Idag, den 2 februari, skulle James Joyce ha fyllt 130 år. Och i dagarna kommer hans stora verk om en annan dag – den 16 juni 1904 – ut i ny svensk språkdräkt signerad Erik Andersson. Jag ska inte säga att pontonredaktionen slogs om recensionsexemplaret av den revolutionerande romanen, som nu, äntligen kan tyckas, fått titeln Ulysses även på svenska, men de andra är nog både arga och avundsjuka över att jag högljutt slet åt mig den först av alla. Med all rätt.

Här är ett citat, hämtat från sida 130, dagen till ära:

Han tog upp en rulle tandtråd ur västfickan, drog av en bit, kilade fingerfärdigt in den mellan två och två av de knirkande otvagade tänderna. 

- Bingbang, bingbang.

Grattis, James Joyce.

Såhär skriver min vän Freja:
”Vi kommer ha tre stora rum i vilka alla besökare själva får komma och skapa/bygga/klura utifrån
tre teman: tejp, textil och text. Innan vi öppnar dörrarna för allmänheten så bjuder vi in konstnärer
att komma och ”starta upp” rummen genom att påbörja något som andra kan bygga vidare på.
Grupper, organisationer och andra rörelser får dessutom komma under de två veckorna som
följer (v. 11 och 12) för att skapa event, workshops eller andra upptåg. Säger man till i förväg så
hamnar man i vår programfolder!”

Är man intresserad av att vara med så skriv till freja.holmberg [at]kultur.goteborg.se

/Victoria

Till: fritidspedagogens.son@ponton.nu

Kopia:

Ämne: Angående detta brev –> http://www.ponton.nu/bloggat/nytt-brev

Bäste skribent…

Pro Primo: En minnesbeta tilldelas vederbörande! Död är jag icke, ehuru jag hört liknande glunkas på gatorna, vilket delvis förlåter ditt felsteg. Den 14 maj 1912 medförde mycket riktigt ett slut på mitt lidande liv, men inte genom den död, som mina vedersakare tillskrivit mig. Icke! Upprinnelsen: Paris,  1895: Jag levde i exil, och tillvaron var mig tröstlös. Efter tillkortakommandet rörande den svenska, inhemska dumhet jag ämnat laxera ur mig, avtecknade sig den länge anade sanningen: den världsliga existensen var i essensen genomrutten.  Alltså…

Framledes dedikerades min tid till detta: att skilja själen från materian och dess ofrånkomliga Weltschmerz. Efter oräkneliga missräkningar nåddes slutligen målet: elixiret skimrade i min hand, upplysande det sjaskiga kyffe pekuniära missräkningar förpassat mig till.

Nog!

Insinuera inget! Jag tillstår det själv. Fegheten fick överhanden! Tiden passerade! Jag vågade inte fullfölja föresatsen. Också den uslaste slusk klänger sig fast vid världens gyckelbilder – detta fick jag bitterligen erfara…

Dagar blev till år innan jag slutligen fick den själsliga styrkan att lämna mitt kända lidande, för att bege mig iväg till det okända. Och här är jag nu! Begagnande mig av en intet ont anande yngling, vilken genom sina studier av mina skrifter ställts i ockult förbindelse med mitt medvetande, besvarar jag Fritidspedagogens son! Bara för att visa att jag kan! Och nog fan kan jag!!!

Pro Secundo:

Drakens år. Det stämmer! Tror du att det var ett sammanträffande? Dock – du får ursäkta min frankhet – ty det ligger i min natur att vara rak: din beskrivning av en drake förefaller mig en smula osympatisk! för att inte säga mjäkig! för att inte säga rent av förkastlig!

Draken är rå styrka och flammande begär och förtärande lågor! Det var ju detta jag sade! Min eld är den största i Sverige! Den största i världen! Ställ er på min sida, annars förbränns ni och hela denna ruttna värld av dess flammor. Apropå… Måhända har ni hört profetian från Sydamerika?

Tror ni det också är ett sammanträffande?

