykt, som är ung och plågad och kärlekskrank. Ett barn av sin tid. Huvudkaraktären Sebastian, som identifierar sig med helgonet Sankt Sebastian, genomgår en psykologisk förvandling, till sitt uppdiktade alterego Ellie (Eli?). Om det rör sig om att inte känna sig hemma i sin egen kropp, eller om det är svartsjuka och frågan ”Varför kan bara flickor bli älskade?” som driver den väldigt konkreta karaktärsutveckling, går att spekulera i. 

Inget neutraliserande HBT-perspektiv kan skymtas. Ingen uppgörelse med ett fördomsfullt samhälle. Stenhård introspektion. Felet finns inombords. En skymningsbok, inget totalt mörker, utan sådär lite skumt. Det kolsvarta hålls borta av Elis finkänsliga språk, hans ord, de där hopplöst romantiska formuleringarna.

För det är, hur man än vrider och vänder på det, en kärlekshistoria. Överskridande allt vad HBT heter. Ung kärlek. Den är den samma, vem eller vad man än förälskar sig i. Kroppsvätskorna är av samma mängd. Blod, sperma och annat klet är ju lite av följderna utav sex. Så inget sensationellt, inte egentligen.

Det är lite som om en av William S. Burroughs unga älskare skulle ha skrivit en roman.

Finns ett Vi-Mot-Världen-Tema, sprunget ur musiken och den samtida populärkulturen, någon form av ytlig Zeitgeist fångas. Inte direkt en ungdomsbok, utan mer en bok om en ungdom. Ett ungdomens ingenmansland skildras; där det festas, sitts på grässlänter, åks till Paris, självhatas, sitts på rum, gås på (sex)klubb, snattas, liggs i säng, has sex, sitts på tak och om morgonen så åks det hem med tunnelbanan till söderortens lägenheter, där inre monologer om förvirring hålls. Några klichéer kommer med av bara farten. 

Eli Levén var på radion här om veckan. Han låter som sin bok. Framstår som sin bok. Det är nog en viktig bok för honom, och kan nog bli en viktig bok också för andra. Ofta kommer den att ligga på lånedisken, framför lässugna gymnasister. Och det kommer att bli en sådan roman som man får chansen att läsa på Svenska A. Kanske till och med en filmatisering med tiden, troligtvis medelmåttig men hypad. Guldbaggevinnande. Mm. Blir påmind om Ronnie Sandahls bok ”Vi som aldrig sa Hora”, för den skulle ju filmatiseras, det var unge herr Sandahl inte sen att nämna i sina krönikor. En sommar i Paris för att skriva filmmanus. Men det var ju tre år sen nu…

”D.Ä.R.S.S.V.M.F.O.H.J.P.P.” får göra den sällskap. Det är nästan samma bok, men Eli Levéns är bättre, inte lika mjäkig. Måhända lite diffusare berättad, mer fragmentarisk, men ändå.

Skvaller – Sandahl har förresten har fått ihop det med Liza Marklunds modebloggande och snart romandebuterande dotter Annika, som debuterar med en bok om unga modeller. Aftonbladetpar. Sött. Och han Sandahl har blivit en machoman, med lite skägg, kavaj med uppvikta ärmar, inte längre fina emo-pop-killen med den fastklistrade snedluggen. Så kan det gå. Dagens ungdom vrider sig i smärtor. Ibland.

Vi startar 19.00 och vill se så många som möjligt på scen (se bild)!!!!

Ses där!!!!!

scen

Just nu verkar det som att hela Sverige ligger under ett vitt täcke med snö, eller sitter fast på ett tåg någonstans utanför Hallsberg eller halkar på blankis på väg till skolan. Det är svårt att tänka på våren som något som faktiskt kommer att hända. På vägen dit, även om ingen kan garantera barmark eller blåsippor tills dess presenteras den första av Pontons vårplaner:

Ponton kommer att vara med och ställa ut på litteraturmässan Textival lördag den 27 mars. Textival vill vara en mötesplats för de mindre tidskrifterna och förlagen och årets tema är “mellanrum”. Tror att det kan bli fint.

Textival finns i Göteborg, och kommer att ordnas på House of Win-Win på Tredje långgatan. Det var även där som vår kväll på Göteborgs poesifestival hölls, så förhoppningsvis hittar ni redan dit.

