Van Goghs rum i Arles av Vincent Van Gogh
Så detta är alltså ung litteratur. Betraktelsebok. “Jag ser det här, och det jag ser betyder det här”. En blygsam debut. Hellre skulle hon ha slagit igenom med dunder och brak, hungrande efter en sensation är litteraturen. Men hon ansågs redo att publiceras. Boken är ett typexempel på vad som var temat, och ansågs vara ung finlitteratur under det just avslutade decenniet. Vilsenhet. Obestämd vilja. Egocenterism. Försköning av det verkliga varandet. Fåfänga. Självkritik. Dagbok/tankebok. Inget speciellt. Ingen underbar liten bok, men ändå liksom. Ett tomrum fylls ut.
Den är söt och tossig, alltså lätt att tycka om. Elin Ruuths jag funderar över saker, mest över sig själv. Självanalysen är bristfällig. Mer introspektiv, tack. Men det är litteraturvetare som har skrivit boken, och inte en psykologistudent. Och den blev, även fast berättaren är ett subjektivt jag, konstigt nog minimalistisk. Förresten en beundransvärd konstriktning. Svår att bemästra.
Kommer inte undan att sidorna skulle kunna ha fyllts med text. Mycket outnyttjat utrymme, en oinredd yta – för att skämta med författarinnan. Men det är ju den där förbaskade minimalismen. Tillrättalagt. Sparsmakat. Att utelämna saker, lämna det mesta till läsare och så vidare. Det är en fin gest.
Det här en bok för Elin, inte för läsaren, utan för denne mer av en presentation av ett kommande författarskap. Får man hoppas. Det som saknas är en berättad historia. Hennes historia presenteras istället för att berättas. Ett försök till en roman. Potential finns, vilket främst märks i hennes fantasiutsvävningar. Men nu känns den censurerad. Ett smakprov. Ge mer. Smakar som en ny glass från GB-glass i vårsolen, säsongens nya Magnum, något gammalt i ny tappningen.
En lägenhet och en ensamhet. Elin Ruuth. Trodde först det var hon sångerskan, Elin Ruth Sigvardsson, men icke. Elin Ruuth. Hennes andrahandstvåa, i vilken hon lunkar omkring och skriver ner något litet i ett word-dokument, har ingen som helst betydelse för litteraturen, men kanske att hennes nästa lägenhet får det. Man kan ju alltid hoppas. Ett rum. I mitt rum. Alla kan vi utnyttja våra rum, våra trista pojk- och flickrum, där börjar de stora verken.
Saint Sebastian av Marco Palmezzano
För det är också just vad den är; en allvarlig liten sak. En berättelse om en homo-trans-kille, som drogar, snusar och särar på skinkorna och läpparna, som är på verklighetsflykt, som är ung och plågad och kärlekskrank. Ett barn av sin tid. Huvudkaraktären Sebastian, som identifierar sig med helgonet Sankt Sebastian, genomgår en psykologisk förvandling, till sitt uppdiktade alterego Ellie (Eli?). Om det rör sig om att inte känna sig hemma i sin egen kropp, eller om det är svartsjuka och frågan ”Varför kan bara flickor bli älskade?” som driver den väldigt konkreta karaktärsutveckling, går att spekulera i.
Inget neutraliserande HBT-perspektiv kan skymtas. Ingen uppgörelse med ett fördomsfullt samhälle. Stenhård introspektion. Felet finns inombords. En skymningsbok, inget totalt mörker, utan sådär lite skumt. Det kolsvarta hålls borta av Elis finkänsliga språk, hans ord, de där hopplöst romantiska formuleringarna.
För det är, hur man än vrider och vänder på det, en kärlekshistoria. Överskridande allt vad HBT heter. Ung kärlek. Den är den samma, vem eller vad man än förälskar sig i. Kroppsvätskorna är av samma mängd. Blod, sperma och annat klet är ju lite av följderna utav sex. Så inget sensationellt, inte egentligen.
Det är lite som om en av William S. Burroughs unga älskare skulle ha skrivit en roman.
