Foto: Dan-Åke Carlsson
Apropå att Henning Mankell blir frimärke. Författaren Henning Mankell, sommarboende i den östgötska kustkommunen Valdemarsvik, brukar årligen skriva en hymn till Gryts skärgård, belägen i inloppet till Valdemarsviken i vars slut själva municipalsamhället med samma namn är beläget. Hyllningen återfinns i turistbroschyren ”Valdemarsviksguiden”. Det är alltså inte bara i den palestinska arkipelagen Mankell puttrar omkring.
I årets hymn skriver Mankell: ”Det kan aldrig bli för mycket folk på dessa tusentals öar. Alla kan hitta en egen vik, en egen farled, en egen ö”. En egen ö, ja det kanske alla kan ”hitta”, men ”köpa” en, det kan nog inte alla. Mankell, eller rättare sagt hans bolag Palco Media AB, köpte ytterligare en ö i Gryts skärgård i vintras. Sedan tidigare ägdes ön Liljeholmen av Mankells familj, och nu alltså även ön Skinnarholmen.
Under våren låg Mankell, det vill säga ”Mannen som älskade öar”, i fejd med kommunen, det rörde ett nekande till bygglov för en brygga med tillhörande båthus, på strandskyddat område. Känsligt, förra sommaren hade en gotländsk landhövding missbrukat sin makt, låtit vissa exklusiva personer få vissa privilegier. Hon fick avgå.
Men med tiden blev ”Nej” till ”Ja”, men det blev bara en brygga. Många byggen i Gryt är omtvistade, den senaste månaden har Norrköpings Tidningar rapporterat om pirar och utkikstorn vilka upprättats utan lov. Tornet fick kapas.
Wallander, Kurt Wallander, det är poliskommissarien, smått alkoholiserad och med en dåliga relation till sin dotter, å allt det där, som Mankells sjuka fantasi fött fram. Kurt gillar opera. Alla sådana där huvudkaraktärer i kriminalromaner tycker om någon form av klassisk musik, det redde Jan Guillou ut i sitt sommarprogram förra året. Om jag skulle skapa en såndär gubbe, då skulle denne uteslutningsvis lyssnar på Erik Saties Gymnopédies 1, 2 å 3
Mankell har varit generös, han har skänkt pengar till Gryts hembygdsförening och Gryts ideella biblioteksverksamhet, till vilken han också skänkt sina egna böcker. Måhända ”skänkte” han också något till Valdemarsviks kommun nu i våras. Det är fint, budgetunderskottet är stort. Pengar behövs. Men, ett anspråkslöst förslag: vore det inte bättre om Mankell och Valdemarsvik instiftade ett författarstipendium för kommunens författarförmågor? Annat än dansband, fotbollslegender och sång- och dansbarn bör kunna uppmärksammas.
Behöver inte vara pengar. Han skulle ju kunna donera ett antal frimärken, så man åtminstone slipper lägga ut en massa pengar på sådant då debutromanen ska skeppas iväg till diverse förlag för bedömning. Om det ens går till så nu för tiden, icke beställda manus är ju chanslösa, det gamla sättet hopplöst föråldrat. Mankell, bara för att han äger en bit av skärgården så innebär inte det att han har ensamrätt på att skriva om den.
Kort om frimärken: Om man nu har skrivit något fint, å så ska man ner med det i ett dyrt kuvert inhandlat på bokhandeln, då är det ju inte så värst passande med de fula svenska frimärkena. De mest (6:50 kr) förekommande är de där föreställande svenska sommarmotiv (”Äta ute”), plastiga och inte alls frimärksbleka, och de skördade rotfrukterna, även de fylliga i färgen, technicolor. Å så de där föreställande ögon, halva ansikte, (”Vill se dig”), lite poetisk till namnet, men det är allt.
Å jag kommer att tänka på alla de stora breven inom litteraturen, de där som betytt något för handlingen. Å på min egen frimärkssamling, ärvd på avvägar, nedpackad i flyttkartonger, aldrig värderad, gamla kuvert med breven bevarade, om jag vore lagd åt det hållet. . Hm, “En god och sann bok är ett brev”, skrev Strindberg. Alltid till någon, i ett ärende, myndighet, vän och så vidare, ansökan om bygglov, avslutande av vänskap. Å Brev är lika med Mejl, och där med basta.