Kom och säg hej, och titta på alla andra som också kommer att ställa ut där!

Agneta Pleijels roman “En vinter i Stockholm”, är skrämmande lik Ann Beatties roman “Chilly scenes of winter”. Agerar inte någon form av litteraturpolis nu, utan det är bara en upptäckt gjord då älskade och efterlängtade föreläsningar ställs in på grund av tåg som fryser fast, far av spåret och över pulkaåkande barn som inte bryr sig det minsta om våren  -  eller tåg som helt enkelt inte vill gå ut ur vagnhallen eftersom det är kallt i dag igen. Hur som helst så är detta två, eller måhända ett och samma boktips - då det är vinter i tusen år till, eller åtminstone i tre veckor till, ja utan tvekan vinter i tre veckor till.  

Anns historia handlar om den öldrickande unge mannen som jobbar på kontor, och som har mist sin kvinna, som han gillade en massa. Agnetas handlar om en kvinna, som inte dricker öl, eller det gör hon väl men inte i samma destruktiva utsträckning, men som i alla fall har mist sin man, och är lika ledsen som han öldrickaren. Om dessa böcker mot all förmodan skulle ställas mot varandra, om det skulle väckas åtal angående plagiat, så skulle nog temat “minnen” vara den starkaste åtalspunkten, minnen från barndomen, om krånglande familj och om vinter. Hela tiden det dåliga med vintern. Sålunda lättsamma berättelser, nu är det svårt att orka med en klassiker, det är alltid svårt att ta sig igenom en klassiker i slutet av februari. 

I herrens år nittonhundra sjuttionio filmatiserades Beatties roman, och då taken brakat ihop på biblioteken runt omkring i landet så kanske man får ta och hålla till godo med en film, musiken är lite underlig, som ur porrfilm från samma år, och det är väl ingen fantastisk överföring från vitt pappersark till vit duk, men ändå. Chilly Scenes Of Winter Böcker om ensamhet, modern ensamhet.

EGO

Självförtroendet och jag
Fredrik Strage och jag
Göteborg och jag
MVG:na och jag
Vertigo och jag
Du och jag
och jag
jag

Nyskrivet av:

Mikael Andersson, Fanny Andreasson, Klara Carlström, Madelene Elg, Linnéa Gustavsson, Love Kassius, Julia McDowell och Sofia Zim Schöön

Stig Claesson

Stig Claesson, med sin rökstämda berättarröst, lotsade mig fram genom Minnenas Television, då när Stockholms stadshus far ut i världsrymd, och Ragnar Östbergs tegel faller ner i Riddarfjärden. Och ingen skrev väl om Södermalm som Slas. Om en svunnen stadsdel, då innan ölkaféerna blev till någon trendig butik, innan Am Appy ordnade med lokaler på Götgatan. Innan. Då när bohemerna inte hade några direkta ambitioner, inga drömmar om fem år av medial uppmärksamhet, några klubbår med många pojk- och flickvänner. En Stockholmsbok (1966), den kan man börja med.

Fyllona från min barndom har börjat falla från parkbänkarna, ner i snön faller de. Släpper taget om sin Rosita. Undrar vilka som tar över. Parkbänkarna måste fyllas, och små par sitter ju sällan på bänkar nu för tiden. Slas var väl en drinkare. Och en skitstövel, om man ska tro hans son, Nils Claesson, som kom ut med göra-upp-med-pappa-boken Blåbärsmaskinen för några år sedan. Strunt samma, de flesta stora och beundrade människor, som till och med respekteras är ju skitstövlar. De skriver fint, och det är allt. Flickor (1967), om man vill smaka lite på hans filosofi.

“At 7:25 AM EST on Tuesday, February 2, 2010 the world discovered that Punxsutawney Phil saw his shadow - predicting six more weeks of winter” (http://www.chiff.com/a/groundhog-day.htm)

Nu har det kommit så mycket snö, och det kommer att ta två somrar för den att töa bort. Men i dag är det åtminstone töväder, godartad temperatur, och det är nu man ska läsa Slas, nu och fram till påsken. Ingen skildrar den svenska vinter/våren, eller rättare sagt väntan på en vår som aldrig tycks komma, som Slas. Den evige söderkisen, med cigarretten ständigt hängande, lite så där käckt, ur mungipan. Henrietta ska du också glömma (1977), om man vill ta sig en tur till landet. 

