”Therese Bohman” foto: Matilda Kreem
Nytt år – Ny Öppen Scen. In i hjärtat välkomna till Punkt Medis klockan 19.30, tisdag 18 januari. Inte nog med att ett sprillans nytt nummer av Ponton kommer finns till försäljning, utan författarinnan och kulturskribenten Therese Bohman – som i somras debuterade med romanen ”Den drunknade” - dyker upp för en läsning och en pratstund.
Välkomna, ta med era vänner; era dikter – läs! – och ert bästa, mest svårmodiga humör, sprid ordet, låt orden lysa likt en snölykta i det väldiga snölandskapet Sverige, kom och lyssna, läs och fyll upp publiken, sätt poesin, novellerna, limerickarna et cetera, i rörelse - Ponton vill ha dig, du är inbjuden.
Foto: Nina Varumo
Till och börja med: Vad var det som fick dig att tolka just ”Inferno” utav Strindbergs rika produktion? Kan du beskriva din relation till ”Inferno”, samt till Strindberg.
Jag läste inferno när jag bodde i paris 2001-2002 och fick för mig att den skulle göra sig väldigt bra som serie. Den spretiga berättarstilen, infallen, psykbrytet, det hetsiga tempot, allt det kändes som det skulle bli en bra serie, även om det dröjde fram till 2007 innan jag till slut fick ordning på hur serien skulle berättas.
Hur gick du tillväga när du bestämde dig för hur just din Strindberg skulle se ut? Utgick du från något fotografi? Tycker han är så lik en karikatyr av sig själv – verkligen blivit en seriefigur.
Till en början ritade jag av honom utifrån fotografier otaliga gånger. Jag störde mig väldigt mycket på hans stora panna och kände att han hade ett väldigt dåligt utseende för en seriefigur. Sedan lade jag bort fotografierna och då fick bilderna mer eget liv, det blev porträtt av porträtten och på så sätt odlades ett utseende fram som låg bekvämt i handen för mig och som byggde mycket på mustaschen. Jag hade också en tanke om att hans urflippade sinnestillstånd skulle speglas i hans rufsiga hår.
Vad tror du det är som än i dag fascinerar så många med Strindbergs liv och verk? Tror du vårt behov av Strindberg är omättligt? I sådana fall varför?
Jag upplever att Strindbergs sätt att skriva i Inferno är väldigt omedelbart och uppriktigt. Trots att språket är väldigt gammaldags så känns inte det han säger som tillrättalagt eller planerat, utan ärligt och intuitivt.
Inferno är ju något helt annat än vad du har tecknat tidigare – både stil och temamässigt , och nu drar du igång tidningen Utopi – magasin för episka serier. Kommer du återgå till politisk satir – eller kommer du att fortsätta med att teckna ”historiska serier”? Och: Varför startar du upp Utopi??
När jag bestämde mig för att satsa på att bli serietecknare när jag var 22 år så bestämde jag mig också för att arbeta mig igenom alla teckningsstilar och format, vilket jag också gjort. Jag har gjort dokumentära serier, självbiografiska serier, seriestrippar, skämtteckningar, noveller, intervju-serier, poetiska/experimentella serier, kåserande serier osv. Inferno blev väl det sista steget i den processen.
Just nu känner jag för att jobba med historiska serier resten av livet. Förutom sekelskiftet drömmer jag om två andra tidsperioder: jag skulle vilja göra en serie som utspelar sig under medeltiden och en serie som utspelar sig precis innan historiens gryning, kanske 6000 år före kristus, precis när de första städerna grundas, i slutet av stenåldern. Det finns nog ingen historisk epok som jag inte tycker är oändligt spännande!
Berätta om ”Blenda”- din nya karaktär, som ju tycks leva och verka ungefär vid tiden för Inferno?
Efter Inferno var jag väldigt osäker på vad jag skulle ha som nästa projekt. Jag har ju som sagt gjort väldigt mycket olika serier och var trött på att vara så splittrad. Så jag funderade på vad jag kunde spinna vidare på från inferno, och svaret blev just tiden. Jag har ju ett stort researchmaterial från Inferno och hade just börjat känna mig hemma i det när jag tecknat klart.
Blenda är alltså huvudpersonen i mina nya serier, och hon lever i Stockholm precis samtidigt som Inferno utspelar sig, alltså 1890-talet. Hon är nyfiken och oförsiktigt och dras in i olika mer eller mindre ockulta och humoristiska intriger.
