Jag läste Stål, av Silvia Avallone, på flyget hem från några dagar i Milano. Det passade bra förstås, förundran över landet Italien satt i. Debutboken har blivit en bästsäljare i Italien, Frankrike och Nederländerna. Jag förstår varför, språket formar sig liksom stålet, krumbuktar över sidorna och byter smidigt/abrupt över till en annan persons perspektiv. Akrobatiskt. Ärligt. Avallone breder ut sig med alla snuskiga detaljer om svett, smuts och fula smeknamn. Läs den för språkets skull, för komplexa relationer och för en förståelse för hur det kan se ut idag på Italiens baksida. Det är kanske det närmaste en sådan förståelse jag har kommit.

Men, som sagt: jag lovar att återkomma. Om David Foster Wallace. Jag lovar att återkomma, men jag känner att jag måste, att jag vill, skriva ett ord, ja flera otillräckliga ord, om det panelsamtal kring den framlidne amerikanens verk och gärning och storhet som jag nyss bevittnat. Om samtalet kring hans författarskap och metamedvetande och depression och förmåga att vara som bäst när förutsättningarna är som sämst. Om artiklarna, essäerna, reportagen, novellerna, de fullbordade romanerna och den sista, grandiosa, ofullbordade. Om tennis och matematik och den angelägna tristessen och humorn och humanismen och den paradoxala narcissismen i självhatet och de omöjliga berättelserna vars lager är lika lättbegripliga som de är svåra att förstå.

Jag har ju rapporterat om Kulturhusets internationella författarscen tidigare, om när Jonathan Franzen och P.O Enquist utfrågats inför fullsatta, överförtjusta bänkrader, att inte skriva om kvällens djupdykning hade blivit extremt missvisande, det hade varit tjänstefel (om man nu kan påstå att jag har en ”tjänst”),  ja kanske till och med ett hån om man har i åtanke att den förstnämnde amerikanen med det svenskklingande namnet eventuellt kan ses som en fattigare DFW, extra light. Eller: ”I framtiden kommer man se att Wallace var i en klass för sig”, som Malte Persson säger att Don DeLillo sagt. Eller: om du ska göra något överhuvudtaget i år så är det att läsa den postumt utgivna, ofullständiga Blek kung, som Jonas Thente har skrivit. Så jag skriver några otillräckliga, oinsatta ord om ikväll, en kväll med mindre förtjusning och glesare bland åhörarna i bänkraderna än tidigare evenemang av samma sort i samma sal, kanske för att man omöjligt kunde åka hemåt med en flyhänt signatur på försättsbladet i boken man trycker mot bröstet?

Så jag skriver några ord. Om uppläsningar av betydelsefulla texter från det där hisnande författarskapet. Om Alva Dahls precisa, imponerande översättning. Om hur hon bjudit hem ekonomistudenter på fika och uppfunnit svenska ord för amerikansk skatteverksterminologi. Om hur hon läser ur den märkligt vackra sidoparagrafen i Blek kung om den lilla pojken som tar på sig det omöjliga uppdraget att kyssa varenda centimeter av sin kropps nakna hud. Om Malte Perssons darrande händer och omistliga förord till nyutgåvan av debuten Systemets sopkvast (moderatorn Jan Gradvall upplyser att Wallace var lika gammal som Eric Saade när han skrev den, Eric Saade som för övrigt inte läst en bok förutom Zlatanboken sedan klass fem, vilket ni förhoppningsvis förfasas över). Om hur han läser delar ur en essä om en ung Wallaces utnyttjande av den Illinoiska vindens matematik och hela tennisbanor, och därmed visar upp en helt annan sida av ämnet för kvällen. Om David Foster Wallace unika förmåga att flytta gränserna för vad som var möjligt med text, samtidigt som det resulterade i intressanta misslyckanden, vilket han också, givetvis, var medveten om. Om Jens Liljestrands uppläsning av en vidrig mans monolog vid en bardisk. Om Martina Lowdens recitation av några av den deprimerade personens alla oförklarliga anledningar till den där fruktansvärda smärtan (och hennes önskan att fler svenska författare ska inspireras av detta remarkabla sätt att skriva). Om Eva Johanssons påpekande att det här ändå är litteratur vars syfte, någonstans bland alla passager, termer, detaljer, myter, antidepressiva och fotnoter, bland all civilisationskritik, är så pass ädelt och enkelt som att ”få människor att känna sig mindre ensamma”. Om tystnadens förtjänster som ignoreras av allt fler i det underhållningsbrussamhälle vars brutalitet tilltar i styrka för var år som passerar. Om tornadostruktur. Om det här talet.

