Lars Norén är nervös. Lars Norén, han som gett ut provokativ dagbok och satt upp omdebatterade dramer, han som är erkänd och upphöjd och kritiserad och aktuell, som är 67 år och regisserat vid Dramaten. Och inte över någon ny 7:3 (pjäsen med grovt kriminella på scen, den som av vissa ansågs ha påverkat det händelseförlopp som ledde fram till Malexandermorden) eller personkritisk dagbok. Nej, Noréns nervositet gäller en barnteater, hans första.
Nu menar jag inte att raljera över Noréns nervositet. Inte heller att på något sätt framställa kultur med målgrupp barn som något som görs i en handvändning, något som inte borde orsaka oro och särskilt inte hos någon med Norén erfarenhet. Nej, tvärtom. Jag tror Noréns nervositet är fullt rimlig, kanske snarare rent symtomatisk.
Inte för att barn är hemska som målgrupp, inte för att de kommer såga dig i någon ansedd tidning efteråt eller berätta för sina kamrater vad dålig din pjäs var. Utan för deras nyfikenhet, öppenhet och totala ärlighet. Ett barn kommer inte att på kvasiintellektuella grunder smula sönder ditt verk eller med smarta referenser analysera dess brister. Däremot finns en risk att barnet helt enkelt börjar prata lastbilsleksaker med kompisen bredvid.
”Våra känslor har ingen ålder, 4 eller 74 år spelar ingen roll. Våra sätt att hantera känslor har däremot ålder.”
Så fint säger Norén. Och det är just det som är det vackra och svåra med barnkultur. Att inte göra barnet mindre än vad det är, inte skriva det på näsan men inte heller prata över dess huvud. Det är en krävande målgrupp, just för att barnet har alla känslor men ser på världen på ett annat sätt. Hur kommunicera? Utan att hamna på varken ”Titta en badboll”-nivå eller utgå från vuxenvärldens kommunikativa normer?
Att skriva långt och bra är enkel, att skriva kort och bra svårt (för att grovgeneralisera). Att skriva kort och bra och kärnfullt, och till en värld som tillhörde en för så många år sen att man inte längre minns mer än suddiga hopvik till minnen, är ännu svårare. Det kräver nyfikenhet, öppenhet och ärlighet. Och lämnar inget utrymme för intellektuellt självhävdande.
Kanske är det därför jag gillar barnkultur så. För att den i sina finaste stunder är lika träffande och mänskligt seende, som den bästa av vuxenkulturen, men utan onödiga krusiduller och egots vildsinta svingande med formuleringarna.
Pija Lindenbaum illustration
För den som vill, om barnkultur och dess förmåga eller oförmåga att förändra individen.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
