Så får man ett brev som säger hej och välkommen till oss.
Så säger man hej och tack så mycket. Tar bussen till högskolan. Går till biblioteket och viskar hej till böckerna, stryker fingrarna längs bokryggarna. Slutar andas när man rör vid en gammal upplaga av Dorian Greys lidanden, börjar andas igen, nickar hej till paret Martinsson och ler blygt åt Strindberg i det röda rummet.
Så får man en romanlång litteraturlista och antecknar i marginalerna för det finns för många ouppmärksammade meningar i romanerna vi lägger på hög. Efter hand glömmer man dem men vet att de i minnet finns nedskrivna i svag blyerts. Tiden går och man värmer fingrarna mot kaffekoppen och nickar åt litteraturprofessorer. De har byxor i manchestertyg och svarta kavajer och en ständigt disträ uppsyn. De stannar upp mitt i meningar under föreläsningarna och stirrar ut igenom fönstret. Man skriver ner ord de sagt som några dagar senare är oförståeliga (’Almqvist och Goethe sedan hund och tidningar startas’). Man delar upp meningar i ord som blir bokstäver som blir tecken och någonstans inser man att bokhögarna har vuxit sig höga omkring sig och man har inte ens märkt att man inte längre kan se solen fortfarande syns.
Så man går hem och skriver hemtentamen om Njals saga och tänker i lika korta meningar som boken ifråga och plötsligt är mjölken slut. Man blinkar åt soljus och medmänniskor och för in samtalet i Icas kassa på Don Quijotes riddarutrustning. Avslutar med att förvirrat och lite högtidligt dra slutsatsen att mjölk är medmänsklighetens dryck och inser på vägen ut att man inte borstat tänderna på hela dagen. När man promenerar hem andas man djupt för att få tillräckligt med frisk luft för att inte behöva gå ut mer under de närmsta dagarna.
Så man skriver klart tentamen och plockar varsamt bort bokhögarna och tycker att hemmet känns ödsligt och tomt och försvarslöst. Tentamens ord (slutligen, avslutningsvis, och vidare menar) är det enda som finns lagrat när man försöker minnas hur man kommunicerar med omvärlden. Samtalsförsök med meningar som ’Vi kan börja med att konstatera att DN kultur indikerar på att Strindbergs samlade verk återigen skall ges ut’ välkomnas svalt av omgivningen och då vill man skrika att det är ju orden, förstår du inte, det är ju orden som räknas.
Så man blir en litteraturstudent. Man letar hela tiden febrilt efter nya ord att sönderdela till bokstäver att sönderdela till tecken. Man väljer att leva i två parallella världar. Väljer om man vill leva i verkligheten och storhandla på ICA eller vara i Draculas slott och äta bokstäver. Man väljer ofta bokstäver och går hem tidigt från dansande kroppar för att se hur Charlotte Bronte formulerar nästa kapitel. Och någonstans där, på väg hem i en alldeles för tidig natt alldeles för nykter säger man hej och tack för alla böcker som jag får stryka fingertopparna mot och sedan går man och sätter sig i ett rött rum och diskuterar Goethes naturskildringar med August som något disträ blickar ut igenom fönstret.
HEJ, JESSIKA,
Vårt förhållande utvecklas i en lyckosam riktning när vi nu når stadiet mysiga hemmakvällar och jag tänker mig att någon gång snart står vi framför prästen och du tager mig och jag frågar dig om du inte kan intervjua Haruki Murakami och Jens Liljestrand och Andres Lokko och Kerstin Thorvall och Anna Hallberg och Erica Jong och Nicole Krauss och Erlend Loe och Bodil Malmsten och Monica Fagerholm och Jonas Hassen Khemiri och Ida Linde och Lars Gustavsson och du säger de är redan här. Då lyfter jag på slöjan och ser Thorvall kasta risgryn och Lokko rätta till tweedkavajen och jag säger att jag tager dig varje torsdag klockan tjugo och du ger mig fjärrkontrollen som ett bevis på att twitterraden du skrev var sann.
(‘Daniel Sjölin. Min idol. Och – som en bieffekt av min enorma beundran – kommer jag ha med mig ordet äggharpa hela dagen. Hela livet’).
I mitt bröllopstal tåras allas ögon när jag berättar att det var just den raden som fick mig att inse att det vore en bedårande sak att få spendera torsdagskvällarna med dig framför mig och en rörd Murakami torkar lite diskret bort en tår för en bättre torsdagsvän till mig har både han och jag ytterst svårt att föreställa oss.
I lördagens DN presenteras det mest utlånade verken på Stockholms stadsbibliotek.