“This will make great blog material”
Linn Strömbergs fullängdare ”Roskilde”, efter debuten med boksingeln ”Öyafestivalen” som lanserades nu i våras, är en skildring av Roskildefestivalen årgång tvåtusenåtta. Bra artister det året, jo det får man nog säga. Ingen dåliga setlist i år heller. Danskarna med sina fläskpengar, ryggraden i deras ekonomi, och tusentals unga svenska far över bron. Och jag undrar över danska författare, det finns ju så många, Strunge den döde, deras Stig Larsson. Vilka är bra, vad skriver unga danskar om… Köpenhamn, Nordens Paris? Stockholm är ju dess Venedig, Oslo och Helsingfors då, vilka europeiska huvudstäder är deras likar?
Att skildra en musikfestival i en roman, det skulle kunna fungera. Men inte om man likt Strömberg redogör dag för dag om öl&kärlek, låter tyngden ligga hos kärlekshistorien och inte hos festivalskildringen. Hon försöker trixa lite, växlar i berättarstilar och så, men det är fattigt genomfört. Hennes bloggminimalism är inte cool. Undrar om Northern Portrait ska lira på festivalen, teenpop, powerpop, twelve-string, svänger om grabbarna, annars ganska lama, och en gång på Debaser Slussen så hade de jackor på scen.
Problemet är väl att hålla sig till Hce, och inte börja skriva recensioner av spelningar, göra reportage utav det hela. Kan jag tänka mig, om det nu ens är något textresultatet lider av. Nåväl, på tal om festivalskildringar så blir det intressant att se hur lång tid det tar innan en minnesantologi över Hultsfredsfestvalen sätts ihop, och rymmer texter utav musikkritiker, lite till åldern komna så där, rundmagade, de som var med under nittiotalet. Nåväl. Adjö, nu ska juni dö. Precis som Hultsfredsfest.
Högskoleterminer, kurser på folkhögskolors skrivarlinjer, sista året på gymnasiet, allt sammans slutar med sommaren. Och vilken härlig lista, åh underbara lista utav sommarsnackande författare/skribenter/kulturkramare. Å så Annika Östberg, där räcker det tydligen att nämna namnet, osmakligt med “f.d fånge” måhända, men släpp fångarne loss det är sommar, studentflaken har gjort sitt och spolas rena, väntan på hösten inledd, skriva debutroman under ledig sommar.
Monika Fagerholm, Karin Johanisson, Birgitta Stenberg, Andres Lokko, Aris Fioretos, Johannes Anyuru och mången fler, gå förbi juni månad, låt den svenska midsommaren vika hädan, röster som får det att kännas som sommar, medan timmarna på det kommunala sommarjobbet går, medan syrsor och annat inväntar midnatt, håll till godo med radioprogram, i väntan på att Ponton ska börja skolan igen, komma in på högskoleutbildning, eller flytta till London, eller Paris eller någon ingenstans.
När W. Shakespeare diktade ihop sin karaktär Hamlet, den unge prinsen av Danmark, med gudomlig inspiration från danska historieskrivare, kanske även skaldande islänningar med roliga namn, så satte han en hög ribba för hur den plågade unga mannen ska gestaltas. Allt sedan dess är denne yngling arketypen för just en plågad ung man. Kliv åt sidan med ditt lidande Werther. Åt sidan med alla unga snubbar som känner sig blå inom litteraturen. Där är Hamlet inte prins, utan fullvärdig kung över de plågade unga.
Denna ungdom. Vad är det som får den att andas, att ha ihjäl den kan väl knappast hjälpa? Kväd ungdom. Och Kristina Lugn sa i en intervju för några veckor sedan att det blir bättre när man blir äldre, och ja, i hennes fall blev det säkert det, i och med konstnärligt erkännande, en egen teater, berömmelse, beundran och akademiledamoteri. Antar att dessa bragder genererar positiva känslor, åtminstone om man någonsin undrat vad det ska bli av en, tänkt att inget finns för en att bli. För det flesta blir det inte bättre. Eller kanske bättre, men inte bra. Sen kan man ha existentiell ångest ändå, det är klart. Men ändå liksom.