Hur började serietecknande för dig? Var det någonting du bestämde dig för, eller hände det helt enkelt bara?
Jag har alltid läst väldigt mycket serier, från bamse till tintin till kalle anka-pocketar till svenska mad till galago, franska vuxenserier osv. Men det dröjde till jag var 22 år innan jag bestämde mig för att satsa på just serier. Innan dess hade jag varit väldigt mycket inne på att jobba politiskt, men till slut insåg jag att jag är för konstig för att bli politiker och representera vanliga människor. Jag tror man måste vara lite tråkig om man ska vara politiker. Politiker med för mycket fantasi är farliga för människor och samhället.
Vad anser du om det svenska serieklimatet just nu?
Det svenska serieklimatet nu är helt enastående. Sen jag träffade ”det svenska serieklimatet” har det skett en enorm utveckling, bättre tecknare, bättre förlag, roligare fester, serieskolorna i Malmö och Hofors spottar ur sig duktiga elever, media uppmärksammar minsta lilla bok osv. Och ovanpå detta den nya generationens tecknare av episka serier som kommer att vara med i Utopi, det är så man tror att man drömmer.
Kan en bild verkligen säga mer än tusen ord? I sådana fall varför? Eller är det just kombinationen ord och bild så ”får det att hända”?
Ja. Till exempel den här. Det är väl berättandet som får det att hända. Skillnaden mellan serier och film/teater är att man själv kontrollerar läsningen i serier, det blir en intimare upplevelse, man kan stanna upp och försjunka i en bild. Bilden användas väldigt expressivt, och av platsbrist måste man koka ner språket till det allra mest väsentliga. Att serier är en relativt ung konstform ger också väldigt mycket frihet. Folk som börjar med konst brukar känna att ”allt är redan gjort”, medan folk som börjar med serier brukar känna ”ingenting är redan gjort!”.
Nordic Skiing in Norway, 1933
(Förstudie) Min mamma, min givare av liv – och andra saker, så länge jag kan minnas, då jag ännu inte har en egen inkomst, då jag själv ännu inte tycks vara förmögen att skaffa de saker jag åtrår, åtminstone tror mig åtrå – sa, då vi skottade snö för att fördriva tråkigheten på landsbygden: ”Bara så du vet – det enda du önskade dig i julklapp i år, det får du inte. Hon som gav mig detta liv, hon visste inte vad jag ville ha. Nej, visste inte vad jag ville ha för ett sorts liv. Och när hon för en gångs skulle visste vad jag ville ha, då fann hon det inte mödan värt att skaffa fram det till mig. Hon kunde ha åkt och hämtat dig. ”Ingenting”, vore på sin plats å säga att jag fick. Men detta är inte sant. Ingen går lottlös, alla får någonting. Till exempel: man får det man inte vill ha; man får inte det man vill ha. Det handlar bara om var man placerar ”inte” – före eller efter ”man”, det handlar bara om att inkludera ett sjunde ord i sin mening, och den blir med ens en mycket sorglig sådan.
(Förstudie) Och jag var kort för min ålder, inte ens över en och tjugosju, fastän jag var 12 år, eller kanske 16, måhända 18, visste att jag skulle fylla tjugotvå nästkommande år i alla fall. Snön, den skottade jag med en grötslev. Redan som femtonåring förstod jag att jag inte skulle bli längre, inte heller vackrare, och jag förstod att jag skulle vara ensam på grund av mitt utseende. Inte längre, inte länge. Och till hösten visste jag inte vad jag skulle göra, och jag minns att de flesta gick runt och trodde sig vara bättre än vad jag var – på allt, vad de än företog sig. Mm, jag är säkert på att de faktiskt stal mina drömmar, de måste ha hört mig prata vitt och brett om dem, och sedan helt ogenerat stulit dem och gjort dem till sina egna. Ja, någon annan uppfyller nu mina drömmar. Hellre att de förblir ouppfyllda än att någon annan uppfyller dem, ja, jag vet åtminstone vilken min sjukdom är nu; avisjukan, avenssjukan, avundssjukan.