Så jag skriver ”några ord”. Och det är just där problemet ligger. Det är oerhört frustrerande. Jag skriver ”några ord”, ord vars tafatthet och substanslöshet gentemot det jag egentligen vill ha sagt är obarmhärtigt påtaglig. Ord, som på den oändliga vägen från det att jag gick hemåt i snålblåsten med för tunn jacka och nyklippt frisyr och tänkte (och redan dessa tankar var av rätt miserabel karaktär ur kvalitativ synpunkt från början), hunnit blekna och genom nerverna i mina tangentborsfingertoppar, genom begräsningen som är bergväggen som är språket som jag talar, tappat så stor del av sitt lilla eventuella värde när det sparats i dokumentet på min bärbara dator att jag känner för att gråta. Det du läser är inte ens ett intressant eller vackert misslyckande (som i mina ögon, i princip reservationslöst, alltid är bättre än en succé, vad är en succé?), men jag är medveten om det. Och det känns viktigt.

Så jag skriver några ord om David Foster Wallace. Och jag tänker att jag ska återkomma.

Två svarta stolar. En svart matta. Förlagsfolket på främre raden. Damerna bredvid mig talar om en hund som slickar sig i pälsen. Per Olov Enquist har också en hund, en jycke han kallat för sitt ”ideologiska rättesnöre”, Pelle. De obligatoriska tomma platserna mellan obekanta, till slut fylls även de igen. Hörsalen är redo. Inte för att det är något extremt dramatiskt som strax ska ske, det är bara ett 90 minuters långt samtal med en av Sveriges främsta författare. Jag tycker mig skönja en förvissad stämning i lokalen, en tyst övertygelse hos samtliga att ingen kommer lämna Kulturhuset besviken, en trygg känsla som säger att Enquist kommer leverera precis den stimulans som förväntas. Precis lagom mängd anekdoter med lika delar humor och svärta. Men vem vet, 77-åringen kanske överraskar, inleder med att ta 1,97 i höjd? Dricker sig redlös? Löjliga tankar som viner genom huvudet när man väntar på en stol, svart likt de på scenen, med en blå stabilopenna i ena handen och ett tummat exemplar av Boken om Blanche och Marie som skrivunderlägg i den andra.

Jag har alltid förknippat Enquists person med en intellektuell ödmjukhet och en sorts sval anspråkslöshet, men det sistnämnda är något som eftermiddagens utfrågare, Expressens kulturchef Karin Olsson, snabbt skjuter i sank, i alla fall när det kommer till hans skrivande: de stora ämnena som löper genom hans omfattande författarskap är ju snarare av den anspråksfulla typen, hur blygsam författarens uppenbarelse än än må te sig. Det är litteratur om kärlek, skuld, moral och missbruk – litteratur med pretentioner förklädd i kristallklar, ibland nästan klinisk, men alltid vacker och precis tillräckligt tillbakahållen prosa.

Enligt Enquist är dessa till synes förmätna anspråk inte självvalda, nej det handlar snarare om sidoeffekter som följt på de ämnen han haft turen att intressera sig för – idrott, politik, religion, etc. – ämnen han önskat ”grotta ner sig i”. Jag konstaterar från min plats på tredje raden att den svenska skönlitteraturen, dramatiken och dokumentärromanen den här sidan 1960-talet hade varit betydligt mycket fattigare utan dessa ”sidoeffekter”.

