Och där står den, antologin ”Möte med svenska författare”. Läromedelsförlagen presenterar: Ett urval för ungdomar i de högre grundskoleklasserna, av Gunnar Axberger och Gunnar Blomqvist. Bägge två litteraturvetare. Förordet av deras pennor, Stockholm 1952.

I förordet skriver Axberger och Blomqvist om den väldiga omorientering i ungdomars läsvanor, vilken äger rum just i de tidiga tonåren. Pojk- och flickböcker blir ointressanta. Ett nytt fantasiliv tar sin början, och ungdomarna behöver hjälp under denna omvälvande period.

De menar på att den stora massan av ungdomar, i och med denna övergång, faller hän åt skräplitteraturen, som i detta ålderdomliga sammanhang representeras utav litteratur av ”novellmagasinstyp”, då det är denna som bjuds dem. Denna litteratur, menar herrarna Gunnar, bidrar till att fantasin och den litterära smaken stagnerar istället för att utvecklas. ”Är detta Oundvikligt?”, frågar Gunnar. ”Nej”, svarar den andre Gunnar. ”Med en så rik, omväxlande, och ”rolig” äkta litteratur som finns så är ingen generation förutbestämd för skräpet”, blir hans svar.

Urvalet texter i antologin består av den moderna svenska litteraturens förgrundsgestalter, men även mer ”svårtillgängliga” författare är representerade, då med kortare textmängder. De motiverar sitt urval. Att till exempel Karin Boye är representerade med större delen prosa än poesi erkänner de kan tyckas konstigt, dock visar det sig att hennes diktning visat är svårtåtkomlig för ungdomar, men att framförallt ”unga flickor har mycket att hämta ur Boyes noveller”. Något gammal instituts undersökning.

Karin Boye är en av sex kvinnliga författare som finns representerande, männen är desto fler: trettioåtta stycken. 1952, då skrevs förordet och den första upplagan gick i tryck. Då var tjugoen av författarna döda. Upplagan i sommarstugsbiblioteket, den är från 1969, och då levde bara tretton av författarna. Nu är för övrigt allesammans döda.

Visst, 1952 var det ett annorlunda klimat, både i samhället och inom litteraturen. Pär Lagerkvist hade året innan vunnit nobelpriset i litteratur. Det var senaste gången en ensam svensk förärades priset. Man trodde på den svenska litteraturen. Det var en annan skola. Herrarna Gunnar skriver till exempel att undervisningen inte enbart ska ta hänsyn till genomsnittseleven, utan även till de ”mer begåvade”. Något som aldrig skulle få tryckas i ett modernt undervisningsmaterial. Nu för tiden tillåts inte några ”mer begåvad”, det enda man hör om är de ”mindre begåvade”. 

En diskussion rörande risken för ”skaldemördanden” följer. Med detta menas att lärare ofta felbedömer elevens psykiska utveckling, dennes mognad. Och författaren, som läraren presenterar för eleven, finner denne antingen avskräckande i svårighet, eller tvärt emot simpel, barnslig och larvig. Avgörande i herrarna Gunnars urval, den fråga de ställde sig då en text ska kvalificera sig, var: ”Har detta diktverk något att säga en femtonåring?”

Ett annat sätt att ta kol på skalder, det är enligt herrarna Gunnar att texter trasas sönder genom högläsning, kommentarer, samt litteraturhistorisk- och stilistiska diskussioner. Tala om konsten på ett sätt som får den att framstå som svår. Det är på detta sätt den spontana läsglädjen förvandlas till likgiltighet och leda i klassrummet, menar de. Inställningen till litteratur blir genom detta att det antingen är något ”larvigt”, eller ”fint, men tråkigt”.

Lärarnas uppgift är att erbjuda litteratur i vilken de unga kan finna uttryck för sitt nyupptäckta känsloliv, samt känna igen sina egna problem. Litteraturen ska undervisa om det nya liv som snart tar fart, berätta om den nya värld ungdomarna kommer möta utanför hemmet och skolans vägar. Och den ska tillfredställa de ungas längtan efter spänning och humor. Dessa krav i åtanke, men de får inte undanskymma fordran på konstnärlig kvalitet, eller självklarheten att skolan ska ge en viss litterär allmänbildning. De menar att en elev innan skolans slut bör ha konfronteras med till exempel Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg. Kommer på mig själv med att stryka under ordet ”litterär allmänbildning”.

Gunnar och hans kollega förklarar att de fiffigt nog placerat övningsuppgifterna, vilka följer på somliga av de utvalda texterna, längst bak i boken. Detta eftersom de då blir mindre påträngande än om de placeras direkt efter en text. Spänningen efter en avslutad läsning kan vara så helgjuten, och då vill man inte ha den sönderpetad med pekpinne. Avslutningsvis finns några anvisningar till eleverna. De uppmanas, att om de skulle fatta tycke för någon av författarna, läsa mer av denne. Bes att rådgöra med sin lärare och med bibliotekarien. ”Gör dig hemmastad på biblioteket”, manas eleven.