(Förstudie) Vad jag önskade mig? Jo, det var en herrbetjänt, på vilken jag skulle hänga mina kläder från Hennes och Mauritz på Drottninggatan i Norrköping, där min sanna kärlek förresten spatsera omkring, och står spritt språngande naken i ett av omklädningsrummet, och trots belysningen yttrar: ”Inte så pjåkigt”, då hon synar sin själ i de många speglarna. Hon gick över Saltängsbron (Drottningsbron) och övervägde självmord, redan i sin ungdom. Det var nog det enda vi hade gemensamt. Och som liten flicka drömde jag om att vinna Nobelpriset, och jag skulle vara lika produktiv som Lars Gyllensten, men så bidde det inte, hans kritik mot Olof Lagercrantz är vacker, ja, Lagercrantz är död, därför tänker jag återberätta många drömmar, hans förbannade ”Om konsten att läsa och skriva”… hans förbannade… Och de jämnåriga debutanterna, deras böcker gömmer jag i kranskommunernas privatiserade biblioteks fuktiga hörn.
(Förstudie) ”Jag för min del har inga önskningar längre, jag vet att det inte tjänar någonting till”, sa fru Selmer, innan hon stal min bok, och lämnade mig ensam vid Lapplandsporten, utan så mycket som en novell att läsa på min ensamma skidfärd genom skogen, min färd till andra sidan där allting skulle bli bra, ja kanske inte bra, men åtminstone bättre. I min ryggsäck fanns resterna från alla sorgliga julbord i mina farföräldrars knä, där jag, mamma, pappa, pappaspappa och pappasmamma, suttit och hört köksklockans ”Tick, tack”, och om jag skulle tappa modet, då fanns hemmagjord romrussinsglass som jag kunde berusa mig med, byttan med glass bar jag nära det som en gång kallades mitt hjärta. Nej, i min familj fanns inga barn. Hon skrev: ”Tid går, blir till år”, i min studentmössa, den vita bakelsen som jag bar på mitt plattade hår, och sen en sommarmorgon så cyklade hon hem, med sin egen studentmössa på pakethållaren, och jag blev inte av med oskulden, den sommaren. Hon skrev till mig, och när jag stirrade på allt det finna hon skrivit till mig så var jag där med rödpennan och rättade – felaktig meningsuppbyggnad, syftningsfel, slarvfel - och jag sörjde att hon inte använda fler skiljetecken.
(Förstudie) Och jag var tjugoett när jag skrev den här texten, och jag är tjugotvå nu – men det kommer jag inte att vara länge. ”När ska du växa upp, egentligen? När ska det bli en karl av dig”, frågade furorna. Och det var så konstigt, för alla tjejer som jag varit förtjust i under gymnasiet, de skjuter redan barnvagnar framför sig – Nej, det är fel, man måste säga sanningen – … som jag varit förtjust i under gymnasiet, de har redan genomför en abort. Och mitt utseende, det vill säga att jag är kort och tjock, har lett till att sociala konstellationer helt isolerade från varandra rent geografiskt och bekantskapsmässigt, har kallat mig för ”Köttbullen”, även på högskolan. Och jag bröts ner mentalt, medan ungdomarna bakade tårtor föreställande infekterade underliv, mest på skoj. Återkom med en lista över författar som jag tycker är all right.
(Förstudie) Mm, jag kände mig alltid så barnslig då jag satt där i föreläsningssalen, och stirrade ner i kollegieblocket där anteckningar från föreläsningar samsades med diverse litterärt klotter. (OBS! Det där ska jag skriva i min kommande debutroman – kommer hösten 2011, om förlaget vill, så ge tusan i att stjäla det där, författare stjäl som korpar, och det är för att de inte har någon fantasi.) Den första novellen jag fick publicerade i en tryckt bok, den läste en folkhögskolestudent – tror han gick på Biskops-Arnö, på författarskolan där, och själv brukade skriva om att kräkas på tunnelbaneperronger – … den läste en elev på Biskops-Arnö högt, på ett hånfullt sätt, det var på ett ledsamt kallas, allt för få vänner dök upp och man kanske borde börjat fundera över om man helt enkelt hade allt för få vänner, jag hoppas inte att han var någons vän, han som skrattade åt det jag hade skrivit – ”Girlfriend in Sweden”, var titeln. Fan, vilken idiot jag måste va’, som trodde att jag kunde skriva fint å bra. Och ja, du gillade en sång bara på grund av en mening, men du är inte den tjej som han sångaren nämner, och du sjunger med även fastän du inte kan texten, och jag vet att du egentligen inte tycker om musik.
