Så får man ett brev som säger hej och välkommen till oss.
Så säger man hej och tack så mycket. Tar bussen till högskolan. Går till biblioteket och viskar hej till böckerna, stryker fingrarna längs bokryggarna. Slutar andas när man rör vid en gammal upplaga av Dorian Greys lidanden, börjar andas igen, nickar hej till paret Martinsson och ler blygt åt Strindberg i det röda rummet.
Så får man en romanlång litteraturlista och antecknar i marginalerna för det finns för många ouppmärksammade meningar i romanerna vi lägger på hög. Efter hand glömmer man dem men vet att de i minnet finns nedskrivna i svag blyerts. Tiden går och man värmer fingrarna mot kaffekoppen och nickar åt litteraturprofessorer. De har byxor i manchestertyg och svarta kavajer och en ständigt disträ uppsyn. De stannar upp mitt i meningar under föreläsningarna och stirrar ut igenom fönstret. Man skriver ner ord de sagt som några dagar senare är oförståeliga (’Almqvist och Goethe sedan hund och tidningar startas’). Man delar upp meningar i ord som blir bokstäver som blir tecken och någonstans inser man att bokhögarna har vuxit sig höga omkring sig och man har inte ens märkt att man inte längre kan se solen fortfarande syns.
Så man går hem och skriver hemtentamen om Njals saga och tänker i lika korta meningar som boken ifråga och plötsligt är mjölken slut. Man blinkar åt soljus och medmänniskor och för in samtalet i Icas kassa på Don Quijotes riddarutrustning. Avslutar med att förvirrat och lite högtidligt dra slutsatsen att mjölk är medmänsklighetens dryck och inser på vägen ut att man inte borstat tänderna på hela dagen. När man promenerar hem andas man djupt för att få tillräckligt med frisk luft för att inte behöva gå ut mer under de närmsta dagarna.
Så man skriver klart tentamen och plockar varsamt bort bokhögarna och tycker att hemmet känns ödsligt och tomt och försvarslöst. Tentamens ord (slutligen, avslutningsvis, och vidare menar) är det enda som finns lagrat när man försöker minnas hur man kommunicerar med omvärlden. Samtalsförsök med meningar som ’Vi kan börja med att konstatera att DN kultur indikerar på att Strindbergs samlade verk återigen skall ges ut’ välkomnas svalt av omgivningen och då vill man skrika att det är ju orden, förstår du inte, det är ju orden som räknas.
Så man blir en litteraturstudent. Man letar hela tiden febrilt efter nya ord att sönderdela till bokstäver att sönderdela till tecken. Man väljer att leva i två parallella världar. Väljer om man vill leva i verkligheten och storhandla på ICA eller vara i Draculas slott och äta bokstäver. Man väljer ofta bokstäver och går hem tidigt från dansande kroppar för att se hur Charlotte Bronte formulerar nästa kapitel. Och någonstans där, på väg hem i en alldeles för tidig natt alldeles för nykter säger man hej och tack för alla böcker som jag får stryka fingertopparna mot och sedan går man och sätter sig i ett rött rum och diskuterar Goethes naturskildringar med August som något disträ blickar ut igenom fönstret.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