(Medverkar i P3 text nu på söndag, liten text, men är man något intresserad av vad ungdomisar skriver nu för tiden, så lyssnar man väl redan, lyssnar man väl redan på någon annan kanal. )

glad

Datumen för våren är 27 februari 27 mars och 24 april. Så ni som är lite blyga, börja förbereda er redan nu!

J. D. Salinger

Författarna dör som flugor. Nu har J. D. Salinger gått ur tiden, nu skjuter han upp tusenskönorna. Inte gett ut en bok sedan sextiotalet. Upphovsman till den moderna klassikern ”The Catcher in the Rye”. Om den förvirrade outsidern Holden Caulfield, som har det svårt i sin ungdom. Planlöst vandrar han omkring på New Yorks gator iklädd sin jaktmössa, sippande på en Whiskey och soda. Svordomar och sex, som upprörde någon gång i den gamla världen, men som nu inte alls är särskilt uppseendeväckande. Den som missat den här boken, som inte stött på den i engelskundervisningen, borde nu ta den till sitt oroliga hjärta. Om du någonsin känt dig vilsen. Det är en bok som för många är den bästa bok de någonsin har läst.

Ung antihjälte för alltid. Nu i somras stämde Salinger den svensk-amerikanske debutanten John David California (egentligen Fredrik Colting, världens sämsta pseudonym valde han), för att han skrivit en fortsättning på boken. En ganska fånig vad jag har förstått. Något om att rymma från ett ålderdomshem. Låt Holden vara. Intressant vad som händer med hela den rättsprocessen nu, om motståndaren dör borde väl förvisso den andre vinna.

Läste boken på gymnasiet, i engelskan, och så skulle det bli seminarium av det hela. De flesta tyckte det var en larvig bok, att Holden bara gick runt och gnällde på allt. Någon sa: ”I hate him”. Vad i. Jag sa: ”love” och ”identify”. Okej, jag läser också böcker som jag inte förstår mig på, de gör mig bara bekymrad. Så inget sånt där om att ingen förstår, bara jag.

John Lennon, Beatlen, blev skjuten i ryggen nittonhundraåttio. En värld i sorg. Skotten kom från Mark Chapmans skjutjärn. Han bar med sig ett exemplar av Salingers bok. Störda unga män, hur snett det kan gå alltså. Finns en film om mordet, somär allright, Chapter 27. Beatlen George Harrison är också död, kräftan som tog honom. Han sa en gång: ”Så länge det finns hat i kroppen så finns det något att hata”. Nu finns det bara två Beatlar kvar, Paul och Ringo. Människor dör, och ingen gör någonting för att rädda dem. Jag saknar The Beatles, varje dag saknar jag dem.

Lycka är en varm pistol

Läs, det här är första gången för mig.

Måhända har det något med litteratur att göra.

                                                                                        ”Bokmalen”  av Carl Spitzweg

Nu har det varit en massa skriverier*, de bara råkade komma i min väg, jag gjorde annat, lovar, lyssnade på ny pop, men jag stötte alltså på skriverier, och dessa till följd av en utredning, som en myndighet, belägen kanske i Västervik kanske i Sundsvall, belägen där enbart för att människor där ska få arbete, så att de ska få arbeta. De är trötta när de kommer hem från sitt arbete och somnar därför bums, somnar med armen utsträckt efter boken på nattdukdsbordet. 

Men de kanske tar semester, eller det är ju lag på det så inget kanske, och hyr en lotsstuga i Gryts skärgård, har massa whiskey och en massa böcker, sen bara ligger de där och har det gött på den spartanska britsen, eller i augustisolen på klipporna, alldeles nakna. Eller de är ensamma när de gör det; alltså man, man är alldeles naken. Och sedan min moster sade: ”den där boken är bra”, och pekade på en av mina Torgny Lindgrenböcker, så oroar jag mig inte längre.