(Förstudie) Allt står stilla här, i skogen. Här står den man vill ha stilla, hon kommer inte emot en. Här står man själv stilla, man rör sig inte i rätt riktning – det vill säga mot henne. Allt står still, och så går ett år till, till ingen nytta alls. Och medan snöflingorna, som var lika stora som gråsparvar, blötte ner kuvertet från Swedbank, det enda jag hade att skriva på där under grannen, där jag sökt skydd eftersom den svenska snön bestämt sig för att göra mig mycket illa, medan bläcket i min kulspetspenna frös, skrev jag ner några sköna rader om henne. Inga namn nämns, jag vill ha det så. Men allt som oftast syftar subjektet, som nästan alltid är ”hon” eller ”du”, på henne. ”Hon, henne och du”, så benämns hon. Hon som erbjöd sig att ta mitt efternamn, även fastän hennes var så pass mycket finare. O, och att jag aldrig kom fram. och det att jag aldrig kom fram, det blev min död.
Mats Jonsson – foto: Petter Sjölund
Södermalm och kafé. Vilken kliché. Men någonstans ska människor träffas.
Serietecknaren Mats Jonsson sitter i ett fint hörn. Ryggen fri. Nu blir det smörgås och kaffe.
Kaféscener är ett återkommande inslag i hans serier. Rökning likaså. Det röks i var och varannan ruta i hans självbiografiska serieromaner. Han har gett upp rökningen, fikandet består.
– Här gör jag press, proklamerar han. När Hey Princess kom ut kunde jag sitta här i hörnet en hel dag.
Journalisterna stod på kö, lägger han till, sådär lite belåtet.
Hey Princess blev genombrottet. Alla älskade den. Hans egen självbiografiska Stockholmsroman, den som så många skriver. Om att komma från någon trist liten stad där allt är dåligt hela tiden, och ha en dröm om Stockholm.
En nittiotalsskildring. Då tristessen förklarades vacker av popbanden. Det är som en saga om en ful ankunge.
– Jag hade alltid känt mig ful och töntig, erkänner Mats, men sista dagen på journalistlinjen, då hade jag bokat tid på den hippaste frisörsalongen i Sundsvall, vilken jag senare förstod är en ansedd sådan i hela landet, och jag hade med mig en bild på David Bowie, från hans modsperiod. Och sa: ”Så.”
Och frisörskan sa att det var det nya, att det skulle komma nu, men att ingen hade fattat det ännu.
Och han berättar om att kunna stå framför spegeln och känna sig snygg. För första gången.
Till Stockholm. Och det var en märklig tid. Expressen fredags redaktion lurade sina chefer: ”Indieband från Storbritannien, det är ju det kidsen gillar, inte tönt E-Type.” Det alternativa blev mainstream, som det brukar heta. Nöjesguidens guldår.
– Det var dömt att gå under. Men det var vackert så länge det varade, tycker Mats.
Indie-nittiotals-svängen. En stor popularitetstävling, vilken allt sunt förnuft och varje gnutta intelligens säger till en att fly ifrån, så långt bort som möjligt.
Mats föll hårt.
– För mig var det musiken, framför allt. Och att tjejerna var så söta.
Han gestikulerar citationstecken kring de fabulerade flicknamnen, som nämns i serierna. Poptjejer. Nu finns två viktiga namn, och det är Victoria och Ellen, fru och dotter. Sött.
Men att han föll så hårt.
– Man sugs in. Ger man lillfingret så tar de hela handen. Och även ifall man har ett, som man själv upplever det, djupt och rikt inre liv, så uppfattas man ändå som ytlig i andras ögon, tror han.
Ändå tacksam. Utan subkulturen, då skulle han blivit någon annan, eller kanske inget alls. Mats berättar förvisso hur less han var på det hela under arbetet med Hey Princess.
Emotionellt och moraliskt bankrutt efter förhållandet med en yngre tjej. En sådan där poptjej igen. Känslan av att känna sig misslyckad, hela tiden, hemsökte honom.
– Debuten, Unga norrlänningar, var ett hopkok. Min kusin var med och spökskrev manus. Jag kände att det var dags att göra något på riktigt, ordentligt, säger han.
Boken, och även verkligheten, har ett lyckligt slut.
– Det var tänkt som ett öppet sådant, ett läsartest, om de skulle tänka: ”då var det dags igen, den stackars saten tror han ska finna kärleken. Hoho.” Visste inte själv hur det skulle gå, berättar Mats.
Lyckligt slut, och nu blir det en fortsättning på det hela. En bli-pappa-bok.
– Läste föräldralitteratur, och usch och fy, nej detta kan göras bättre, underhållande och pedagogiskt, tänkte Mats.
Det där med att bli pappa.
– Man måste vara med om det för att förstå, säger han. Som religiösas beskrivning av att bli frälst, fast det är jag inte, tillägger han.
