I morgon, 13.00, tillkännages årets pristagare av Nobelpriset i litteratur. Börshuset kommer att invaderas av press från hela världen. På diverse spelsajter kan man spela om vem man tror ska tilldelas äran detta år. Somliga har högre odds än andra. Och de flesta har man inte hört talas om, än mindre läst. De flesta författarna är så gamla, och vi är så unga. Att vi inte har läst dem kan knappast hållas emot oss.
På bokmässan satt en uttråkad Torgny Lindgren i snålblåsten utanför Svenska mässan och signerade sin nya bok ”Minnen”. Annars brukar han sitta på stol nummer nio i Svenska Akademien. Och när man frågade honom om det var bestämt ännu, då suckade han bara.
Nåväl, tjugofyra timmar återstår tills den ständige sekreteraren Peter Englund slår upp dörrarna och tillkännager Akademiens beslut, på fyra olika språk. Vem ska föräras priset? Kultursverige håller andan. Och ska det blir Tranströmer, till sist och slut? Länge sedan en/två svensk/ar tog hem priset, sist var det Harry Martinson och Eyvind Johnson i en olyckssalig kombination. Trettiosex år sedan. Bör vi också hålla andan? Eller borde vi hellre koncentrera oss på vem som tar hem priset om femtio år? Kanske till och med på att själva blir framtidens pristagare.
Marcus Birro signerar ett exemplar av sin nya bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”, vi bad honom tillägna exemplaret Pontonredaktionen, samt att skriva ner sitt bästa Clashcitat. Resultat blev följande: ”Till Pontonredaktionen! I am flying in on a DC 10 tonight…” Många tanter sa ”Du var du duktig i På Spåret”, till honom.
Galagofesten – den legendariska. Någonstans ute på Hisingen, industriområde. Här var det vackert, och de musikaliska inslagen bestod av en björnstam och en kör. Det var serietecknartätt, och det fanns ett rent-a-tent-tält inrett med gustavianska möbler – förvisso är vi inte säkra på om dessa var ”äkta”, detta får kontrolleras av auktoriserade antikdeckare.
Innan Galagofesten tog vi ”en fördrink” på Bonnieminglet, artonde våningen i Gothia Hotels östra torn. Det var en massa författande författare där, och annat kulturpack, men vi kände oss lite utanför, oskulder som vi är inom den litterära branschen, så vi satt en bit ifrån och betraktade spektaklet. ”Nästa år”, sa vi till oss själva. (Från vänster: Viktor, Felicia).
Ja, och här är vi på en ny fest, på Världskulturarvsmuseet vi var på bokmässan där emellan. Årets kulturtidsskrift utsågs, å det blev FUL. Vi suckade och tyckte det var synd av vi inte kunde vinna två år i rad. Och här blev det också kändistätt framåt kvällen. Det fullkomligen kryllade av kommersiellt gångbara författare, samt svåra poeter och tillika folkhögskolelärare. De svängde sina lurviga på dansgolvet, och såg glada ut. (Från vänster Jack, Hanna)
Mm, denna siluett skulle mycket väl kunna föreställa någon av följande författare/kulturpersonlighet: Lars Kepler (alltså makarna Coelho-Ahndoril), Björn Ranelid, Johanna Koljonen, Ulrika Stahre, Leif Pagrotsky, Kristin Berget, Daniel Sjölin, Johan Hakelius, Sara Stridsberg, Bengt Ohlsson, Göran Greider, Bob Hansson, Fredrik Lindström, Ann Herberlein, Mikael Neimi, Sofi Oksanen, Henning Mankell, Jan Guillou, Herman Lindqvist, Lena Sundström, und so wieder, kanske också en stor död författares spöke, många var kandidater till personen bakom siluetten – men det visade sig att det var en kypare.
Mätta och belåtna, spånande på idéer till kommande generationsromaner, märk väl att vi har armbågarna på bordet, och därför inte riktigt vet hur vi ska föra oss i de fina salongerna, men vi försöker åtminstone passa in genom att pimpla rödvin. All a utom Hanna som beställde in öl. Men att passa in är ytterst överskattat. Så det så. Kanske skriva en bok .(Från vänster: Felicia, Viktor)
Den här terrassen var överbeklämd med rökare framåt kvällen/natten, även fastän det regnade så stod man där ute och lät sig blötas ner, helt obekymrat, horisontalt Göteborgsregn, cigg, mm. Och ja, det är så där grått i Göteborg. Vi tog vår hjärtan med oss hem, och har redan börjat räkna dagarna tills vi återigen får korsa landet, fara från öst till väst, för att besöka Göteborgs poesifestival.
(Crowd listening to campaign speeches by Nat Farbman)
Och jag fann kärleken på bokmässan, och det var kärleken var till böckerna, dess läsare och upphovsmän. Alla kan vi komma överens om att det mesta, till exempel livet är bättre i böckerna. Punkt och”.”. Då allmänheten, de riktiga läsarna släpps in, och mässgolvet täcks av trampande fötter i alla storlekar, då känner man av gemenskapen. De minsta trampdynorna körs dock omkring i vagnar. Men vagnarna töms, ungarna bärs och vagnarna fylls med böcker. Visste, författarnas ego förstoras, de får bekräftelse, positiv förstärkning och så vidare, men vad tusan, de har ju ändå fått någon att känna något.