Folkpartiet har begärt en utredning om bokens framtid. Bett om lov, skulle vi kunna få en utredning. Åh, varför bekymra sig över en framtid som inte finns, åh varför försöka uppnå ouppnåeliga mål? För att jag är människa och kan det, så klart. Utredningen må visa på minskat läsande, kanske sålda böcker det handlar om, men jag vet att de flesta läser. Har sett bokhyllor i vilka det, mycket passande, står böcker. Har också sett bokhyllor enbart fyllda med porslinsdamer, Kosta Boda-vaser och japanska glasträd, och det är mycket sorgligt att se, men någonstans ligger det säkert en paperback, det är jag säker på. Utredning är lika med: Enkäter och statistik, sådant som används för att bedra och dupera den stora massan, man bör inte lita på tårtdiagram och ”Fråga fem”.

Osignerat skrevs det nästan förlöjligande om ungdomar, att man inte kan sätta Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken i deras twittrande, Jolt Cola klibbiga händer. Nej, det fungerar väl aldrig att tvinga någon att läsa, med pistolen pressad mot tinningen, eller press från föräldrarna/samhället. Brukar inte fungera att vilja få människor att göra saker som de inte vill.

Böckerna har inga ben, de kommer inte att komma till dig. Du har ben, prima ben, du kan gå till böckerna. Kan följa dig till biblioteket, där finns det en massa utav dem, jag följer dig till vilket bibliotek som helst. Optimism, jag tror på människan som en läsande varelse. Men jag vet också att det finns människor som aldrig börjar läsa, som aldrig blir läsare. De gör något annat med sina liv. Jag sörjer dem inte.

Läsa böcker, nu ligger läsaren inte på någon schäslong, med rosigt barm och en kärleksroman i handen, kanske ätandes praliner. Det är en sak som är säker. Inga halvfranska volymer, läsningen i dag är annorlunda. Köpa böcker, utbudet har förändrats. Wal-Mart har kommit till stan, så att säga, så adjö fristående bokhandel och läsning så som vi känner den, eller kände den för femtio år sedan. Den smala litteraturens död. Fan. Och jag håller med. Står med mitt manus i min hand, och undrar till vem jag ska vända mig, för det finns ingen jag kan vända mig till och erbjuda det här manuset. Det är inte så bra, jag har bläddrat igenom det en extra gång. Ingen köper era böcker eftersom de är dåliga, så kanske man bör säga.

Skivor säljs inte längre i samma utsträckning, men artisters musik når fler människor, mer musik, fler artister få chansen, måhända försvinner de i myllret av popande och rockande och beats, men det går att lyssna på dem, de ger oss alla chansen att lyssna på dem, och vi ger dem chansen, glömma om vi vill, hypea om vi vill, mer begär de inte. Myspace har redan hänt. Bookspace nu då. Det fungerade ju för musikerna, så varför inte för diktarna. De gamla författarna kommer aldrig att gå med på det, de älskar sina förlag, det är ju vad som gör dem till författare, att de ligger på ett förlag. Jag kan läsa något som berör mig på en sten, skrivet med spritpenna. Vad som är så viktigt med bokformatet lämnar jag till någon annan.

Författare, förläggare, konsumenter, politiker, kritiker och alla andra skyldiga, fortsätt ni med högtravande debatter, trötta ut er, ta kol på varandra, så kommer vi och städar upp sen. Ni har stökat till det något otroligt, tycker ni det är fint när det ser ut så här? Vi kommer och viker upp era laptops, tar bort all ful smuts från tangentborden och börjar skriva. Dagen då vi äntligen får era jobb, den kommer. Men just nu talar de flesta om den sibiriska kylan, det är jättekallt, litterär istid, det gör ont i ansiktet när man går ut, så kallt så att björnarna fryser ihjäl, som Stalin brukade skämta. Så inomhus, där är det säkrare, där håller vi till, lägger ifrån oss läsplattan vi stirrat ner i på bussen, kravlar upp i soffan med te, filt och alla andra löjliga tillbehör, och så läser vi en bok i godan ro, låter det ta sin tid, vi har själva varit och lånat den på biblioteket, vi vill läsa den, vi behöver inte recensera den, inga dödslinjer, vi har, eller vi borde inte ha så bråttom, om denna bok som betytt så mycket för mig, behöver jag inte skriva smart och analyserande om, och gör jag det så är det bara av kärlek. Leave it be. Och så skriver vi bara något vi tycker är fint och skickar det till Ponton, eller P3 text , läs nedanstående inlägg av Hannah Johansson, för att vi är unga och för att they are a-changing’.

*Böckerna

som

vi

läser