”Tjänstekvinnans son” ”Örnen” ”Draken”

eller

Johan August Strindberg

Boken jag läste? Natthimmel av Sofia Nordin. En ungdomsbok, om man nu vill dela in i barn, ungdom och vuxen. Under kvällen har jag tänkt på huvudpersonen Tilda, för jag kan inte släppa henne, kommer nog inte göra det på ett tag. Vill på ett sätt vara henne och på ett sätt är jag ju det. Eller har varit, snarare. Inte så att jag hittat min exakta boktvilling (när kommer det hända förresten? Har det hänt dig som läser? ) men det sätt som Tilda beskriver sina tankegångar, tankar som blir till handling trots att hon är rädd…de sticker till inne i mig, gör mig påmind, men inte nostalgisk, nej inte än gudskelov. Jag är bara 20 och det som 14-åriga Tilda sysslar med och tänker på i Natthimmel, var jag mitt uppe i då jag var 14 (ungefär). Tror jag att jag var. Jag önskar att jag hade läst den när jag var 14-15, som om det inte räckte att den ger mig en varm känsla i magen nu, en både glad och melankolisk känsla. Det har gått fem år och man kan förändras rätt mycket. Önskar att jag fått chansen att läsa Natthimmel då jag behövde den ännu mer och kanske fått ökad styrka av den. Men jag är stolt över att jag kan även nu kan bli starkare av den, förstå Tilda som sätter ord på sånt som jag gått och tänkt på men inte kunnat formulera så rent som hon.

Eller som Sofia Nordin, kanske är läge att säga. Det är ju ändå hon som är författaren. Hade jag inte av en slump hittat ”Utanmyr”, en tidigare bok av henne och läst, hade jag kanske inte fått lära känna Tilda i fantastiska Natthimmel. Jag tycker verkligen om Sofia Nordins på sätt och vis enkla språk, som samtidigt svänger sig på sitt egna vis. ”En sorts” är något som förekommer. ”En ny sorts”. Det märks att hon gärna använder det uttrycket. ”En sorts ny trötthet”. Vad boken handlar om då? Jag vill inte avslöja för mycket. Men den handlar om att våga stå för vad man tycker och tycker om, vad mod egentligen är och om äkta vänskap och att nå fram till de som står en nära. (Utan att någonsin bli töntigt pretentiös eller klyschig, om jag nu måste skriva ut det.) Jag rekommenderar verkligen, verkligen den här boken.

Ofta känner jag en större glädje över att läsa en ungdomsbok än en vuxenbok. Att sitta på tunnelbanan med något som uppenbart är en bok för 14-åringar kan kännas lite skämmigt, men nej, jag är nog mer stolt. Stolt över att få visa att det fortfarande tillhör min värld. Men det finns tyvärr en hel del dåliga ungdomsböcker och jag kan bli så fruktansvärt arg över vilka som får beröm och vilka som inte får det, i media alltså. Ta Cirkeln, den är ett praktexempel. Fick hur mycket cred som helst för en fantastisk romanidé och reklamskyltar överallt i tunnelbanan, framställd som den perfekta klappen till vem som helst i tonåren. Jag blev nyfiken på den och läste den. Och det trots att jag innan sett ett avsnitt av Babel där författarna till boken, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var med och jag genast tyckte att de verkade osympatiska. Det har sällan hänt att jag stört mig så mycket på några i tv-rutan. De bara flamsade bort allting och då de försökte vara allvarliga förstod jag att de här människorna har en helt annan bild än vad jag har av hur tonåringar beter sig. De drog alla sorters ungdomar över kam, urlöjliga urtvättade stereotyper som inte finns på riktigt! Men jag tänkte att okej, kanske boken är bra ändå, det är ju inte alltid författarnas allmänna åsikter stämmer överens med innehållet. Jag blev besviken. Den var helt enkelt inte bra. Och det handlar INTE bara om att jag inte är så intresserad av fantasy. Det handlar om att jag är allergisk mot alldeles för långt dragna stereotyper. Jag skulle gärna skriva mer om detta, avreagera mig, men det får räcka för denna gång.

Kopia:

Ämne: Angående ditt år, 2012.

Bäste herr Strindberg,

jag har läst de stora morgontidningarna och förstått att det är ditt år i år. Jag har också förstått så mycket som att du är död, men jag hoppas innerligt, givetvis, att du ska kunna uppskatta året som du förärats trots den lilla omständigheten (jag noterar, för övrigt, att det tydligen är fullt möjligt att twittra från andra sidan graven). Det är inte varje år som en får ett år. Det har jag alltid sagt. 100 år har tydligen passerat sen sist du drog in luft i dina lungor (jag tar för givet här att du sysslade med andning), sen sist du syresatte ditt blod (jag tar också för givet att du hade det som så populärt kallas blod). Därav året ditt antar jag. Det är en bra och jämn siffra kan jag tycka, 100.

