I Dagen Nyheter 29/11 skrev vinnaren av Lilla Augustpriset, Isabella Nilsson, en krönika. Hon fick. För det var hennes högsta dröm. Min högsta dröm är inte en krönika i DN. Har ingen högsta dröm. Behandlar alla mina drömmar lika illa. Jag tillhörde också de nominerade till priset, men det var alltså någon annan som vann, vilket gör mig till en förlorare. Jag är en dålig förlorare. Å jag borde ha vant mig. Men det är inte som förlorare jag skriver det här. Utan som opublicerad vill-bli-författare och aspirerande kulturkritiker.
Kan uttrycka mig. Jodå, så jag skickade ett svar på krönikan till DN kulturdebatt, enligt konstens alla regler, med stilistiska drag från andra författare som startat debatt. Men det fanns ingen plats. Svar uteblev. Jag omformulerade mig till och med en gång och försökte igen. Men det var väl inte menat att det skulle debatteras. Det var mest tänkt att vara gulligt. Alla får inte komma till tals, det är inte skaffat sig så. Men tacka Gud eller dataingenjörerna för Internet. Roligt ord förresten, ”ingenjör”. Ingen jör (gör).
En välskriven krönika, skriven av en som tydligen kan skriva, men som handlar om att inte kunna skriva. Paradoxer är så passé. Och osäkerhet är osexigt. Det borde skyltdockan sagt mellan risottotuggorna. En författare som erkänner att hon inte kan skriva böcker. Ja, det är ju originellt. Så har väl de flesta stora diktarna någon gång klagat. Knep för att få läsarna att känna sympati. Falsk blyghet. Så att det gullas med författarna. Det får räcka nu. Kära Stora förlag (åh), då vinnaren av Lilla Augustpriset erkänt att hon inte kan skriva böcker så passar jag, nominerade till samma pris, på att säga att jag minsann kan skriva böcker. Så hör av er.
Inte bitter. Inte avundsjuk. Jo lite. Men i största allmänhet. Världen är ju orättvis och så vidare. Vad jag förstår så tillhör både jag och Isabella Nilsson de goda. På samma sida. En massa likheter. Jag skulle till exempel också ha tagit med en vän på galan. En skarp kulturkritiker. Grabben hela dagen. Och vi skulle ha skrattat åt alltsammans, men samtidigt uppskattat det. Hållit lagom distans. Det är inte så svårt. Det finns många i svängen som lyckas med det. Vi skulle ha druckit champagne och blivit roliga. Allt för ofta är det ju tråkigt. Stockholm är förresten inget märkvärdigt. Alla där kommer från små samhällen. Jag likaså. Å dröm om Stockholm. Förresten igen. Det går inte att dölja sin längtan bort från småstaden. Dumheter att ignorera den. Popsånger, härliga böcker och filmer har planterat den i oss. Vi delar ungefär samma populärkulturella ramar. Jag har sett ”Smala Sussie” trettio gånger, mest på grund av drogerna. Viveca Lärn och Twilight tar jag däremot avstånd från, men förnekar inte att jag intagit min dos av bägge två, förvisso genom förvanskade filmatiseringar, men men.
Ödmjuk på något vänster. Isabella Nilssons ödmjukhet strålar. En tossig småstadssol. Hon har också en piedestal. Precis som jag. Att sitta där uppe och se dessa kulturarbetare, snussugna och skvallrande, som aldrig kommer att gå till historien, litteraturhistorien. Att inte vara som de. Ytliga och äregiriga. Det är väl det, att pannkakor och pojkvänner är mer äkta. För somliga. Men om man tar sig et glas, och kanske försöker prata, drar en historia, säger en rolighet, försöker närma sig, då finns det mer än tankar om framtida bloggar och kulturministerhat. Både jag och Isabella Nilsson har tråkiga namn. Dussinnamn. Inga som passar som omslag till ett starkt personligt varumärke. Och det är viktigt. Våra namn får sällan chansen. Och vissa får aldrig något smeknamn.
Får man en chans, då ska man ta den. Ingen andra chans ges. Visa lite tacksamhet. Storsint att lämna fältet till dem som kan skriva. Men de står ofta på landsvägen bredvid fältet, tillåts inte springa genom gräset på fältet, genom blåklinten och vallmon och leran. En jordnötsbonde skjuter alla som springer på fälten utan tillåtelse. Så Stora förlag (åh), om Isabella inte tar sitt förnuft till fånga, eller rättare sagt inte tappar sitt förstånd, ta då och ring mig i stället. Så kan hon fortsätta med pannkakor och pojkvänner. Det får somliga att må. Även de som går på förlagsfester. Alla gillar ju sånt, socker och närhet. Någon fest måste man ju gå på. Hade till och med tänkt skicka en bukett med blomster till Isabella Nilsson. För att gratulera. Men det är ingen idé, lär ju finnas så många med hennes namn. Men en bukett i text, bestående av narcisser och tussilagos, dagisblommor, ges här.
P.S
Hjärtans tack till alla som röstade på mig. Om nu någon gjorde det, snyft. Hade jag vunnit hade jag ställt till med kalas och ni hade alla varit bjudna.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
