(”Woodstock couple” by Burk Uzzle)
Har alltid tyckt att en text ska vara som en bra popsång. En hitlåt, som man ibland vill höra, kanske ber discjockeyn spela när man är på klubb. Den ska ha rytm, en melodi man kan nynna på, dagar då man inte har någonting annat att göra. Vara dansant, trallbar. Ackordföljder som gestaltar en känsla. En refräng att sjunga med i, slagfärdiga verser att älska, en brygga eller ett stick där hjärtat går i tu. Och så ska den inte vara allt för lång, och man ska kunna lära sig den på gitarr, göra en egen tolkning. Den ska vara intensiv.
Följaktligen ska, eller åtminstone kan, en roman i sådana fall vara ett album. Mastrat och mixat. Genomarbetet. Och kapitlen ska kunna stå för sig själva. Jämförelsen passar måhända bättre med en novellsamling, men det finns det inte många av nu för tiden. Novellsamlingarnas tid äro sedan länge förbi. Om en roman vore ett album, då skulle man alltså kunna släppa en del av den, ett kapitel, som en singel. Och om texten i fråga handlar om musik, och man gillar litteratur och musik, då borde det ju att vara som att blanda två goda saker, få allt, två världar som möts.
Hör och häpna; det finns nu boksinglar. Men de består inte av utdrag från någon längre skrift, utan är fristående små noveller, som ges ut med motiveringen: ”Så att mindre texter inte ska drunkna i antologier, ska behövas samsas med andra texter, utan kunna stå självständiga.” Efter norsk modell ger det svenska förlaget Lindqvist publishing, vilka ligger under BTM Books, förlaget som mest ger ut populärkulturella böcker, oftast spökskrivna rockbiografier, kändisbekännelser och dylikt, nu ut en så kallad boksingel. Den första. Och passande nog av en norsk författarinna.
Linn Strömsborg (norskt ö, ett sådant där O med streck, ska det egentligen vara), debuterade i sitt lusekoftshemland förra året med festivalskildringen ”Roskilde”, som kommer ut på svenska nu i dagarna. Boksingeln har samma tema, men skildrar en inhemsk festival Öyafestivalen (Ö-festivalen), i centrala Oslo. Festivalen hålls i mitten av augusti, och betecknar för norsk festivalungdom sommarens slut. Kortfattat så handlar novellen om att dricka öl, lyssna på band, stå ut med regn, ha det skönt i solen, äta lunchburgare i det gröna och bakfyllefrukost på uteserveringar. Om att vara kär i någon i kompisgänget. Om festivalproffs som åldras, de är typ tjugotre, som i sin ungdom minns sin första ungdom, gymnasiet och så vidare. Om det vore i Sverige: ett gäng bortskämda ungdomar som bor på Södermalm och som går på Popaganda festivalen nere på Eriksdalsbadet. Det är förresten de som är målgruppen för boksingelfenomenet, skulle man kunna säga, tror jag.
Intressant tema. Sparsmakat med litteratur kring festivaler. Kanske för att det är svårt att skriva ljud och bild. Inom filmen är det desto mer utnyttjat. Woodstock, Monterey Pop Festival. Och för att inte nämna den svenska spelfilmen Festival, med skärgårdsdoktorsdottern Ebba Hultqvist i huvudrollen. Den är så dålig, så jättedålig. Musikalisk skildring som dyker upp, nu när det ska dras exempel, är Jens Lekmans Hultsfred 98′, en bitterljuv melodi, med typisk Lekmansk lyrik. Lite litteraturkritik: språket i Öyafestivalen är torrt som en langos, ingen öl i plastmugg finns att skölja ner det med.
Boksingel. Spännande fenomen ändå. Men vem betalar för ett häfte, för en liten tunn broschyr. Tjugofyra sidor, trettionio spänn på Adlibris. Åh herre gud. Det är roligt, jätteroligt, och man kan hoppas att den skulle bli något av det hela, men Internet har inträffat.
