Hösten debutanter, för vilka löven aldrig brunnit så som denna höst.
Fåfänga kvällstidningskrönikörer hela bunten, rödhåriga tv-profiler och åldrade kvinnor med kriminalromaner, som i intervjuer berättar om hur deras kriminalromaner blivit refuserade i hundra år, men nu äntligen… äntligen ska de få åka på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg och sitta i bås.
Allt är som vanligt.
Det kåseras om den på varje liten lokalblaskas kultursida. Bibliotekarier landet runt har längtat. För att inte nämna alla svensklärare. De är där. Med i leken.
Mässan fyller tjugufem i år. Kalas i dagarna fyra. En jubileumsblogg finns på hemsidan, där tidigare nämnda skriver ner sina minnen, ”åh, jag minns foajén.”
Spanien är årets tema. Dit åker alla författare någon gång.
De långhåriga gubbpoeterna på fula Nytorget, vilka håller hov i kavaj och halsduk, de som ska läsa sina dikter på mässan, de har varit där. De förfestar som tonåringar.
Jag har tillbringat de senaste fyra år med att hata alla som inte skriver som Hemingway, som förresten också gillade Spanien, och alla andra stora.
Och jag har läst min tids sämsta poeter, bästa också. De med högskolepoäng i kreativt skrivande. De kommer att vara där.
Skrivarlinjer på folkhögskolor belägna på öar. Biskops Arnö fick in mängder med ansökningar till sin, bara den här hösten. Och många fler skolor finns.
Humpf. Ung bitter litterär mans favoritcitat av nämnda Papa: ”Man behöver inte gå på universitet för att lära sig skriva.”
Att säger nej till tjej, för att kunna fortsätta vara ensam och må dåligt och skriva.
Den kreativa människan behöver sin ensamhet.
Många är drömmarna, och många är de som drömmer om att bli författare. De vill. De måste.
Tusentals manus kommer varje år in till förlagen. Spontanmanus, alltså skrivna av okända, tycks inte om. En promillehalt av dem antas. Alla läses, men hur noggrant…
Refusering.
De flesta är beställningsmanus. Krönikörer som ombes skriva om sina viktiga liv.
Inte bara de stora onda förlagen, även de små fina indie förlagen pysslar med samma affärsmetod.
Men förståligt. De vill tjäna pengar. Det vill ju alla.
Ännu en bokmässa, jag är inte där. Det är sent på nollnolltalet. Ingen bok har betytt någonting.
Det finns drömmar man inte borde ha.
Så salongsberusade Ranelidstrånande landsortsbibliotekarie, jag kommer inte att se dig i baren på Park hotell, aldrig gå fram till dig.
Bara en dum fest.
Åh, att få sitta i ett bås som debutant.
Om jag åkte dit som privatperson, då skulle jag gå under av avundssjuka.
Att få skriva är ett privilegium, nu mest för ytliga människor.
Dags för blivande nobelpristagare i världen att förena sig.
och till vem ska vi vända oss, vi vänder oss bara inåt, introspektion.
skicka mig ett vykort från mässan, med några rader ur en roman, där det önskas att jag var där.
och så hålla tummarna i handen för att Ponton blir årets kulturtidskrift.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
september 28th, 2009 at 9:47
Du verkar vilja anlägga ett från sidan perspektiv, men det känns nog mer som du glanar från skranglig pidestal. Det är inte bra att vara rödhårig, skriva i kvällstidning, skriva kriminalromaner, sitta i bås, vara biblotekarie (speciellt inte på landsbygden), vara långhårig, vara gubbe och poet, bära kavaj med halsduk, försöka lära sig ett hantverk på en ö, smygkika på en kändis osv. Det är inte lätt att behaga det blivande kulturetablisemanget och vad är en ytlig människa egentligen? En människa med yta? Det skulle vara hemskt att umgås med någon utan yta, konturlöst och geggigt på något sätt. Problemet är nog inte själva ytan utan om det endast finns hålrum inunder den.
september 28th, 2009 at 21:54
Nej, inga piedestaler finns att klättra ner ifrån.
Det var väl mer tänkt som ett underifrån-perspektiv. Någon i ett hål.
Jag är nog mer av en som hål-eremit än en piedestal-eremit.
Älskar röda, älskar kvällstidningar, älskar landsortsbibliotekarier, älskar långt hår, gubbpoeter etcetera. Och de är grymma allihopa.
Bara det att jag också ville vara där och hade vanlig sjuka utav avund.
Är en man som älskar öar och de som lär sig hantverk på dem.
Yta är det som skrämmer bort andra människor.
Det som hindrar oss från att komma nära varandra.
Ingen människa är ett hålrum.
/Over and out från det blivande kulturetablissemanget.
oktober 3rd, 2009 at 12:55
Du skriver fint Viktor!
Nu vet vi i alla fall två saker:
1.Ingen människa är en ö
2.Ingen människa är ett hålrum
Kanske början till en exkluderande definition av mänskligheten
Och, jag förstår anstrykningen av svartsjuka, lider nog av den själv. Men skulle förmodligen bara känt mig vilsen om jag åkt dit, det brukar bli så – vad tusan gör jag här nu då…som om någon som var jag för en timma sedan strålat mig fram till en kontext jag nu inte vill vara en del av – typ
/Från en gubbe mellan ön och fastlandet någonstans
september 22nd, 2010 at 13:23
[...] Ponton kommer att vara där, representerade i svenska kulturtidskrifters montern 17.00 på lördag, några av oss blir av med oskulden, vi bär med oss papperskassar med gamla och nya tidningar som vi kommer att dela ut, skänker [...]