Å Viktor,
du har fel. Bokmässan är inte Ranelid och Guillou och Marklund - eller, visst, den är det också. Men det som är viktigare: småfolket, de som är som du. Sök upp Stig Dagermansällskapets monter - du hittar mig en bit bort, i Erik Beckman-sällskapets. Strindberg och Moberg och Söderberg har sina sällskap. Montrarna är opåkostade, halvtomma, något har skrivit upp älsklingsraderna på lappar, häftmassat upp dem. Antikvariaten har sin avdelning, hela redaktionen får plats där, kan gå och tumma, säga: minns du den här? Har du läst den här? Och det finns ungefär en miljard seminarier, jag kan dela ut dem åt er, eller så nöjer vi oss med titlarna:
Indiska versmåtts väg till Sverige
Prinsessan som sades vara ful
Hur man är humoristisk med homotextualitet
“Man ska aldrig underskatta vårt behov av vemod”
Att tala eller inte, med fokus på unga män
Jag menar, visst, vi kan reta oss rödkindade och flamhalsade på seminarier som presenteras med meningarna “Bilden av den ensamme författaren är på väg att förändras. Via forum och bloggar får många en chans att utvecklas. Två unga författare som gått nya vägar mot ett bokkontrakt är NN och YY.”, men poängen är att det är här vi kan träffa de andra med illande röda örsnibbar. Vi som valt litteraturen till religion, vi som går omkring som enpersonssekter, här får vi för en gångs skull vara norm, åtminstone i vissa hörn av mässhallarna. Kanske att vi inte törs prata med varandra, men det är väl inte nödvändigt heller - det kan räcka med två olika vänsterhänder som sträcker sig efter samma Monika Fagerholm-roman. Poängen är att vi får se att det finns fler av oss, att vi inte måste vara sådär förbannat ensamma som vi känner oss annars. Jag köpte en bok idag, “Swensk Ordabok”, mycket för lyckan i att få förklara för mannen som sålde, att JA, FANTASTISKT, en ordbok från den svenska barocken är verkligen vad jag har gått och LÄNGTAT efter, jag är så lycklig att jag hittat den här - och det var sant, också, men större än lyckan över boken, var lyckan över att den faktiskt fanns, att någon gett ut den, att jag inte är ensam om att vurma för stormaktstidens lexikografi.
Annars läser jag era texter till vårt kommande prettonummer - och älskar er, som vanligt, hela redaktionen, allihop undantagslöst, ni ger mig hopp om mänskligheten. Men det är ett hästjobb med redigeringen, jag hade behövt assistans av en ardenner att dra det här lasset, jag sitter här och drar i era meningar och lägger tillrätta och har mig, och snart kommer ni en efter en att få kortare eller längre korrekturlistor i era mailboxar. Fick just veta från vår layoutavdelning att trycket av nummer tre måste skjutas upp en dryg vecka, så det dröjer innan ni får se ert jobb materialiserat. Ha tålamod.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
september 28th, 2009 at 22:17
Jag tror att jag förstår nu.
Hade inget förstått, hade bara sett en massa på televison och massa introspektion.
Sett men inte förstått, men nu tror jag att jag förstår.
http://www.youtube.com/watch?v=rO9AD18LH90
september 29th, 2009 at 9:29
Det är fel saker som syns på tv. Det är fel saker som syns i tidningarna. Ack ja.
oktober 4th, 2009 at 22:04
Åh. Så fantastiskt vacker skrivit.
Jag nickar instämmande och ler stort. Du är allt bra du Martina!
(och vad glad jag är att jag fick se dig på bokmässan. Ditt leende fick min dag att skina som en nyputsad diskbänk!)
Väntar ivrigt på kommande Ponton nummer. När kommer den ?
Varma hälsningar/ Anna