Förr publicerades noveller ’hej vilt’ i dagstidningar, hjälpte svältförfattare med föda för dagen, Klarabohemer fick råd med öl, innan stadsdelen gick om intet och blev Stockholm City. Nu finns det inte direkt någon plats i papperstidningar, nytt och mindre format. Magasinen som finns, där novellerna har en chans, publicerar bara redan etablerade författare, Tiotalet publicerar den tionde novellen av Stig Larsson. Suck. Ny marknad. Nu sker publiceringen på Internet, vars format är oändligt, och där alla har en chans, om de bara marknadsför sig själva. Och det är väl vad boksinglarna är; ett försök att marknadsföra en författare innan debutromanen nått boklådorna.
För det kan inte finnas några pengar att tjäna på själva singel, och om ingen kosing finns som belöning, då försvinner efter ett tag all motivation. Även för den som gör det för konstens skull. Formatet liknar Pixiböckerna, liten fyrkant, fem spänn i en automat utanför godisbutiken, och mer skulle man egentligen inte betala, om man tänker på mängden text. Förvisso handlar det inte om mängden, kvalité före kvantitet. Jo, jag vet. Men ändå, människan är en ekonomisk varelse, och strävar alltid efter att maximera vinst och minimera förlust. Och fyrtioen spänn på Bokia. Kom igen.
Flamme Förlag, Strömborgs norska förlag, var det första som började ge ut boksinglar. De ger ut böcker med titlar som ”Tillbake till Varmland” och ”Stockholm sier”. Tydligen är det inte bara svenska ungdomar som åker till Norge, utan också vice versa. Förlaget har en boksingelkubb, efter Sub Pop-modell. En singel i månanden, till dess de inte känner för att ge ut några längre. Så ja, kanske för tjugofem år sedan, men inte nu.
Om man gillar en låt, då köper man inte singeln, inte nu för tiden. Man laddar ner den, laglig, olagligt, det spelar ingen roll. Internet. PDF-novell, för en novell är ju egentligen bokbranschens motsvarighet till singel. Ladda ner en text, det bör gå undan. Skivköp är något för de intresserade, nördarna, om man vill använda sådana ord. Bokköpandet går samma öde till mötes, åtminstone den ”smala” litteraturen, måhända redan mött sitt öde.
Boksingeln alltså, den spelas inte på radio, läses inte upp på radion. Så hur bli medveten om den? Hur göra PR för en PR-produkt? Baksidetexten? Kanske. Ja, det känns som ett osäkert företag. Egennyttigt. Och har man en gång läst den där singeln, ja då vill man ju kanske inte läsa den dagligen, så som det kan vara med en härlig låt. Höra den alltså. Sätta den på repeat. En hipp idé detta med boksingel, men ack så dålig.
Denize Liljeström-Sabir och Viktor Andersson Foto: Joel Nilsson
Van Goghs rum i Arles av Vincent Van Gogh
Så detta är alltså ung litteratur. Betraktelsebok. “Jag ser det här, och det jag ser betyder det här”. En blygsam debut. Hellre skulle hon ha slagit igenom med dunder och brak, hungrande efter en sensation är litteraturen. Men hon ansågs redo att publiceras. Boken är ett typexempel på vad som var temat, och ansågs vara ung finlitteratur under det just avslutade decenniet. Vilsenhet. Obestämd vilja. Egocenterism. Försköning av det verkliga varandet. Fåfänga. Självkritik. Dagbok/tankebok. Inget speciellt. Ingen underbar liten bok, men ändå liksom. Ett tomrum fylls ut.
Den är söt och tossig, alltså lätt att tycka om. Elin Ruuths jag funderar över saker, mest över sig själv. Självanalysen är bristfällig. Mer introspektiv, tack. Men det är litteraturvetare som har skrivit boken, och inte en psykologistudent. Och den blev, även fast berättaren är ett subjektivt jag, konstigt nog minimalistisk. Förresten en beundransvärd konstriktning. Svår att bemästra.
Kommer inte undan att sidorna skulle kunna ha fyllts med text. Mycket outnyttjat utrymme, en oinredd yta – för att skämta med författarinnan. Men det är ju den där förbaskade minimalismen. Tillrättalagt. Sparsmakat. Att utelämna saker, lämna det mesta till läsare och så vidare. Det är en fin gest.
Det här en bok för Elin, inte för läsaren, utan för denne mer av en presentation av ett kommande författarskap. Får man hoppas. Det som saknas är en berättad historia. Hennes historia presenteras istället för att berättas. Ett försök till en roman. Potential finns, vilket främst märks i hennes fantasiutsvävningar. Men nu känns den censurerad. Ett smakprov. Ge mer. Smakar som en ny glass från GB-glass i vårsolen, säsongens nya Magnum, något gammalt i ny tappningen.