Finns ett Vi-Mot-Världen-Tema, sprunget ur musiken och den samtida populärkulturen, någon form av ytlig Zeitgeist fångas. Inte direkt en ungdomsbok, utan mer en bok om en ungdom. Ett ungdomens ingenmansland skildras; där det festas, sitts på grässlänter, åks till Paris, självhatas, sitts på rum, gås på (sex)klubb, snattas, liggs i säng, has sex, sitts på tak och om morgonen så åks det hem med tunnelbanan till söderortens lägenheter, där inre monologer om förvirring hålls. Några klichéer kommer med av bara farten.
Eli Levén var på radion här om veckan. Han låter som sin bok. Framstår som sin bok. Det är nog en viktig bok för honom, och kan nog bli en viktig bok också för andra. Ofta kommer den att ligga på lånedisken, framför lässugna gymnasister. Och det kommer att bli en sådan roman som man får chansen att läsa på Svenska A. Kanske till och med en filmatisering med tiden, troligtvis medelmåttig men hypad. Guldbaggevinnande. Mm. Blir påmind om Ronnie Sandahls bok ”Vi som aldrig sa Hora”, för den skulle ju filmatiseras, det var unge herr Sandahl inte sen att nämna i sina krönikor. En sommar i Paris för att skriva filmmanus. Men det var ju tre år sen nu…
”D.Ä.R.S.S.V.M.F.O.H.J.P.P.” får göra den sällskap. Det är nästan samma bok, men Eli Levéns är bättre, inte lika mjäkig. Måhända lite diffusare berättad, mer fragmentarisk, men ändå.
Skvaller – Sandahl har förresten fått ihop det med Liza Marklunds modebloggande och snart romandebuterande dotter Annika, som debuterar med en bok om unga modeller. Aftonbladetpar. Sött. Och han Sandahl har blivit en machoman, med lite skägg, kavaj med uppvikta ärmar, inte längre fina emo-pop-killen med den fastklistrade snedluggen. Så kan det gå. Dagens ungdom vrider sig i smärtor. Ibland.
Nej tack i vinterlandskap av Ernst Billgren
Agneta Pleijels roman “En vinter i Stockholm”, är skrämmande lik Ann Beatties roman “Chilly scenes of winter”. Agerar inte någon form av litteraturpolis nu, utan det är bara en upptäckt gjord då älskade och efterlängtade föreläsningar ställs in på grund av tåg som fryser fast, far av spåret och över pulkaåkande barn som inte bryr sig det minsta om våren - eller tåg som helt enkelt inte vill gå ut ur vagnhallen eftersom det är kallt i dag igen. Hur som helst så är detta två, eller måhända ett och samma boktips - då det är vinter i tusen år till, eller åtminstone i tre veckor till, ja utan tvekan vinter i tre veckor till.
Anns historia handlar om den öldrickande unge mannen som jobbar på kontor, och som har mist sin kvinna, som han gillade en massa. Agnetas handlar om en kvinna, som inte dricker öl, eller det gör hon väl men inte i samma destruktiva utsträckning, men som i alla fall har mist sin man, och är lika ledsen som han öldrickaren. Om dessa böcker mot all förmodan skulle ställas mot varandra, om det skulle väckas åtal angående plagiat, så skulle nog temat “minnen” vara den starkaste åtalspunkten, minnen från barndomen, om krånglande familj och om vinter. Hela tiden det dåliga med vintern. Sålunda lättsamma berättelser, nu är det svårt att orka med en klassiker, det är alltid svårt att ta sig igenom en klassiker i slutet av februari.
I herrens år nittonhundra sjuttionio filmatiserades Beatties roman, och då taken brakat ihop på biblioteken runt omkring i landet så kanske man får ta och hålla till godo med en film, musiken är lite underlig, som ur porrfilm från samma år, och det är väl ingen fantastisk överföring från vitt pappersark till vit duk, men ändå. Chilly Scenes Of Winter Böcker om ensamhet, modern ensamhet.
Stig Claesson
Stig Claesson, med sin rökstämda berättarröst, lotsade mig fram genom Minnenas Television, då när Stockholms stadshus far ut i världsrymd, och Ragnar Östbergs tegel faller ner i Riddarfjärden. Och ingen skrev väl om Södermalm som Slas. Om en svunnen stadsdel, då innan ölkaféerna blev till någon trendig butik, innan Am Appy ordnade med lokaler på Götgatan. Innan. Då när bohemerna inte hade några direkta ambitioner, inga drömmar om fem år av medial uppmärksamhet, några klubbår med många pojk- och flickvänner. En Stockholmsbok (1966), den kan man börja med.