För Hamlet blir det inte bättre, snarare värre. Han är bekymrad, han mycket att tänka på. Och han lurar flickor. Den vackra Ofelia som han älskade en gång, men nej, inte nu längre. Bara när han känner för det, när han behöver en beundrarinna. Henne fick han med ord, med skrivna ord och melodramatisk uppförande. Vilken skitstövel. Men förvisso kännetecknade för ungdomen.
Och han sluter sig. Och till på köpet vill han inte leva. Vilka oerhörda pretentioner. Historien behöver väl knappast repeteras, men kortfattat, någon summerar nog det här bättre, men: hans pappa kungen blir mördade av sin bror, som själv tar kungakronan och drottningen, det är något ruttet i kungadömet Danmark, den mördade kungens vålnad uppmanar Hamlet till hämnd, och så händer det en massa grejer. William S. fick tydligen inte ihop något slut, detta då han tar kål på alla i slutet, måhända det enklaste sättet att definitivt sätta stopp och punkt och prick. Klassiskt knep. Hamlet blir åtminstone nöjd. Han ville ju så gärna.
Det enda Hamlet räds med döden, det är att under denna eviga sömn inte drömma. Unga människor har ett behov av att drömma, av att se framåt. Och varför skulle de inte det, de är ju unga, har levt en mycket kort stund, och har därför lite att se tillbaka på men mycket att se fram emot.
Tänk att Hamlet ändå får som han vill till slut, han vill ju så gärna dö. Jag tänker på en vacker död. Prinsen av Danmarks galenskap kan diskuteras. Den är ganska komisk; galenskapen, i alla djup tragedi, han säger ju en hel del roliga saker den där parveln. Men den sårar nära och kära. Ännu ett ungdomens kännetecken. Hamlet är den åldrade pojken, en kungason, utan några tankar eller ens behov av att växa upp. Ung för länge, och ingen annan väg finns ut ur ungdomens kval än åldrande. Låta den passera. Det är plågsamt att växa upp. Och i detta ungdomens öde land, så vänder sig Hamlet till böckerna och kärleken; men vet egentligen inte vad han ska jag göra med de båda.
Drottningen: Se, hur han går så dyster där och läser, den arme stackaren.
Drottningen: Vad läser ni min prins?
Hamlet: Ord, ord, ord
”Att vara eller att inte vara”, ja nog sade Hamlet det bättre, som Henry Parland, en av de tre diktarbröderna, skrev. Det är nog den enda frågan man behöver ställa sig. Svårt att ställa frågor till sig själv dock, detta eftersom det ju förutsätter att man inte har något svar. Inte vet. Alla mår bra av att se eller läsa Hamlet, den säger saker till alla om deras liv, prins som prinsessa. Ordinerar Hamlet. Ett av världens mest spelade dramer. Uruppförd på Globteatern. Var annars liksom. Den spelas just nu på stadsteatern, så om du har lust, om du har tid, titta förbi vetja.
Såg en uppsättning av Hamlet i sluttampen av gymnasiet, då allt redan var för sent. Första gången på Dramaten, var jag nitton år. Hade blivit lovade en resa till Bergamo i Italien av skolledningen, men fick hålla till godo med en resa till Stockholm, som så många andra klasser. Och, hehe, tjejerna i klassen, åh, som aldrig förstod, de sprang upp och ner för drottninggatan, H&M-kassar och blablabla. Och det var mindre än en månad kvar på gymnasiet. Arton/nittonåringar på en buss, längs med en Europaväg.
Och det var så bra så, Jonas Malmsjö som Hamlet, även fast det var en föreställning som enbart tycktes vara besökt av högstadieklasser från kranskommunsskolor, och eleverna klappade med till musikinslagen. Och jag tycker mycket om textraden där i refrängen, ”har alltid vetat att jag skulle tillbringa en lång tid ensam”. Det var varmt. Europaväg, motsatt håll. Och genom natten gick jag från gymnasieskolan, där bussen stannade, och syrenerna slog ut, och de höll ut, blommade fram tills det sjöngs om att bygga förbund i den lund, och gymnasiet gick om intet, allt blablabla, och det är aldrig så fint som i den där videon till hellströmsången. Håkan Hellström sade det bättre. Det var för en stund sommar, som gjord för drömmar om hösten, om Stockholm, Stockholm på riktigt, och jag var glad för att min sömn inte var drömlös och evig.
RSS | Arkiv | Äldre inlägg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
