Saint Sebastian av Marco Palmezzano
För det är också just vad den är; en allvarlig liten sak. En berättelse om en homo-trans-kille, som drogar, snusar och särar på skinkorna och läpparna, som är på verklighetsflykt, som är ung och plågad och kärlekskrank. Ett barn av sin tid. Huvudkaraktären Sebastian, som identifierar sig med helgonet Sankt Sebastian, genomgår en psykologisk förvandling, till sitt uppdiktade alterego Ellie (Eli?). Om det rör sig om att inte känna sig hemma i sin egen kropp, eller om det är svartsjuka och frågan ”Varför kan bara flickor bli älskade?” som driver den väldigt konkreta karaktärsutveckling, går att spekulera i.
Inget neutraliserande HBT-perspektiv kan skymtas. Ingen uppgörelse med ett fördomsfullt samhälle. Stenhård introspektion. Felet finns inombords. En skymningsbok, inget totalt mörker, utan sådär lite skumt. Det kolsvarta hålls borta av Elis finkänsliga språk, hans ord, de där hopplöst romantiska formuleringarna.
För det är, hur man än vrider och vänder på det, en kärlekshistoria. Överskridande allt vad HBT heter. Ung kärlek. Den är den samma, vem eller vad man än förälskar sig i. Kroppsvätskorna är av samma mängd. Blod, sperma och annat klet är ju lite av följderna utav sex. Så inget sensationellt, inte egentligen.
Det är lite som om en av William S. Burroughs unga älskare skulle ha skrivit en roman.
Finns ett Vi-Mot-Världen-Tema, sprunget ur musiken och den samtida populärkulturen, någon form av ytlig Zeitgeist fångas. Inte direkt en ungdomsbok, utan mer en bok om en ungdom. Ett ungdomens ingenmansland skildras; där det festas, sitts på grässlänter, åks till Paris, självhatas, sitts på rum, gås på (sex)klubb, snattas, liggs i säng, has sex, sitts på tak och om morgonen så åks det hem med tunnelbanan till söderortens lägenheter, där inre monologer om förvirring hålls. Några klichéer kommer med av bara farten.
Eli Levén var på radion här om veckan. Han låter som sin bok. Framstår som sin bok. Det är nog en viktig bok för honom, och kan nog bli en viktig bok också för andra. Ofta kommer den att ligga på lånedisken, framför lässugna gymnasister. Och det kommer att bli en sådan roman som man får chansen att läsa på Svenska A. Kanske till och med en filmatisering med tiden, troligtvis medelmåttig men hypad. Guldbaggevinnande. Mm. Blir påmind om Ronnie Sandahls bok ”Vi som aldrig sa Hora”, för den skulle ju filmatiseras, det var unge herr Sandahl inte sen att nämna i sina krönikor. En sommar i Paris för att skriva filmmanus. Men det var ju tre år sen nu…
”D.Ä.R.S.S.V.M.F.O.H.J.P.P.” får göra den sällskap. Det är nästan samma bok, men Eli Levéns är bättre, inte lika mjäkig. Måhända lite diffusare berättad, mer fragmentarisk, men ändå.
Skvaller – Sandahl har förresten fått ihop det med Liza Marklunds modebloggande och snart romandebuterande dotter Annika, som debuterar med en bok om unga modeller. Aftonbladetpar. Sött. Och han Sandahl har blivit en machoman, med lite skägg, kavaj med uppvikta ärmar, inte längre fina emo-pop-killen med den fastklistrade snedluggen. Så kan det gå. Dagens ungdom vrider sig i smärtor. Ibland.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
