När W. Shakespeare diktade ihop sin karaktär Hamlet, den unge prinsen av Danmark, med gudomlig inspiration från danska historieskrivare, kanske även skaldande islänningar med roliga namn, så satte han en hög ribba för hur den plågade unga mannen ska gestaltas. Allt sedan dess är denne yngling arketypen för just en plågad ung man. Kliv åt sidan med ditt lidande Werther. Åt sidan med alla unga snubbar som känner sig blå inom litteraturen. Där är Hamlet inte prins, utan fullvärdig kung över de plågade unga.
Denna ungdom. Vad är det som får den att andas, att ha ihjäl den kan väl knappast hjälpa? Kväd ungdom. Och Kristina Lugn sa i en intervju för några veckor sedan att det blir bättre när man blir äldre, och ja, i hennes fall blev det säkert det, i och med konstnärligt erkännande, en egen teater, berömmelse, beundran och akademiledamoteri. Antar att dessa bragder genererar positiva känslor, åtminstone om man någonsin undrat vad det ska bli av en, tänkt att inget finns för en att bli. För det flesta blir det inte bättre. Eller kanske bättre, men inte bra. Sen kan man ha existentiell ångest ändå, det är klart. Men ändå liksom.
För Hamlet blir det inte bättre, snarare värre. Han är bekymrad, han mycket att tänka på. Och han lurar flickor. Den vackra Ofelia som han älskade en gång, men nej, inte nu längre. Bara när han känner för det, när han behöver en beundrarinna. Henne fick han med ord, med skrivna ord och melodramatisk uppförande. Vilken skitstövel. Men förvisso kännetecknade för ungdomen.
Och han sluter sig. Och till på köpet vill han inte leva. Vilka oerhörda pretentioner. Historien behöver väl knappast repeteras, men kortfattat, någon summerar nog det här bättre, men: hans pappa kungen blir mördade av sin bror, som själv tar kungakronan och drottningen, det är något ruttet i kungadömet Danmark, den mördade kungens vålnad uppmanar Hamlet till hämnd, och så händer det en massa grejer. William S. fick tydligen inte ihop något slut, detta då han tar kål på alla i slutet, måhända det enklaste sättet att definitivt sätta stopp och punkt och prick. Klassiskt knep. Hamlet blir åtminstone nöjd. Han ville ju så gärna.
Det enda Hamlet räds med döden, det är att under denna eviga sömn inte drömma. Unga människor har ett behov av att drömma, av att se framåt. Och varför skulle de inte det, de är ju unga, har levt en mycket kort stund, och har därför lite att se tillbaka på men mycket att se fram emot.
Tänk att Hamlet ändå får som han vill till slut, han vill ju så gärna dö. Jag tänker på en vacker död. Prinsen av Danmarks galenskap kan diskuteras. Den är ganska komisk; galenskapen, i alla djup tragedi, han säger ju en hel del roliga saker den där parveln. Men den sårar nära och kära. Ännu ett ungdomens kännetecken. Hamlet är den åldrade pojken, en kungason, utan några tankar eller ens behov av att växa upp. Ung för länge, och ingen annan väg finns ut ur ungdomens kval än åldrande. Låta den passera. Det är plågsamt att växa upp. Och i detta ungdomens öde land, så vänder sig Hamlet till böckerna och kärleken; men vet egentligen inte vad han ska jag göra med de båda.
Drottningen: Se, hur han går så dyster där och läser, den arme stackaren.
Drottningen: Vad läser ni min prins?
Hamlet: Ord, ord, ord
”Att vara eller att inte vara”, ja nog sade Hamlet det bättre, som Henry Parland, en av de tre diktarbröderna, skrev. Det är nog den enda frågan man behöver ställa sig. Svårt att ställa frågor till sig själv dock, detta eftersom det ju förutsätter att man inte har något svar. Inte vet. Alla mår bra av att se eller läsa Hamlet, den säger saker till alla om deras liv, prins som prinsessa. Ordinerar Hamlet. Ett av världens mest spelade dramer. Uruppförd på Globteatern. Var annars liksom. Den spelas just nu på stadsteatern, så om du har lust, om du har tid, titta förbi vetja.
Såg en uppsättning av Hamlet i sluttampen av gymnasiet, då allt redan var för sent. Första gången på Dramaten, var jag nitton år. Hade blivit lovade en resa till Bergamo i Italien av skolledningen, men fick hålla till godo med en resa till Stockholm, som så många andra klasser. Och, hehe, tjejerna i klassen, åh, som aldrig förstod, de sprang upp och ner för drottninggatan, H&M-kassar och blablabla. Och det var mindre än en månad kvar på gymnasiet. Arton/nittonåringar på en buss, längs med en Europaväg.
Och det var så bra så, Jonas Malmsjö som Hamlet, även fast det var en föreställning som enbart tycktes vara besökt av högstadieklasser från kranskommunsskolor, och eleverna klappade med till musikinslagen. Och jag tycker mycket om textraden där i refrängen, ”har alltid vetat att jag skulle tillbringa en lång tid ensam”. Det var varmt. Europaväg, motsatt håll. Och genom natten gick jag från gymnasieskolan, där bussen stannade, och syrenerna slog ut, och de höll ut, blommade fram tills det sjöngs om att bygga förbund i den lund, och gymnasiet gick om intet, allt blablabla, och det är aldrig så fint som i den där videon till hellströmsången. Håkan Hellström sade det bättre. Det var för en stund sommar, som gjord för drömmar om hösten, om Stockholm, Stockholm på riktigt, och jag var glad för att min sömn inte var drömlös och evig.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