Västerbottningarna, östgötar och landskapslösa, de trängs kring en åldrande Torgny Lindgren, de är så förälskade, som tonårsbarn. Åh, många är dessa författare. Ja, vilka är alla dessa författare? En ganska relevant fråga, inte sant? Och det finns tid till samtal, visst är vissa författar självupptagna till förbannelse, men så länge man själv visar på ett väldigt ego, och inte helt blir en beundrare, utan också en medmänniskan, då kan mötet betyda något. Det sägs att meningen med en text uppstår i mötet mellan läsaren och texten, och nog uppstår något också i mötet mellan läsaren och upphovsmannen till denna text.
Ja, om man åker upp till andra våningen, då kan man se ner på allmänheten, att se ner på människor, usch, och kanske är det enda man ser konsumenter; i stället för läsare. Men vad tusan, någon slant hamnar väl med tiden i författarnas kavajfickor. Men visst ska mellanhänderna ha sin beskärda del, de roffar åt sig de jäklarna (men ni får gärna publicera våra böcker, ändå). Och författaren, kanske tjänar de storkovan vid sidan av sitt skrivande, men vad fasiken, man kan inte hålla på och vända upp och ner på alltsammans, inte nu i alla fall.
Andra våningen, rum för poesi, norska och danska, besläktade språk, och en smula vackrare än svenskan, och kanske alla de afrikanska språken, vilka alla stiger åt sidan för den kolonialistiska engelskan; herrarnas språk. Temat, var är temat? Var är stäpperna, var är djunglerna, var är människorna? Om man vill höra dem tala, då får man lägga ut tusenlappen för ett seminariekort. Temat borde vara övergripande.
Nåväl, nu är timman sen, allt för sen, och festerna har varit många. Poeterna har dansat, och de har dansat fint, de vill ju också bara partaja i bland, prosan och poesin i alla sin ära; men ett lajbans partaj med lattjo människor, även om de är oerhört pretentiösa och talar om konsten som vore den deras, som vore den dem given, är för oss alla höjdpunkten.
I morgon finns Ponton i Kulturtidsskriftsmontern, grattis FUL som blev årets, vi vann förra året och är i detta fall inga dåliga förlorare, vi unnar dem detta, inte så som när våra ärkefiender vinner högt ansedda novelltävlingar, då faller bitterheten på, nåväl, klockan 17.00 håller Ponton låda, hjärtinligt, in i hjärtat-välkomna.
Och ett fotoalbum kommer att upprättas på bloggen, ack så snart, våra öden och äventyr ska ni kunna ta del av, ”Jack på Bokmässan -10″, och så vidare. En lista över de författare vi sett/talat med/älskat/hatat. Obskyra författare ska vi citera, och de opublicerades bitterhet, samt läsarens glädje (VIKTIGT), ska finnas där. Måhända blir det något litterärt utav det hela också. And the beat book fair goes on…
(People attending a book fair – Al Fenn)
Ponton på plats, bok- och biblioteksmässan. Montrarna är många. Förlagsnamnen i viss mån bekanta, även de mindre. Man har stött på dem då man sökt någon att erbjuda sitt manus. Sökord: ”förlag”. De är här allesammans, man får ta del av deras utgivning, och man funderar om ens egna skriverier skulle platsa bland den. Om den är kommersiellt gångbar. Och när det kommer till de mindre förlagen då handlar det visst bara om att känna någon som känner någon som känner någon som känner någon, å har kan man ju lära känna någon, men ibland tycker de bara om varandra, de i klubben för inbörde beundran, eller så tycker de bara om sig själva.
Det är svårt att inte låtsas om utanförskapet, för det är i allra högsta grad påtaglig. Kanske inte på ”golvet”, men när mässan stänger och silverfaten med kallskuret bärs fram, och hissarna tar en uppåt till utsiktsplan, då när alla börjar dricka vin. Och man dröjer sig kvar, och man glömmer bort böckerna, de blir bara vacker rekvisita.
Bonniers mingel, å herre min gud. Mediemingel. Författare, författare och åter författare, namn är överflödiga. De är här allesammans, bara att föreställa sig dem. Alla dessa kulturpersonligheter, en annan har ju också kultur, och en sjujäkla personlighet. Men man är inte erkända av dem, de äldre och etablerade.
Det handlar bara om vad man har gjort, inte om vad man vill göra – till exempel debutera. Nåväl, bland bibliotekarier och litterära sällskap ska vi alla förgås, man får se förbi sin bitterhet, mässan är en marknadsplats och på sådana platser har det alltid förekommit fylleri, bråk, bedrägeri och annat trist och tråkigt, men här finns också hjärta och själ, här finns kanderade novellsamlingar och andra härligheter. Man måste minnas böckerna.
(Author, Hoffman Reynolds Hays, reading book among shelves in American History Room in New York Public Library by Alfred Eisenstaedt)
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv | Äldre inlägg Nyare inlägg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