2012 är inte bara ditt, utan även, enligt den kinesiska kalendern, Drakens år. Du kanske inte visste det, men jag tänkte att det kunde vara skönt att veta. Att ni delar på dagarna. Om Drakens egenskaper går, bland annat, att läsa:

…den har ett stort ego som stundtals kan skapa problem och trubbel. Drakar har starka ideal och försöker leva livet grandiost. Allt de tar för sig gör de spektakulärt och de skapar oftast nyheter. De kan utföra många parallella uppgifter och lyckas mycket bra i sina karriärer. Drakar är dock ofta mycket osäkra och missnöjda, de gömmer detta bakom en framgångsrik och överdådig fasad. Drakar skulle kunna vara oerhört förmögna om de inte var så slösaktiga med pengar. När det kommer till kärlek är Draken oftast den som krossar hjärtan, de är varken känslomässiga eller romantiska. De är inte i behov av relationer och lever ofta som singlar, men nekar sällan en flirt. Drakar är vana att alltid ha en stor skara av beundrare och skulle bli knäckta om den skaran försvann…

Jag vet inte hur många utav dessa egenskaper som du delar, bäste herr Strindberg. Jag lämnar till andra, mer lämpade och inlästa på ämnet som är dig (det verkar onekligen finnas en hel del, en slutsats jag återigen drar utifrån de stora morgontidningarna), att bedöma den saken. Jag vet faktiskt – och det här är lite pinsamt att erkänna, men det känns som att jag kan lita på dig, som att vi fått en sån himla fin kontakt du å jag, ologiskt javisst, men det pirrar lite i mitt bröst av upphetsning när jag skriver det här – inte så mycket om dig överhuvudtaget. Inte alls. Inte så mycket som jag borde, som man skulle kunna tro om man utgick från min ängsliga bokhylla. Men, jag vet dock att du var en människa och inte en Drake! Jag har sett dig på bild (du är bra stilig, speciellt som ung, men det gäller ju de flesta av oss antar jag). Du ser ut som en människa. Jag vet också att du ofta var arg. Det kan jag se på de där bilderna. Och jag vet att du skrev, det har inte undgått mig.

Det är ditt år i år. ”Du är mer levande än någonsin” läser jag på internet (en relativt ny uppfinning). Jag antar att det är dina verk som det syftas på. Du är ju stendöd. Vid närmare eftertanke läste jag ett utav dem, för länge sedan (återigen den där relativismen, det var inte så länge sen), på högstadiet. Verket var en bok och handlade om människor på en ö. Om jag inte minns fel. Det var i vilket fall inga drakar med i den. Kanske därav mitt ointresse. Men jag är beredd att ge dig en ny chans, dina dramer och böcker, och din kritik och allt det där andra. Dina tavlor? Ja, varför inte? Det är ju trots allt ditt år i år. Det har fyllts av ”events” (händelser, skulle man kunna kalla det) tillägnat just dig. Ja, det är sant. Var inte så blygsam! Det är inte mer än rättvist. Den 14 maj för 100 år sedan dog du. Det var Råttans år då. Om eder likhet med den lilla rackaren får jag sia vid annat tillfälle. Det var inte meningen att bli långrandig. Jag hör nu hur mitt badkar håller på att rinna över. Vi får prata ansiktsbehåring en annan gång.

Med den största respekt,

Fritidspedagogens son.

P.S. Jag vet ännu mindre om Ibsen, jag svär! Jag vet inte ens hur han ser ut (modern symbol, så kallad ”smiley”, med betydelsen ”Den (vänligt) retsamma”). D.S.

Så säger man hej och tack så mycket. Tar bussen till högskolan. Går till biblioteket och viskar hej till böckerna, stryker fingrarna längs bokryggarna. Slutar andas när man rör vid en gammal upplaga av Dorian Greys lidanden, börjar andas igen, nickar hej till paret Martinsson och ler blygt åt Strindberg i det röda rummet.

