Det är smärtsamt härligt att slunga sig huvudstupa in i Richard Yates litterära värld. Det är en sorts reningsprocess för den hjärna som ständig luras in i överkonsumtion av dagens alla smaklösa intryck. Och det är en process som är extra tillfredsställande och lämplig i dessa dystra melodifestivaltider. En process jag starkt rekommenderar i dessa kungabarnstider. Jag vill fly Sverige, du vill fly Sverige, vi vill alla fly samtiden, och vad passar då bättre än att begrava sig i den amerikanska mellankrigstidens alla hopplösa förstäder? Vad passar då bättre än att gräva ner sig, ja förkovra sig i alla dess hopplösa människoöden? Ingenting, vågar jag påstå. Men, med det sagt: du bör vara beredd på åtminstone en, eventuellt icke önskvärd konsekvens av den valda tillflyktsorten mellan de hårda pärmarna: den kan göra så att du i fortsättningen synar din egen omgivning med samma obarmhärtigt nyktra glasögon som Richard Yates hade på nästippen när han skrev. Och då inte ”nykter” som i ”inte alkoholiserad” (för det var han med största sannolikhet), utan ”nykter” som i krasst klarsynt. Och denna klarsynthet behöver inte ens vara särskilt sann.
I fredags begav jag mig personligen således till Cold Spring Harbor. Det var en mycket angenäm dag i Yates allra sista roman (en roman som vi tack vare Norstedts nu kan läsa på svenska). En mycket angenäm dag med en språkets och de precisa karaktärsporträttens mästare – ingen kan snabbspola igenom ett liv utan att det för den sakens skull känns förhastat så som Yates. En dyster, men också mörkt munter dag bland de finare husen längs med Long Islandhalvön, en dag spenderad i en stafetthistoria vars otillfredsställda och känslomässigt misslyckade lilla population kändes som högst verkliga lekkamrater i all sin fiktiva glans (eller ska vi kalla det fiktiv desperation?). Med boken utläst och stärkt av detta kristallklara, litterära neråttjack, av det verklighetstroget deprimerande slutet, satte jag mig sedan vid middagsbordet. Mittemot mig: mina föräldrar. Däremellan: en svamprisotto. Det var då det började. Den obekväma, men logiska följden på denna vistelse i Yates gnistrande prosa
Jag ser min mor hälla upp ett glas rödvin till sig själv och hur hon sedan höjer det mot munnen. Och i mitt huvud hör jag plötsligt den allvetande berättaren, med Richard Yates rökiga stämma (så som jag inbillar mig att han låter), kommentera händelseförloppet som utspelar sig: ”Det var en tidig fredagskväll och hon drack sitt vin osäkert, med giriga, långt ifrån klädsamma klunkar. Sedan stirrade hon uppfodrande på sin man, som om hon tyckte att där var något han borde säga. Han satt tyst och saltade sin tallrik. Hon flyttade blicken, la den nervöst att vila på sin son. Inte heller han sa någonting. Hon försåg sig med ett nytt glas, som hon svepte, och började sedan med en lång utläggning om dagens sjukgymnastbesök. Hans far petade i maten och drack sin öl. Han såg deprimerad och sjuk ut. Håret var gråsprängt. Han undrade vad som gick på tv.”
Det är rätt brutalt. Jag brukar inte se på mina föräldrar med vämjelse i mina ögon, tvärtom. Men efter en dag då hjärnan fått strosa fritt i en Yatesroman så är det precis det jag gör. Allt jag ser passerar genom ett sorts krasshetsfilter, och det förflyter några timmar innan de cyniska glasögonen sakta förlorar sin styrka. Sedan är allt som vanligt igen. Som tur är, eller? Dagen efter, till frukost, kan jag återigen titta på min mor och far utan att drabbas av kväljningar. Vi äter våra stekta ägg, vi skrattar och ler och älskar varandra urskillningslöst. Och det känns ju varken särskilt hållbart, substantiellt eller intressant. Om vi var romanfigurer, om vi var fiktion, ja då skulle jag inte tro på oss en sekund. Så jag tackar för maten, går in på mitt rum, låser dörren och beger mig huvudstupa och girigt, fylld av en en sorts skräckblandad förtjusning, in i Yates samlade noveller. När man väl fåt smak för det misslyckade livets sötma så är det svårt att bli mätt.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
februari 28th, 2012 at 11:48
träffsäkert!
ps. taskigt mot eva.
februari 28th, 2012 at 12:14
Mycket trevlig läsning. Fantastisk beskrivning av Eva och Wille. Haha, så bra.