Magasinet Rocky, innehållande och uppbyggt kring Martin Kellermans självbiografiska serie med samma namn, har sedan en tid en ny chefredaktör. Han heter Tony Ernst och är gammal musikjournalist. Gammal rockkritiker pojke. Och han tycker att tidningen ska ta itu med populärkulturen. Så det blir samma gamla dravel om högre medelklass som retar sig på medelklassen. Så blir det alltid när frilansjournalister ska göra tidning. Alla vill försöka göra magasinet POP, men det blir aldrig POP igen.
Tre nummer har kommit ut under Tony Ernsts tid vid styrpulpeten. Tidningen puttrar fram över den svenska populärkulturella havsviken. Tidningen har skaffat sig en läsarombudsman. Han svarar läsarombudsmanskorrekt på läsarnas frågor. Vilka mestadels är åsikter med frågetecken på slutet. Det var roligare när Martin Kellerman själv svarade med förolämpningar och ironi då läsarna visade sitt missnöje. Det var roligare förr. Det klagas på det nya innehållet. Men som trogen läsare så vill jag påpeka att felet inte alls är det redaktionella materialet, även om många fråga-svar-intervjuer får ögon att vilja göra något annat. Enkel journalistik där man förlitar sig på sin ljudupptagningsmojäng. Men nej. Det är serierna som börjat vackla. Det saknas dramaturgi. Stripparna har redan lästs i DN och så vidare. Och det vägrar fansen inse, så de ger sig på det resterande innehållet. De vill bara läsa serier. Men det är ingen serietidning. Ingen Kalle Anka & CO eller 91:an Karlsson.
Martin Kellermans litterära intresse har blivit allt med uppenbart. Under det senaste året har läsarna fått se hans alter ego läsa Hamsun, Hemingway och Bukowski med flera. Blandat annat så har en stripp om hur ens litterära kapital byggs upp publicerats. En ganska vanlig bakgrund: Man läser en bok, och i den boken nämns en författare, så då läser man den författaren, för man tänker att om en författare man gillar tycker om en annan författare så borde man själv tycka om den författaren. Och den författaren nämner i sin tur en författare…
Det intressanta för bokmalen är hur fullspäckad tidningen har blivit med författar- och journalistintervjuer. Skrivande människokroppar. Inte allt för ofta man får läsa en intervju med Bear Quartet sångarna Mattias Alkberg som lägger lika stor vikt vid hans poesi som vid hans karriär som musiker. Men många av intervjuer har trivselkaraktär. Romandebuterande krönikörer istället för amerikanska hiphopartister. Å ena sidan är det gubbigt. Freddy Wadling, Johan Hakelius och Jan Guillou i samma numer. Å andra sidan Annette Kullenberg. Ett eklektiskt sammelsurium. Intervjuerna känns ibland som idolporträtt. Journalister hopplöst förälskade i sina intervjuobjekt.
Recensionssidorna har fått en kolumn för klassiker, där bland annat ”Solange” av Willy Kyrklund recenserats, förvisso en dussinrecension, men ändå. Erland Loes ”Naiv. Super.” har också fått kvala in som klassiker. Det är en bra bok. Det var en sådan där som lärarförbundet tyckte att ungdomar skulle läsa. Man fick välja mellan den och böcker som ”Kim Novak badade aldrig Gennesarets sjö” av Håkan Nesser när man skulle läsa och recensera en bok i Svenska A på gymnasiet.
Ser inget fel i att delta i populärkulturens roliga fest. Men att man inte vill gå hem ifrån den, inte vill gå hem ledsen och tjurig för att sedan sätta sig ner och skriva elakt om den. Där i ligger felet. Det finns en brist på människor som säger att de inte går på fester då de är en plågade poeter, som säger sig inte ha tid med sådant då det ännu finns böcker man inte har läst.
Rocky-serien lyckas på något sätt alltid med det. Att delta och samtidigt inte alls delta. Måhända beror det på den väldiga självironin, eller att inget tas på speciellt stort allvar. Det ses stoiskt på det mesta. Murphys lag anses vara den enda lagen. Den där uppfattningen om att man har genomskådat allt och vara tillfreds med det, inte känna att man måste öppna ögonen på alla omkring en. Nöjd med att ha räddat sig själv.
Populärkulturen blir inte vår räddning.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
december 23rd, 2009 at 17:45
Hej Viktor!
Vad kul att just du läst Rocky! Dina åsikter är dina och med de har jag inte mycket att göra. Men några fakta i målet åtminstone vill jag anföra:
- inga strippar i Rocky Magasin har publicerats i DN först, jag lovar 4 real
- jag är inte heller en gammal »rockkritiker pojke«, jag har skrivit om afroamerikansk musik sedan jag började för tolv femton år sedan, inte mycket rock, således
- högre medelklass? njet. jag är arbetarklass i kubik, bara Kockums-arbetare så långt ögat når i Ernst-klanen, och jag är fortfarande den ende överhuvudtaget som studerat vidare i min släkt
Allt annat är all good. Synd att inte min Willy Kyrklund-recension föll dig i smaken. Du hittar säkert hyllningar om honom någon annanstans som du kan glädjas åt.
I all enkel välmening.
//T.E.
december 29th, 2009 at 12:44
Hello Tony,
”Rockkritikerpojke” var dagens ord för mig. inga hårda känslor. Jag har förnyat min prenumeration nu i dagarna, så ni får mina pengar, så jag tycker inte illa om något av det ni gör, måste ju bara öva mig i att dela ut bitsk kritik, annars blir det ingenting av en. så fortsätt.