Och så bläddrar jag i antologin. Många nya namn, men det är just de ”svårtillgängliga” som det talades om i förordet. De har ingen plats i den moderna skolan, de har rensats bort. Har uppenbarligen inget att säga en femtonåring. Annars har jag under mina skolår stött på en stomme av författarna. Och där är den alltså; den svenska litterära kanon. Den finns i skolan, slarvigt dold. Inofficiell. Heidenstam, Lagerlöf, Fröding Moberg, Karlfeldt och tidigare nämnda. De alltid lika självklara då en antologi ska sammanställas. Det bör tilläggas att det först var på gymnasiet skolan presenterade dem för mig, inte i femtonårsåldern. Ingen som helst litterär allmänbildning fanns att få under grundskolan. Läste så många dåliga böcker när jag var femton år.

Aldrig kom författarna till mig på det sätt som Gunnar och Gunnar förespråkar, det var som om lärarna inte såg oss elever som potentiella läsare, inte tyckte att litteratur var något för oss.

Jag fick höra och läsa om Strindberg, aldrig läsa honom. William Shakespeare tillägnades allt för många timmar, båda på Svenskan och Engelskan. Men aldrig fick vi läsa ett helt drama, bara ”Sonett nr 18”.  Litteraturkunskapen, sista året på gymnasiet. Då läste vi Kafkas ”Processen”, men inget mer. Noveller på stenciler, uteslutande utländsk litteratur. ”Läs och analysera, lämna in ett A4”, sa läraren. Vi talade aldrig om vad litteratur betydde för oss. Den petades sönder. Den enda gången som en lärare rekommenderade en författare, ordagrant sa: ”Jaha, men om du gillar honom då ska du ta och läsa…”, det var på en valbar kurs; ”Skapande svenska”, man skrev noveller, pratade med varandra och för kursplanens skulle utfördes några litterära övningar. Vi som var där, vi hade valt att vara där. Visade att vi var intresserade, först då togs vi som läsare på allvar. Det var förövrigt inte så mycket vi elever som hade inställningen att litteratur var ”larvig”, eller ”fin, men svår”, utan det var lärarna som trodde att vi hade den inställningen. Och därifrån utgick deras undervisning.

Den svenska skolan är skickliga skaldemördare, systematiskt har stora skalder bragts om livet, den är ett förintelseläger för författare. I Hjalmar Söderbergs vattenglas lägger man ett litet piller och hjärtat stannar. ”Pälsen” smutsas ner och kastas. Stig Dagerman körs över då han springer över vägen. ”Att döda ett barn”, den lilla flickan får inte vila i fred. 

Fridlys dessa författare, låt dem åtminstone ligga i träda. Och innan Sonett 18 återigen högläses, kära lärarkår, ställ då frågan: ”Har detta diktverk något att säga en femtonåring?”. Tro på den svenska litteraturen. Se de unga som läsare, storstäda svenskundervisningen och låt ”litterär allmänbildning” bli ett ledord. Are we not readers?

Att Tunström lovordade gymnasisternas skönhet, det beror måhända på att han själv sällskapade med en vid denna tid. ”Den enda tjej jag legat med och som jag älskar”, som han skrev i inledningen till ”De heliga geograferna” (1974), där också Cohen figurerar.

Tunströms skryt, utan tvekan därför Cohen i romanen ”Beautiful Losers” (1966), vars titel ännu är otidsenligt översatt till ”Sköna förlorare” på svenska, ordagrant skrev ”Swedish high school girls”. En bok som kommit att kallas för ”den första postmoderna kanadensiska romanen”. Den första svenska, den kan nog inte Tunström få äran för, frågan är vem ska få det. Nåväl.

Hur gymnasietjejtät, ja överhuvudtaget gymnasisttätt det är i publiken på Cohens spelningar i Sverige under de kommande dagarna är oklart. De föredrar nog att Jeff Buckley eller Rufus Wainwright sjunger ”Hallelujah”. Å Cohen är mer än sina sånger, han har levt fler liv, på den tiden då en poet kunde ha popstjärnans status. Buckley, han dog ju förresten drunkningsdöden, å hans far Tim Buckley, som också dog väldigt ung, fast av en överdos, skrev en sång till en Siren, en sådan där sångmö från den grekiska mytologin, som med vacker sång lockade sjömän, till exempel Odysseus å hans mannar, mot vassa klippor och skeppsbrott å död.