Så får man en romanlång litteraturlista och antecknar i marginalerna för det finns för många ouppmärksammade meningar i romanerna vi lägger på hög. Efter hand glömmer man dem men vet att de i minnet finns nedskrivna i svag blyerts. Tiden går och man värmer fingrarna mot kaffekoppen och nickar åt litteraturprofessorer. De har byxor i manchestertyg och svarta kavajer och en ständigt disträ uppsyn. De stannar upp mitt i meningar under föreläsningarna och stirrar ut igenom fönstret. Man skriver ner ord de sagt som några dagar senare är oförståeliga (’Almqvist och Goethe sedan hund och tidningar startas’). Man delar upp meningar i ord som blir bokstäver som blir tecken och någonstans inser man att bokhögarna har vuxit sig höga omkring sig och man har inte ens märkt att man inte längre kan se solen fortfarande syns.

Så man går hem och skriver hemtentamen om Njals saga och tänker i lika korta meningar som boken ifråga och plötsligt är mjölken slut. Man blinkar åt soljus och medmänniskor och för in samtalet i Icas kassa på Don Quijotes riddarutrustning. Avslutar med att förvirrat och lite högtidligt dra slutsatsen att mjölk är medmänsklighetens dryck och inser på vägen ut att man inte borstat tänderna på hela dagen. När man promenerar hem andas man djupt för att få tillräckligt med frisk luft för att inte behöva gå ut mer under de närmsta dagarna.

Så man skriver klart tentamen och plockar varsamt bort bokhögarna och tycker att hemmet känns ödsligt och tomt och försvarslöst. Tentamens ord (slutligen, avslutningsvis, och vidare menar) är det enda som finns lagrat när man försöker minnas hur man kommunicerar med omvärlden. Samtalsförsök med meningar som ’Vi kan börja med att konstatera att DN kultur indikerar på att Strindbergs samlade verk återigen skall ges ut’ välkomnas svalt av omgivningen och då vill man skrika att det är ju orden, förstår du inte, det är ju orden som räknas.

Så man blir en litteraturstudent. Man letar hela tiden febrilt efter nya ord att sönderdela till bokstäver att sönderdela till tecken. Man väljer att leva i två parallella världar. Väljer om man vill leva i verkligheten och storhandla på ICA eller vara i Draculas slott och äta bokstäver. Man väljer ofta bokstäver och går hem tidigt från dansande kroppar för att se hur Charlotte Bronte formulerar nästa kapitel. Och någonstans där, på väg hem i en alldeles för tidig natt alldeles för nykter säger man hej och tack för alla böcker som jag får stryka fingertopparna mot och sedan går man och sätter sig i ett rött rum och diskuterar Goethes naturskildringar med August som något disträ blickar ut igenom fönstret.

Vårt förhållande utvecklas i en lyckosam riktning när vi nu når stadiet mysiga hemmakvällar och jag tänker mig att någon gång snart står vi framför prästen och du tager mig och jag frågar dig om du inte kan intervjua Haruki Murakami och Jens Liljestrand och Andres Lokko och Kerstin Thorvall och Anna  Hallberg och Erica Jong  och Nicole Krauss och Erlend Loe och Bodil Malmsten och Monica Fagerholm och Jonas Hassen Khemiri och Ida Linde och Lars Gustavsson och du säger de är redan här. Då lyfter jag på slöjan och ser Thorvall kasta risgryn och Lokko rätta till tweedkavajen och jag säger att jag tager dig varje torsdag klockan tjugo och du ger mig fjärrkontrollen som ett bevis på att twitterraden du skrev var sann.

(‘Daniel Sjölin. Min idol. Och – som en bieffekt av min enorma beundran – kommer jag ha med mig ordet äggharpa hela dagen. Hela livet’).

I mitt bröllopstal tåras allas ögon när jag berättar att det var just den raden som fick mig att inse att det vore en bedårande sak att få spendera torsdagskvällarna med dig framför mig och en rörd Murakami torkar lite diskret bort en tår för en bättre torsdagsvän till mig har både han och jag ytterst svårt att föreställa oss.