Bli-vuxen-ångest, ett fåfängt försök att leva på sina serier, samt en episod om ett föräldrakooperativ på Södermalm, komplett med kändisbarn, nämns.
– Födde hat, gammalt hederligt klasshat, konstaterar Mats.
Han hoppas kunna ta tjänsteledigt från jobbet, serieförlaget Galago, nu i vår för att arbeta med boken.
Galago har betytt mycket. Där som han publicerades för första gången, ung och publicerad, sådant som ger bekräftelse och respekt. Respekt.
– Gudarna ska veta att det var viktigt, stönar han fram.
Där han haft sitt arbete, fått så många vänner.
– Snällhet, det värdesätter jag, för då behöver man inte vara rädd för personen. Och det där att ha någon att lämna ut sitt hjärta till. En nära vän. Man behöver inte träffa personen så ofta, men när man gör det så berättar man allt, säger Mats.
Hjärtat ska inte ha några tabun.
Att vara rädd. Det är sin konflikträdsla Mats talar om, vilken han betraktar som sin största olycka.
– Den hindrar mig från att uppnå min fulla potential, säger han.
Äregirig och konflikträdd, anser han sig vara.
Som serietecknare tycker Mats att är det svårt att möta sin publik. En uppläsning av en seriestripp medför komplikationer. I stället har spontana Spoken word framträdanden vuxit fram. Mats läser texter, omringad av unga popsnören, och det känns fint, erkänner han. Beundran i deras ögon. Andra åldergrupper blir inte lika hänförda.
– En gång läste jag på ett kulturkafé, medelåldern var väl femtioplus. De bara tittade oförstående på mig. Blev skraj och kortade ner texten. En riktig ökenspelning, konstaterar han.
Texterna hör ihop på något sätt, han funderar över en tematisk novellsamling.
– Har ofta tänkt att jag skulle sätta mig ner med texterna en vecka, men den där veckan kommer aldrig, suckar han.
Prosaromanen får vänta. Men för en som har plöjt igenom den klassiska litteraturen, och läst hela Marcel Prousts romancykel, så finns ambitionen
– Drömde till och med om Albertine, erkänner Mats. Drömmar med erotisk natur. Tycker bäst om historien om hur han låser in henne.
Though I’m happier now, I’ll always long somehow, back to 1995…
– Är sentimental utav mig. Kan sakna varje period i mitt liv. Längta tillbaka. Allt dåligt har också fått värde, så här i efterhand, berättar Mats.
Mest saknar han de enkla sakerna, som att en lördagsförmiddag gå till Pet Sounds och bläddra i nyinkommet lådan, se att ”Oj, har den skivan kommit, den som jag bara läst om.”
Mats åker fortfarande till hemorten Bollsta bruk, utanför Kramfors över jul. Förr var det pest och pina.
– Det är roligare nu. Förut ville man bara därifrån, ”åh, måste jag vara här i hela tre dagar”, härmar han.
Frun Victoria kommer också från trakten, så det är inte lika ensamt längre.
Herman Hesses romanfigur Harry Haller nämner Mats som en hjälte. Den kreative mannen vars inre stönar av ensamhet, och den overkliga flickan, hjältinnan, som dyker upp, tar hans hand och säger: ”jomen man kan leva så här istället.”
Tjejer alltså.
”Nattens drottningar styr Stockholms uteliv”, säger en helgbilaga. En illustration föreställande tjejer på klubb. Unga, fina kläder, och vilka efternamn sen. Sådana där som han så gärna ville ha då…
– Nej, de skulle ha kortare hår, säger han.
Senaste Nöjesguiden ligger på ett bord. Den låg inte där tidigare. Mats går förbi, ett gott tecken menar han.
”Isbjörn” Andrées polarexpedition 1897, Knut Frænkel vänster, Nils Strindberg höger
Bakom julkalenders lucka detta, den 102:e december: Fram till jul och allting slut, att läsa; Ingenjör (Ingen gör) Andrées luftfärd -brev till fästmö, vad fint – å Kallkällan, att läsa på om; Andrées polarexpedition, att göra; kaninstjärnhimmel, att lyssna på; Jussi, och man kan låna en bok på biblioteket och ge bort i julklapp, och Rönnells har öppet jättelänge – ”Timme 29: En kund frågar hur länge jag jobbat på det här biblioteket”, ha-ha-ha. Kalenderbitare.
”Örnen har kraschat” – Nils Strindberg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