Med utgångspunkt i frågan om litterära anspråk styr sedan Olsson, med en skickligt lyhörd och påläst hand, ett svindlande samtal med en Enquist som är oemotståndligt kvick, kaxig och självironisk på samma gång. Som han själv skrivit: ”Min ödmjukhet är den största i Sverige”. Ni ser mina desperata försök till anteckningar här ovan, den blåa pennan jobbar frenetiskt i ett allt högre tempo, och under en och en halv timme lotsas publiken genom ”ett annat liv”. Från den liberala, kristna uppväxten där ”det här med fiktion, dikt, var lite frivolt, syndigt”, via den klasslöst befriande tillvaron som student i Uppsala, där det enda som var viktigt var konst, drömmar och friidrott, till nuet och hustruns ordination på ”en halv sida om dagen”. Enquist avfärdar sina två första romaner som rent ut sagt dåliga, ”en olidligt söt och en experimentell där jag bara tänkte på franska författare”. Han använder ordet ”eljest” både en och två gånger och plirar med ögonen. Han berättar om refuseringar och inviger hopp i unga aspirerande författarsjälar när han talar om vikten att hitta sin ton, kämpa på, aldrig ge sig. ”Om någon förläggare inte tyckte jag var mogen var det inte mer med det, jag hade bättre omdöme själv.” Han talar om kulturartiklar som levebröd, men också om att Bo Strömstedt nog var fel ute när han skrev att journalistiken befruktat hans romanskrivande. Sedan avhandlas Legionärerna, enligt Enquist själv ett något bortglömt ”skolexempel i grävande journalistik”, en ofiktiv bok om baltulämningen med en enorm bakomliggande arbetsinsats, och det verk som författarens nästan verkar stoltast över idag. Vi får höra om ”den där jävla snedseglaren” som bryter spärren mellan kultursektorn och idrottsjournalistiken, övergången från det ensamma bokskrivandet till att skapa för teatern och hur det sociala livet som kom på köpet, det med premiärer och fester med skådespelare, på sikt skulle komma få katastrofala alkoholhaltiga följder. Hur Enquist tillsammans med Anders Ehnmark skrev en pjäs om vänsterns brist på självkritik fem år innan Bengt Ohlsson ens hunnit debutera. Det verkar finnas tid för allt: Strindberg (klicka här för ett ”inför premiären av Tribadernas natt”-youtubeklipp där Enquist talar om problematiken med den ”absoluta solitären” August som staty), tillfredsställelsen med att kallas ”gråsosse”, Enquists något bortglömda humoristiska skärpa, satiren som genre, om att vara den sista ur sin generation (”bara jag och Kerstin Ekman kvar, och hon skriver sina bästa böcker nu”) men ändå ta döden med ”en klackspark”, skildringen av fäder som litterär trend, den obarmhärtiga punkten som han satte på sista sidan i sin Augustprisade självbiografiska Ett annat liv, hur skulle man kunna skriva något mer efter den? ”Pistolskott punkt”. Och naturligtvis, en massa, massa mer som jag är alldeles för virrig för att kunna återge här (studera de maniska anteckningarna för ledtrådar, jag lovar, där finns en Dan Brown-kod att knäcka).

Sedan står jag där framför signeringsbordet. Den vithårige författaren fotograferas tillsammans med sin utfrågare. Fotografen ber om ett leende och det kan han kosta på sig. Samtalet är över och det utlöpte väl, något som även Bo Strömstedt, redaktören från Expressentiden som står några meter därifrån, verkar tycka. Han berömmer Olsson för hennes gedigna insats som moderator, och han om någon borde veta huruvida Enquist öppnat upp sig mer än vanligt. Nu slår han sig ned. Författaren. Svart stol, svart bord. Jag tycker mig skymta Björn Af Kleen till vänster i ögonvrån och det är dags för min tur.

Jag har utlovat förut att jag ska skriva om det här fenomenet, begäret att få romaner signerade av upphovshenen, om vad poängen med det skulle vara, vad det skulle uppfylla. Egentligen. Men det får nog vänta lite till. Det enda jag med säkerhet kan säga är att när jag står där, nervöst skakande med en underbar kärleksroman i mina utsträckta händer, så är det inte så mycket för namnteckningen som för att få möta den 77-årige Västerbottensonen, författaren, dramatikern och journalistens pigga blick. Inte så mycket för autografen som för att få höra hans ödmjukt intellektuella röst förkunna att ”Elis, det är ett gammalt fint bibliskt namn det.”

Leendes tar jag mig nerför rulltrapporna, leendes köper jag en biljett till vårens uppsättning av Tribadernas natt (premiär en viss dödsdag) i receptionen av bara farten, och sedan skyndar jag mig ner i tunnelbanesystemet. Jag har franska romaner att skriva mig igenom. En egen ton att hitta.

Onsdag 14 mars bör alla som har möjlighet ta sig till Punktmedis. Väl där kan du bläddra i det nya (fantastiska) numret, läsa dikt/lyssna på uppläsning av dikt och HÄNGA med redaktionen (dreggel).

Och ja, det kommer att finnas det som i folkmun så populärt kallas ”förfriskningar”. Vi ses där!

