Att vara 23 år och poet och debutera med något så fulländat som ”17 dikter”. Att redan där sitta på förmågan, den magiska, den som vissa författare kämpar förtvivlat (förgäves) hela liv för att greppa. Att kunna fånga den vackra vardagligheten hos det vi kallar livet på papper (okonstlat) för att sedan, som blixtar från halvfärdiga himlar, krydda med fruktansvärt vackra och koncentrerade bildspråk. Att heta Tomas Tranströmer och vara kanske den finaste, mest lästa poeten vi har. Att drabbas av en stroke, tappa talförmågan, men ändå producera dikt av hisnande kvalité. Att vara 80 år och utstråla ödmjukhet, se ut som en morgonfågel. Att skaffa sig ”ett borgerligt yrke” vid sidan av för att dryga ut sina inkomster. Att anspråkslöst skriva, förädla, skriva mer och skriva om. Att bli översatt till över 50 språk. Att vara räddningen för unga förvirrade tonåringar som letar efter sig själva i litteraturen (jag). Att få sina dikter reciterade på begravningar, på bröllop, på studentmottagningar. Att få det svenska kulturetablissemanget att helt tappa sitt beryktade omdöme och bara vråla rakt ut. Att vara världsbäst på metaforer. Att vara så mycket mer än metaforer. Vi kan kalla det suggestiv naturlyrik, magisk realism eller bara unikt lysande poesi, så svår i all sin enkelhet. Vi kan kalla det Tomas Tranströmer. Eller lycka.
Självklart skulle han få det. Nobelpriset. Är det något författarskap, någon poet, som förtjänar det ultimata litterära erkännandet som det faktiskt handlar om (jag försöker inte spä på den ständige sekreterarens självkänsla här, den kommer liksom med titeln) så är det Tranströmer. En poet som dessutom är läst! En poet som nu kommer nå, inspirera allt fler. En poet punkt! Det är fantastiskt.
Med det sagt, strofen behöver en motstrof: det var inte meningen att helt och hållet stämma in i den hyllningskör à la ”vi har vunnit fotbolls-VM” som dikterats av Babel och DN Kultur (även om det är, just i detta fall, i närheten av berättigat med denna okritiska omfamning). Det är svårt att inte känna sig som en landsförrädare och skriva detta denna glädjens dag, men det känns som en nödvändig påminnelse: det finns en pinsam problematik i att vårt lilla land får priset ännu en gång. Något skaver när det går till ännu en vit man. Det här är inget vi ska vråla lyckligt rakt ut över för att det stärker vår nations exportintäkter och status som ett annat deckarunder, det får stå för kulturministern. Vi ska le bakom uppfällda kragar eftersom det är en triumf för poesin som vacker världskraft. En världskraft som krossar antipoetiska murar. Det gick till Tranströmer. Adonis fick en arabisk vår, men han får vänta på att höra sitt, av diktarhistoriens vingslag, tunga namn i falsett på tusen läppar i Börshuset. Det var nu eller aldrig, ingen förutom de mystiskt allvetande nätspelarna hade vågat hoppas. Klockan ett igår var ett uppvaknande, ett glädjens fallskärmshopp från drömmen för Daniel Sjölin, för Björn Wiman och för Ponton, strunt samma att jag personligen drömde om kvinnliga kanadensiska novellister.
Så stort svärmiskt grattis Tomas, från oss i Pontonredaktionen. Vilket år, först 80-årskalas och nu detta, du är på en fest som faktiskt älskar dig. Och du förtjänar all kärlek. För att låna dina egna ord: mycket bra.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