Fyllona från min barndom har börjat falla från parkbänkarna, ner i snön faller de. Släpper taget om sin Rosita. Undrar vilka som tar över. Parkbänkarna måste fyllas, och små par sitter ju sällan på bänkar nu för tiden. Slas var väl en drinkare. Och en skitstövel, om man ska tro hans son, Nils Claesson, som kom ut med göra-upp-med-pappa-boken Blåbärsmaskinen för några år sedan. Strunt samma, de flesta stora och beundrade människor, som till och med respekteras är ju skitstövlar. De skriver fint, och det är allt. Flickor (1967), om man vill smaka lite på hans filosofi.
“At 7:25 AM EST on Tuesday, February 2, 2010 the world discovered that Punxsutawney Phil saw his shadow - predicting six more weeks of winter” (http://www.chiff.com/a/groundhog-day.htm)
Nu har det kommit så mycket snö, och det kommer att ta två somrar för den att töa bort. Men i dag är det åtminstone töväder, godartad temperatur, och det är nu man ska läsa Slas, nu och fram till påsken. Ingen skildrar den svenska vinter/våren, eller rättare sagt väntan på en vår som aldrig tycks komma, som Slas. Den evige söderkisen, med cigarretten ständigt hängande, lite så där käckt, ur mungipan. Henrietta ska du också glömma (1977), om man vill ta sig en tur till landet.
(Medverkar i P3 text nu på söndag, liten text, men är man något intresserad av vad ungdomisar skriver nu för tiden, så lyssnar man väl redan, lyssnar man väl redan på någon annan kanal. )
J. D. Salinger
Författarna dör som flugor. Nu har J. D. Salinger gått ur tiden, nu skjuter han upp tusenskönorna. Inte gett ut en bok sedan sextiotalet. Upphovsman till den moderna klassikern ”The Catcher in the Rye”. Om den förvirrade outsidern Holden Caulfield, som har det svårt i sin ungdom. Planlöst vandrar han omkring på New Yorks gator iklädd sin jaktmössa, sippande på en Whiskey och soda. Svordomar och sex, som upprörde någon gång i den gamla världen, men som nu inte alls är särskilt uppseendeväckande. Den som missat den här boken, som inte stött på den i engelskundervisningen, borde nu ta den till sitt oroliga hjärta. Om du någonsin känt dig vilsen. Det är en bok som för många är den bästa bok de någonsin har läst.
Ung antihjälte för alltid. Nu i somras stämde Salinger den svensk-amerikanske debutanten John David California (egentligen Fredrik Colting, världens sämsta pseudonym valde han), för att han skrivit en fortsättning på boken. En ganska fånig vad jag har förstått. Något om att rymma från ett ålderdomshem. Låt Holden vara. Intressant vad som händer med hela den rättsprocessen nu, om motståndaren dör borde väl förvisso den andre vinna.
Läste boken på gymnasiet, i engelskan, och så skulle det bli seminarium av det hela. De flesta tyckte det var en larvig bok, att Holden bara gick runt och gnällde på allt. Någon sa: ”I hate him”. Vad i. Jag sa: ”love” och ”identify”. Okej, jag läser också böcker som jag inte förstår mig på, de gör mig bara bekymrad. Så inget sånt där om att ingen förstår, bara jag.
John Lennon, Beatlen, blev skjuten i ryggen nittonhundraåttio. En värld i sorg. Skotten kom från Mark Chapmans skjutjärn. Han bar med sig ett exemplar av Salingers bok. Störda unga män, hur snett det kan gå alltså. Finns en film om mordet, somär allright, Chapter 27. Beatlen George Harrison är också död, kräftan som tog honom. Han sa en gång: ”Så länge det finns hat i kroppen så finns det något att hata”. Nu finns det bara två Beatlar kvar, Paul och Ringo. Människor dör, och ingen gör någonting för att rädda dem. Jag saknar The Beatles, varje dag saknar jag dem.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
