Impenetrable Castle by Peter Callesen
The return of the lord of the rings to the two towers. Hm, vigselring. Vigselring från HM, Hennes & Mauritz. - I början av det här decenniet, denna tidsålder, gick Peter Jacksons filmatiseringar av J. R. R. (John, Ronald, Reuel) Tolkiens Sagan om ringen-trilogi upp på Filmstadens dukar. Innan dess fanns bara tecknade musikaler som berättade sagan. Orcher som sjöng stämmor. Älvor som sjöng franska schlagerballader. Jag tror att Jacksons filmer vann Oscars, många. Kanske. Filmerna visades på sexan, plojkanalen, nu över julen. Det var det bästa.
Om det var fältslagen, om det var de ädla hjältarna, om det var äventyret, nå något var det i alla fall som tilltalade det prepubertala inne i mig, och inuti många andra. Och det är nog nyttigare med fantasyböcker än mycket annat som hör ihop med den åldern, den där åldern då varje pinne blir ett svärd.
Min arma mor och jag såg filmerna, morsan och jag. Och vi köpte popcorn och läskeblask, och jag fick sitta och hålla mig för läsken var stor. Det var så spännande för det var alltid strax efter premiären, så ingen av mina polare hade sett filmen. Var först. Kring jul. Och då sista året, när sista filmen gick upp, då hade jag riktigt långt hår, som en hobbit, för det var lockigt också, och över sitt lockiga hår har man gråtit i alla tider. Jodå, jag skaffade långt hår för musikens skull, det växte medan jag tittade på Woodstock i sommarnatten, och längtade efter festivalerna, det blev Emmaboda och där var det jättelite droger, bara de vackraste indiekidsen.
Och jag fick alla inbundna, det var så fina nyutgåvor, 99:- på Akademibokhandeln i Ikano-huset, och jag satt på mitt rum i ett par veckor. Först efter plöjning av sidor var det acceptabelt att se dem stora Hollywood produktionerna. Efter filmerna gick vi förbi det nya biblioteket, upp till farmor och farfar där vi ställt bilen. Och jag köpte TV-spelen också för den delen. Jag har haft ihjäl nio tusen digitala orcher.
Samwise Gamgi, honom gillade jag. Han var tjock. Och jag var tjock. Men han var modig ändå. Han hade drömmar fastän han var tjock. Den första litterära karaktären jag identifierade mig med. En sann “Underdog”. Och han får tjejen på sista sidan. Rosa Kattun. Jag gillar när den jag håller på får tjejen. Han sitter på en sten, vilken sjunker i ett lavahav, med sin bäste vän, på slutet, och så tänker han på den han älskar. ”Om jag någonsin skulle ha gift mig skulle det ha varit med henne…” det är väl sann och ren kärlek om något.
Å dessa evigt roliga skojare med sina skämt om att Sam och Frodo har någon form av sexuellt förhållande, skojarna som inget vet om vänskap. Man bör inte ta illa upp. För min del kan de göra det med varandra så mycket de vill. Minns-eli-minns när jag läste Bilbo en hobbits äventyr, det var i ett dragigt skolbibliotek i en numera nedlagd landsortsskola. På omslaget var det en drake, han Smaug, baksidan gick i färgen lila.
I och med filmerna: Finns det nu en chans till läsupplevelse, eller läser nya kids böckerna lite halvdant, hoppar till slagen, läser en fantasyroman i mängden, utan något som helst litterärt värde, bara frågar. Allt är i sådana fall Peter Jacksson fel. Oh, a good read it was, oh yes. Specially in a time when nothing ever happend. Bra läsning i en tid då ingenting hände.
Åh, den dagen då jag träffar ett av barnen som döptes till Legolas, Arwen och så vidare, kanske på krogen, eller får dem till kurskamrat. Åh, när Arwen ligger där och trånar till dötts, på sin schäslong i Vattnadal, och det är skymning och sen höst. Arwen, åh, du gav bort din odödlighet, så stort och allvarligt och avgörande är den alltså, den stora.
Bo Hansson, som nog är Sveriges största Sagan om ringen-fan, ta det iväg nu ( Bo Hansson - the black riders ) . Bo, vars gamla bandkollega Janne ”Loffe” (med hela svenska folket) Carlsson, en gång Sveriges coolaste trummis, var med i Stjärnorna på slottet förra året, nu i år är Björn Ranelid med, von Fersens gamla slott, kanske. Ranelid, han är ju någon form av författare, och han är så gullig så, han ser ut som en guldklimp, annars var det inte speciellt bra i år, och om man skulle skriva en årskrönika, eller en för hela decenniet, nej det händer inte så mycket. Fortfarande händer inte speciellt mycket alls. Lyssna på Hammondorgel i midvinternatten.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