You could mess up my life in a poem / Have me divorced by the time of the chorus / Theres no need to change any sentence / When you always decide where I go next

Dagens poplåt som snyggast tangerar det metalitterära står Damien Jurado för. Och nästa vecka ser vi fram emot säsongspremiären av Babel som gästas av ingen mindre än mästaren av blasé, för korta t-shirts och tobaksrökning, Per Hagman!  Halleluja! Vi ses väl på Hard Rock efteråt och och låtsas att året är 1991?

På tal om Per Hagman: jag vet inte hur många gånger som jag förbannat faktumet att det cirkulerar alldeles, alldeles för blygsamma mängder knark i min bekantskapskrets och att jag därav aldrig kommer kunna skriva 10-talets likgiltigt hedonistiska generationsroman. Men att det är många gånger vet jag (mina händers tio fingrar räcker inte till). Vet inte om det är en just förbannelse, något att vara tacksam över eller bara en dålig ursäkt för att inte skriva. Lutar åt det sistnämnda, dock.

En liten parentes, sådär. Ha en fortsatt fin torsdag, det ska jag ha med Mircea Cărtărescu. Och om inte ”fin” blir den rätta beskrivningen så kommer dagen med största sannolikhet i alla fall att fortsätta på det metalitterära spår som Jurado så passande satte tonen till.

I fredags begav jag mig personligen således till Cold Spring Harbor. Det var en mycket angenäm dag i Yates allra sista roman (en roman som vi tack vare Norstedts nu kan läsa på svenska). En mycket angenäm dag med en språkets och de precisa karaktärsporträttens mästare – ingen kan snabbspola igenom ett liv utan att det för den sakens skull känns förhastat så som Yates. En dyster, men också mörkt munter dag bland de finare husen längs med Long Islandhalvön, en dag spenderad i en stafetthistoria vars otillfredsställda och känslomässigt misslyckade lilla population kändes som högst verkliga lekkamrater i all sin fiktiva glans (eller ska vi kalla det fiktiv desperation?). Med boken utläst och stärkt av detta kristallklara, litterära neråttjack, av det verklighetstroget deprimerande slutet, satte jag mig sedan vid middagsbordet. Mittemot mig: mina föräldrar. Däremellan: en svamprisotto. Det var då det började. Den obekväma, men logiska följden på denna vistelse i Yates gnistrande prosa

Jag ser min mor hälla upp ett glas rödvin till sig själv och hur hon sedan höjer det mot munnen. Och i mitt huvud hör jag plötsligt den allvetande berättaren, med Richard Yates rökiga stämma (så som jag inbillar mig att han låter), kommentera händelseförloppet som utspelar sig: ”Det var en tidig fredagskväll och hon drack sitt vin osäkert, med giriga, långt ifrån klädsamma klunkar. Sedan stirrade hon uppfodrande på sin man, som om hon tyckte att där var något han borde säga. Han satt tyst och saltade sin tallrik. Hon flyttade blicken, la den nervöst att vila på sin son. Inte heller han sa någonting. Hon försåg sig med ett nytt glas, som hon svepte, och började sedan med en lång utläggning om dagens sjukgymnastbesök. Hans far petade i maten och drack sin öl. Han såg deprimerad och sjuk ut. Håret var gråsprängt. Han undrade vad som gick på tv.”

Det är rätt brutalt. Jag brukar inte se på mina föräldrar med vämjelse i mina ögon, tvärtom. Men efter en dag då hjärnan fått strosa fritt i en Yatesroman så är det precis det jag gör. Allt jag ser passerar genom ett sorts krasshetsfilter, och det förflyter några timmar innan de cyniska glasögonen sakta förlorar sin styrka. Sedan är allt som vanligt igen. Som tur är, eller? Dagen efter, till frukost, kan jag återigen titta på min mor och far utan att drabbas av kväljningar. Vi äter våra stekta ägg, vi skrattar och ler och älskar varandra urskillningslöst. Och det känns ju varken särskilt hållbart, substantiellt eller intressant. Om vi var romanfigurer, om vi var fiktion, ja då skulle jag inte tro på oss en sekund. Så jag tackar för maten, går in på mitt rum, låser dörren och beger mig huvudstupa och girigt, fylld av en en sorts skräckblandad förtjusning, in i Yates samlade noveller. När man väl fåt smak för det misslyckade livets sötma så är det svårt att bli mätt.