För en kort sekund: från kaffe och januarimorgon och skrynklig DN till biblioteket med uppförsbacke. Uppför den lutande entrén, säger hej till Gunnar Asplund, ser på de antika karaktärerna på väggen. Viker av, in på barnavdelningen, in i sagorummet, andas ut under svartmålat tak. Sagovärld med runt tak. Sitter en stund på bänken. Vänder om, går tillbaka till antiken och sedan in i salen. Den ska föreställa en himmel. Böcker längst med varje rad. Dantes inferno eller himmelriket eller antikens gudar. Lika många liknelser som bokstäver. Som ett träd av böcker. Ett bokträd med blad gröna som mossa. Onåbara grenar överst. Böcker på hyllor som bibliotekarier ställer sig på tå för att nå. Går in i humanioras sal. Doften av böcker; söt tobak. Gulnade sidor likt nikotin. Ena väggen: fönstret ut i parken. Träd utanför. Andra väggen: fönster med spegelglas. Samma träd.  Ser ut i parken. Glömt vad jag ska söka efter. Det märkligaste jag vet om biblioteket: Gunnar Asplunds fru har broderat kuddarna i mötessalen på tredje våningen. Där står tunga möbler med mörka färger. Svag doft av damm. Stockholm tutar utanför. I träsoffan ligger en kudde med rosa brodyr. Dricker en kopp kaffe till, ser ut igenom mitt eget fönster och januari vinkar ifrån andra sidan glaset. Säger det vore kul om vi gick upp på stadsbibliotekets tak någon gång igen. Jag nickar: det får vi göra någon gång snart.

Sigrid Combuchens Spill är den mest lånade boken på Stockholms stadsbibliotek.  Utlånad 1016 gånger. En damroman står det på framsidan. Jag har läst den; det är en damroman. På nästa sida i samma tidning skriver Jenny Lindh om var den intellektualiserad chickliten finns. Madame Bovary, Lily Dahls förtrollning. Lite längre ner: ’Lägg till Sigrid Combuchens prisade damroman Spill som utöver att vara obehagligt välskriven också innehåller en av svensk litteraturs finaste sexscener (s.329-337)’. Jag ser ut igenom fönstret igen, minns Combuchens väl valda bokstäver varsamt nedlagda inuti ett nikotinfärgat omslag. Om kvinnan och männen. Om familjen, om att bli sömmerska för att det är det man ska bli om man är noggrann. Om kvinnan som är noggrann och väljer rätt make. Om vädjande ögon och om att dela rum med okända människor.

Jag tänker på de broderade kuddarna och häller ut kaffet.

vita kaniner + månlandskap = sant. Det bästa med alltihop var att placera ut alla djur och att  se vilka djur som passade ihop utan att behöva tänka logiskt (jag menar panda + gris).

Fast egentligen tycker jag inte att det finns något negativt med att läsa böcker. Detta med bokhyllan var bara något jag kom att tänka på då jag fick lust att tipsa om en sida som heter Goodreads. Mycket sympatisk hemsida för vilken bokmal som helst, där man kan visa upp hela sin bokhylla, exempelvis för läsande vänner som man vill dela boktips med eller för främlingar som råkar ha samma boksmak. Nu har jag precis gått igenom min fysiska läsdagbok och lagt upp en massa böcker i min virtuella book shelf på Goodreads. Har inte hunnit längre än så, men ser fram emot att greja med min profil, recensera och betygsätta böckerna, samt snoka i andras ”bokhyllor” för att hitta nya godbitar att ta itu med. Det enda tråkiga, som jag kan varna för, är att om man som jag läst mycket av svenska författare samt svenska översättningar, kan de vara svåra att hitta. Men har man en smartphone (vilket jag inte har) kan man visst scanna in sin egen bok, och därmed få med rätt omslag, upplaga osv.

Min vän som tipsade mig om sidan hävdar att man inte alls får någon press på sig, som man ju skulle kunna tro. Nej, hon blir snarare peppad att läsa mer. Jag hoppas det är detsamma för mig, annars tar jag bort kontot ögonaböj. För jag är ju egentligen av den devisen att jag främst läser för mig själv, för min egna upplevelse. Läsandet ska inte höra ihop med de många mer utåtriktade sysslorna i vardagen, tjattrandet på facebook tillexempel, där allt ska visas upp för allmänt öga. Det ska vara för att jag själv vill läsa och jag ska inte vara beroende av att berätta om min läsning för någon, för att kunna fortsätta med ännu en bok. Men, för att komma till punkt – jag är inte beroende på det sättet. Inte än! Goodreads för mig blir förhoppningsvis bara ett slags bonus i tillvaron av böcker.