EGO:
Självförtroendet och jag
Fredrik Strage och jag
Göteborg och jag
MVG:na och jag
Vertigo och jag
Du och jag
och jag
jag
Nyskrivet av:
Mikael Andersson, Fanny Andreasson, Klara Carlström, Madelene Elg, Linnéa Gustavsson, Love Kassius, Julia McDowell och Sofia Zim Schöön
Å Viktor,
du har fel. Bokmässan är inte Ranelid och Guillou och Marklund - eller, visst, den är det också. Men det som är viktigare: småfolket, de som är som du. Sök upp Stig Dagermansällskapets monter - du hittar mig en bit bort, i Erik Beckman-sällskapets. Strindberg och Moberg och Söderberg har sina sällskap. Montrarna är opåkostade, halvtomma, något har skrivit upp älsklingsraderna på lappar, häftmassat upp dem. Antikvariaten har sin avdelning, hela redaktionen får plats där, kan gå och tumma, säga: minns du den här? Har du läst den här? Och det finns ungefär en miljard seminarier, jag kan dela ut dem åt er, eller så nöjer vi oss med titlarna:
Indiska versmåtts väg till Sverige
Prinsessan som sades vara ful
Hur man är humoristisk med homotextualitet
“Man ska aldrig underskatta vårt behov av vemod”
Att tala eller inte, med fokus på unga män
Jag menar, visst, vi kan reta oss rödkindade och flamhalsade på seminarier som presenteras med meningarna “Bilden av den ensamme författaren är på väg att förändras. Via forum och bloggar får många en chans att utvecklas. Två unga författare som gått nya vägar mot ett bokkontrakt är NN och YY.”, men poängen är att det är här vi kan träffa de andra med illande röda örsnibbar. Vi som valt litteraturen till religion, vi som går omkring som enpersonssekter, här får vi för en gångs skull vara norm, åtminstone i vissa hörn av mässhallarna. Kanske att vi inte törs prata med varandra, men det är väl inte nödvändigt heller - det kan räcka med två olika vänsterhänder som sträcker sig efter samma Monika Fagerholm-roman. Poängen är att vi får se att det finns fler av oss, att vi inte måste vara sådär förbannat ensamma som vi känner oss annars. Jag köpte en bok idag, “Swensk Ordabok”, mycket för lyckan i att få förklara för mannen som sålde, att JA, FANTASTISKT, en ordbok från den svenska barocken är verkligen vad jag har gått och LÄNGTAT efter, jag är så lycklig att jag hittat den här - och det var sant, också, men större än lyckan över boken, var lyckan över att den faktiskt fanns, att någon gett ut den, att jag inte är ensam om att vurma för stormaktstidens lexikografi.
Annars läser jag era texter till vårt kommande prettonummer - och älskar er, som vanligt, hela redaktionen, allihop undantagslöst, ni ger mig hopp om mänskligheten. Men det är ett hästjobb med redigeringen, jag hade behövt assistans av en ardenner att dra det här lasset, jag sitter här och drar i era meningar och lägger tillrätta och har mig, och snart kommer ni en efter en att få kortare eller längre korrekturlistor i era mailboxar. Fick just veta från vår layoutavdelning att trycket av nummer tre måste skjutas upp en dryg vecka, så det dröjer innan ni får se ert jobb materialiserat. Ha tålamod.
Nu har det hänt för fjärde gången - ponton har blivit nominerad till det fina priset Årets Kulturtidskrift! Motiveringen löd:
ponton görs med respekt för sin målgrupp och ger unga skribenter tilltro till det skrivna ordet och sig själva - ett viktigt forum för samtidens unga röster.
Tre gånger tidigare har vi fått gå hem besvikna (blängande mot Lira, tidningen Sex och OEI), och konkurrensen är lika hård i år. Våra medtävlare den här gången heter Arena, Bild & Bubbla, Byggnadskultur, Re:public Service och Språktidningen. Priset delas ut på Bokmässan, och var vi peppade på att åka dit förut är det inget mot vad vi är nu. Ses där!
pontonredaktionen kollektivskriver en presentationstext:
Jag är frispåkig och ung och puttenuttig och fåfäng och multipel. Jag kryllar.
Jag är uppbyggd av ord, de formar mig, ger mig innehåll. Jag älskar dem. Hur de förvillar, förenklar och förklarar.
Jag är en sån som skriver jämt. I duschen, i skolan och i matkön. Nej, jag skojade bara.
Jag tycker att skrivande är ungefär som att lägga pussel. Det handlar om att hitta formen i bilden och få kanterna att passa ihop med varandra.
Jag bär smärtan med mig eftersom jag vet att den är min enda vän och nyckeln till mitt skapande; jag är Den Sårade Konstnären.
Jag tror inte att det är något speciellt med mig. Eller jo, jag tror att det är något speciellt med mig. Tyck om mig ändå. Snälla.
Jag fungerar som en mötesplats för ordfrälsta, någonstans där man kan få se sina ord och därigenom sig själv i ett större sammanhang, i samklang med andra.
Mina idéer går från händerna till hjärnan. Och tvärtom. Jag är en vapenbroder. Jag är en sister in crime.
Kalla mig emo, kalla mig pretto, kalla mig nörd. Jag står för den jag är. Jag står för dem jag är.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
