Klas Östergren – Den Sista Cigarretten
Albert Bonniers Förlag – 2009
Den döende dandyn av Nils Dardel
Handlingen på ett ungefär: Opera från New York sänds ut till ett litet Folkets hus på landsbygden, eller Österlen får jag anta. Författaren är där med sina trasige granne. Och där dyker en kvinna från det förflutna upp. (Ojojoj). Förhistorien, vilken slutar med att författaren sitter i en gammal Opel, i en lada, lyssnades på ett blandband med en handskriven etikett, och i handskfacket finns whiskey, dit kan han gå när han inte vill vara med sin fru, är det bästa med boken. Landsbygdskildringar av en stadsbo, som faktiskt känns sanna, och utan euforiska utsvävanden om stjärnor och åkrar. Landsbygdsvardag
En kvick beskrivning av en kärlekshistoria mellan två unga i slutet av nittiotalet, ger den största njutningen.
Musiken på kassettbandet tar tillbaka författaren till Stockholm under åttiotalet. Han är ensam och lite misslyckad. Genom nämnda kassettband träffar han en kvinna som han fantiserar lite om, och genom henne träffar han en man, en ung man, snyggt klädd, en beundrare, en bitter sådan, eftersom författarskrället aldrig svarade på beundrarens beundrarbrev.
Sporadiska möten med denne unge man under åttiotalet, det är lite Palmemord och annat där i mellan. Storyn tar sin vändning då denne unge man (med konstnärsambitioner, så klart), nu förmögen, flygandes mellan New York och Dear old Stockholm, är med och bjuder på Nils Dardels tavla Den döende dandyn, den där legendariska dagen på Bukowskis, endast med uppsåt att måla över den som finalen i ett stort art performance.
Men miljonerna räcker inte till, han har bara drygt åtta på sig, och Hans Thulin har tretton.
Jag gav en gång bort en inramad affisch av tavlan, till en vän, en jul. Köpte dyr ram och allt. Slog in den. Den hängde han upp över sin säng, i vilken han ofta hade sällskap. Men egentligen sa den där tavlan ingenting om hans liv. Men han blev glad. Tyckte den var snygg. Jag fick en trisslott och en bok, innehållande livsvisdom, filosofers tröstande texter höll mig sällskap i sängen.
Klas igen. En svinkall kväll i en lagerlokal, i Värtahamnen, innan hippa produktionsbolag lade beslag på området, slutför den unge mannen sitt performance, utan tavlan, han gör en egen tavla, en levande. Suck, många är parodierna av den tavlan, många är klädmärken som använt sig av uppställningen, många är det som lagt upp den på internet och ”jag var först med att hitta den här, ingen utom jag vet om den, den är min och passar min speciella personlighet.”
Östergren drar kopplingar mellan åttiotalets finanshysteri, den ekonomiska krisen på nittiotalet, samt den vi har nu. Men det håller inte. Ingen av hans små konspirationshistorierna håller. Den Östergrenska tuffheten känns inte äkta, vilket den förvisso aldrig gjort, men man kunde i alla fall få en svag känsla av gamla deckare med Humphrey Bogart, men nu är den borta.
Språket är inte något att berömma. Samma gamla långa ord och en massa ord i varenda mening som beskriver någon form av djupt mänsklig känsla. Det är mest en massa dravel, och karaktärerna har namn som Jörgen, Tony och Madeleine. Kom igen. Östergren är ensam hela tiden, och han öser på med cigg (cig som han skriver) och krogbesök, som om det verkligen blir sista gången han skriver om cigarretter. Måhända har den sista cigarretten någon annan symbolik. Man tar den sista cigarretten, röker den, sen har man inga kvar, men då går man ju och köper nya. Trodde jag.
Det finns något manligt och svenskt över Klas Östergrens språk. Något käckt, något misstänksamt käckt, något som man inte riktigt kan lita på. Nyligen på en varm bar, så drog en kille upp ett exemplar av en pocketbok, vilken innehöll Östergrens två första böcker, Attila (-75) och Ismael (-77), ihopgeggade. Påstod sig ville lägga den i en väska, då den skavde i hans ficka. Och jag tänkte att det kanske var för få att visa upp. Somliga författarskap är accessoarer.
Det ska väl finnas tröst för unga män där i Östergrens böcker, inspiration tillräklig för att tillbringa några ungdomsår som aspirerande författare, som skrivande man.
Boken innehåller för få populärkulturella referenser. Det är för lite dandyfasoner. Ingen fåfänga. Ingen gammal hederlig narcissism. Inga svarta tankar. Bara bevarandet av stolthet. Manlig sådan.
Klas Östergren är för gammal för att skriva om åttiotalet. Bäst skriver man om sin ungdom. Jag älskade Fantomerna, och Gentlemen var grym. Men den här boken, med den fina titeln och allt, var en besvikelse. Hoppas att andra också vågar erkänna det. Som bäst läser någon den här boken, och bestämmer sig för att skriva en bättre bok som också kretsar kring tavlan.
Klas Östergren om Den sista cigaretten
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
