Våtmarkerna - Charlotte Roche
Wahlström och Widstrand 2009
Drottningen av tysk populär-tv, Charlotte Roche, har med sin debutroman Våtmarkerna, skapat debatt i sitt hemland Tyskland. Då hon i pratshower talar om sin bok, försvinner den mesta meningen med berättelsen i väldiga skratt och nyfikna frågor om huruvida den är självbiografisk eller inte.
Handling: En artonårig tjej. Trasiga familjeförhållanden. Skilsmässobarn. Ett liv på väg ingenstans. Förlorad bland underligt sex och bordellkvällar. Hon går ännu i skolan. Vid en intimrakning råkar hon skär upp sitt stjärthål. Den som vill bli fin får lida pin.
Huvudpersonen Helen är en sorts dålig antihjälte. Svår att älska helt enkelt. Svår att älska på grund av sina egenheter rörande kroppsvätskor, sex etc. Det är svårt att älska en äcklig person. Alla människor är äckliga. Det växer hår på besvärliga ställen, det läcker lite varstans, det vattnas och bubblar i oss. Vi tappar tänder, och förgänglig är vår ungdoms skönhet. Och vi ska föreställa Guds avbild. Det är svårt att älska människan.
Ord som mus och stjärthål, är ganska fåniga. Och att läsa orden så många gånger som i Våtmarkerna, är skrattretande och uttröttande. Någon som avskyr denna bok har troligtvis räknat hur många gånger orden används. Jag har inte räknat dem, men uppskattar att ”mus” nämns ungefär hundrafemtio gånger.
Jag kommer från en annan värld. Det erkänner jag. Dessutom är jag pojke. Förvisso har jag, precis som alla andra, utforskat min kropp under heta sommarmånader. Bara jag och min kropp. Efter sommaren är breven till Kamratpostens ”Kropp och knoppsidor” många.
Roches kliniska skildringar av sex och sex med någon man verkligen älskar, alltså onani, är motbjudande. I omklädningsrum, pyjamaspartyn eller mörka LAN (Local Area Network), kan man förvisso höra äckligare och absurdare saker än i Roches bok. Närmaste högskolas studentpentry, närmaste arbetsplats fikarum. Men det uppfattas inte som lika osmakligt.
Jag har vänner som berättat om kladdigt och genant sex på hamburgerrestaurangers toaletter, för att dem tyckte så mycket om varandra men ingenstans hade att gå. Om sex på mattpiskställningar på innergårdar, under blommande kastanjer, för att lusten infann sig. På detta reagerar jag med ett skratt och leende.
I slutet av boken är det mycket äckligt för äcklighetens skull. Huvudpersonen hänger en egentillverkad, nedblodad tampong på hissknapp. Förstår inte varför. Någon stackare som bara vill åka hiss tvingas konfrontera den. Sadism. Men det går att se förbi papperstamponger, spermakarameller och smegmaparfym.
Sjukhuset. Helen förälskar sig i en söt manlig sjuksköterska. Hon försöker att para ihop sina föräldrar igen. Tid på sjukhuset. Kroppens verkstad. Vackra latinska ord för bubblade kroppsöppningar. En plats där kroppen tas på stort allvar. En tråkig plats. En sorglig plats.
En sjukhusvistelse innebär förändring. Vila och kontemplation. Tänka över saker och ting. Och sedan skrivs man ut, om man nu inte dör. Måhända är det sommar, man börjar sitt nya liv. Eller så accepterar man det liv som har tilldelats en, och verkligen lever det. Helen förändras inte.
Någonting mellan benen. Det finns inget skamligt i att ta hand om kroppen, ansa och rak osv. Kroppen är vårt tempel. Kritiker skriver att Roche försöker ge en känga till den fixering som finns vi utseende, där kroppen förminskas till ett torrt och snyggt stycke. De anser att hon ska ha en eloge för det. Men hon lyckas inte få läsaren att älska sin kropp och dess funktioner, vilket är det första steget i att minska på sminket, raka sig dagligen och så vidare. En motsatt effekt uppstår.
Sture Dahlström, den store svenske beat-författaren, och alla hans hjältar däremot, som simmar i fittdoften, smyger in kuken under het tango, som förförs och förför, får en att känna en viss stolthet över sin kropp. Kärlek, och sen sex. Och samtidigt. Deras rödblå ångade penisar som vädras. Och där i mellan lite skratt och jävelskap. Framför allt fantasin. Roche lyckas visa på hur äckligt allt det kliniska, korrekta och oskuldsfulla egentligen är. Men för den osäkra, som undrar om det verkligen är normalt att ha ett intresse för sin egen kropp, och andra personers kroppar också för den delen, läs boken. Den kan kanske vara till hjälp på något sätt.
Boken blev en sensation i det ännu konservativa Tyskland, landet i vilket staden Hamburg ligger. Reeperbahns neonljusstänkta trottoarer, sexklubbar i tusentals och alla manliga och kvinnliga prostituerade. Men i Sverige är denna bok inget speciellt. Ingenting. Ingen blivande klassiker, och jag har en känsla av att det aldrig var Roches ambition.
Vill likna Charlotte vid rixkändisen Anna Odell, konstfacksstudenten med sitt tvivelaktiga konstverk. De vill båda visa på den kyla och okänslighet som finns inom vården, andlig så som fysisk.
Lång från chicklitten. Tillräckligt snuskig för att män med diverse fetischer ska sitta i mörka rum och flukta. Tillräckligt äcklig för att någon upprörd ska bestämma sig för att skriva vackert och fantasifullt om sex. Våtmarkerna är som en bakelse någon har gjort något äckligt med. Men den kan smaka gott för det, så länge man inte känner till det. En liten applåd och en klapp på axeln till Charlotte Roche.
/V
Sjukhussång
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