En lägenhet och en ensamhet. Elin Ruuth. Trodde först det var hon sångerskan, Elin Ruth Sigvardsson, men icke. Elin Ruuth. Hennes andrahandstvåa, i vilken hon lunkar omkring och skriver ner något litet i ett word-dokument, har ingen som helst betydelse för litteraturen, men kanske att hennes nästa lägenhet får det. Man kan ju alltid hoppas. Ett rum. I mitt rum. Alla kan vi utnyttja våra rum, våra trista pojk- och flickrum, där börjar de stora verken.
Saint Sebastian av Marco Palmezzano
För det är också just vad den är; en allvarlig liten sak. En berättelse om en homo-trans-kille, som drogar, snusar och särar på skinkorna och läpparna, som är på verklighetsflykt, som är ung och plågad och kärlekskrank. Ett barn av sin tid. Huvudkaraktären Sebastian, som identifierar sig med helgonet Sankt Sebastian, genomgår en psykologisk förvandling, till sitt uppdiktade alterego Ellie (Eli?). Om det rör sig om att inte känna sig hemma i sin egen kropp, eller om det är svartsjuka och frågan ”Varför kan bara flickor bli älskade?” som driver den väldigt konkreta karaktärsutveckling, går att spekulera i.
Inget neutraliserande HBT-perspektiv kan skymtas. Ingen uppgörelse med ett fördomsfullt samhälle. Stenhård introspektion. Felet finns inombords. En skymningsbok, inget totalt mörker, utan sådär lite skumt. Det kolsvarta hålls borta av Elis finkänsliga språk, hans ord, de där hopplöst romantiska formuleringarna.
För det är, hur man än vrider och vänder på det, en kärlekshistoria. Överskridande allt vad HBT heter. Ung kärlek. Den är den samma, vem eller vad man än förälskar sig i. Kroppsvätskorna är av samma mängd. Blod, sperma och annat klet är ju lite av följderna utav sex. Så inget sensationellt, inte egentligen.
Det är lite som om en av William S. Burroughs unga älskare skulle ha skrivit en roman.
Finns ett Vi-Mot-Världen-Tema, sprunget ur musiken och den samtida populärkulturen, någon form av ytlig Zeitgeist fångas. Inte direkt en ungdomsbok, utan mer en bok om en ungdom. Ett ungdomens ingenmansland skildras; där det festas, sitts på grässlänter, åks till Paris, självhatas, sitts på rum, gås på (sex)klubb, snattas, liggs i säng, has sex, sitts på tak och om morgonen så åks det hem med tunnelbanan till söderortens lägenheter, där inre monologer om förvirring hålls. Några klichéer kommer med av bara farten.
Eli Levén var på radion här om veckan. Han låter som sin bok. Framstår som sin bok. Det är nog en viktig bok för honom, och kan nog bli en viktig bok också för andra. Ofta kommer den att ligga på lånedisken, framför lässugna gymnasister. Och det kommer att bli en sådan roman som man får chansen att läsa på Svenska A. Kanske till och med en filmatisering med tiden, troligtvis medelmåttig men hypad. Guldbaggevinnande. Mm. Blir påmind om Ronnie Sandahls bok ”Vi som aldrig sa Hora”, för den skulle ju filmatiseras, det var unge herr Sandahl inte sen att nämna i sina krönikor. En sommar i Paris för att skriva filmmanus. Men det var ju tre år sen nu…
”D.Ä.R.S.S.V.M.F.O.H.J.P.P.” får göra den sällskap. Det är nästan samma bok, men Eli Levéns är bättre, inte lika mjäkig. Måhända lite diffusare berättad, mer fragmentarisk, men ändå.
Skvaller – Sandahl har förresten fått ihop det med Liza Marklunds modebloggande och snart romandebuterande dotter Annika, som debuterar med en bok om unga modeller. Aftonbladetpar. Sött. Och han Sandahl har blivit en machoman, med lite skägg, kavaj med uppvikta ärmar, inte längre fina emo-pop-killen med den fastklistrade snedluggen. Så kan det gå. Dagens ungdom vrider sig i smärtor. Ibland.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