För en kort sekund: från kaffe och januarimorgon och skrynklig DN till biblioteket med uppförsbacke. Uppför den lutande entrén, säger hej till Gunnar Asplund, ser på de antika karaktärerna på väggen. Viker av, in på barnavdelningen, in i sagorummet, andas ut under svartmålat tak. Sagovärld med runt tak. Sitter en stund på bänken. Vänder om, går tillbaka till antiken och sedan in i salen. Den ska föreställa en himmel. Böcker längst med varje rad. Dantes inferno eller himmelriket eller antikens gudar. Lika många liknelser som bokstäver. Som ett träd av böcker. Ett bokträd med blad gröna som mossa. Onåbara grenar överst. Böcker på hyllor som bibliotekarier ställer sig på tå för att nå. Går in i humanioras sal. Doften av böcker; söt tobak. Gulnade sidor likt nikotin. Ena väggen: fönstret ut i parken. Träd utanför. Andra väggen: fönster med spegelglas. Samma träd. Ser ut i parken. Glömt vad jag ska söka efter. Det märkligaste jag vet om biblioteket: Gunnar Asplunds fru har broderat kuddarna i mötessalen på tredje våningen. Där står tunga möbler med mörka färger. Svag doft av damm. Stockholm tutar utanför. I träsoffan ligger en kudde med rosa brodyr. Dricker en kopp kaffe till, ser ut igenom mitt eget fönster och januari vinkar ifrån andra sidan glaset. Säger det vore kul om vi gick upp på stadsbibliotekets tak någon gång igen. Jag nickar: det får vi göra någon gång snart.
Sigrid Combuchens Spill är den mest lånade boken på Stockholms stadsbibliotek. Utlånad 1016 gånger. En damroman står det på framsidan. Jag har läst den; det är en damroman. På nästa sida i samma tidning skriver Jenny Lindh om var den intellektualiserad chickliten finns. Madame Bovary, Lily Dahls förtrollning. Lite längre ner: ’Lägg till Sigrid Combuchens prisade damroman Spill som utöver att vara obehagligt välskriven också innehåller en av svensk litteraturs finaste sexscener (s.329-337)’. Jag ser ut igenom fönstret igen, minns Combuchens väl valda bokstäver varsamt nedlagda inuti ett nikotinfärgat omslag. Om kvinnan och männen. Om familjen, om att bli sömmerska för att det är det man ska bli om man är noggrann. Om kvinnan som är noggrann och väljer rätt make. Om vädjande ögon och om att dela rum med okända människor.
Jag tänker på de broderade kuddarna och häller ut kaffet.
Vaknar och slår huvudet i alla böcker. Pontonredaktionen ska recensera i all oändlighet. Jens Liljestrand, Isabella Nilsson, Maria Margareta Österholm återfinner vi bland andra på hög. Vi ska återfinna oss i verkligheten igen. Fragment leker med morgonljuset och vakna i egen säng äta egen frukost inte dra litterära ordvistar för det är inte riktigt någon som förstår som redaktionen förstod varandra i helgen.
Ungefär så är det.
Hanna hämtade de sista böckerna i söndags. De flesta författare verkade ha åkt hem eller dansat sönder lördagen. Ponton var uppe tidigt. Lördagen spenderade vi inte på BANGs fest. Inte ibland Bonniers höga chefer. Ponton satt på bokmässans sista kväll samlade kring datorskärmen och skrek. Vi såg tredje avsnittet av top model.
Ungefär så är det.
Tänker på Ung Poesi. På att åka spårvagnar om en månad igen och UKON Mara Lee Kristian Lundberg. De och orden och andra berörande poeter. och så vi då, med våra unga berörande poeter i ung poesi. Blundar igen (hoppas ni kommer).
En kopp kaffe och verkligheten som helgen tog ledigt från är tillbaka. Vardagligheten leder till tunnelbaneförseningar. Att sedan få en sittplats och sakna att ha ett presskort kring halsen.
Annan verklighet i overklighet. Katarina Frostensson till ljudet av en dörr som gnisslar. Vi pausar och äter och orkar egentligen inte drunkna i folkhavet igen. Går tillbaka och går förbi den ringlande kön av besökare. Upp på övervåningen. Fönsterglas på pressvåningen. Nedanför : bokmässa. Jag lutar pannan mot glasrutan och är glad att den finns.
Vi läser upp nummer från förr på en scentimme och ler och presterar och kramar mikrofonen. Viktoria är vårt trogna fan och klappar händerna ihop ihop ihop.
Ellinor försöker tala allvarligt med Johannes Anyuru som helst vill tala om Hannas pingistalanger. Game set match och vi dansar Bollywood på festligheter bredvid Henrik Schyffert, Fredrik Lindström, Amanda Ooms. Eli Leven skrattar förbi och Knausgård passerar när Ellinor morgonen efter tar två Alvedon på pressavdelningen. När författarna passerar i folkhav passerar deras verk i revy och jag vill säga massor som jag inte vågar.
Björn Wiman bär på tygpåsar. Jag tröttnar och förvånas över alla namn som rymmer från skrift till realitet. Realiteten bjuder på mässhierkier och vi är i mitten. Endagsbesökarna synar Alex Schulman i sömmarna och Ebba von Sydow signerar deras böcker. De samlas vid tavlorna av Bob Dylan i dålig photoshopversion, där även Denise passar på att dö lite. Tredagarsbesökarna är ofta äldre damer i tidigare nämnda Gudrun Sjöden-kreationer vars nästa gemensamma projekt är en vinresa i Provence i vår. Pressen springer med viktighet i stegen förbi korridorens klungor. De är på väg mot scener där de talar knastrigt i mikrofoner med en namnskyltsmänniska mittemot.
Namnskylten är ofta fäst i en författare. Deras namnskyltar skyltar om mystiska ensamhetsfrosserier och berusad vindans på förlagsfester. Men morgonen efter är de älgar i bilens strålkastarljus. Krampaktiga uppläsningar och efteråt; ett knappt hörbart tack. Var de befinner sig resten av mässan är lika mystiskt som de otaliga deckarförfattarnas klädval.
Allt beblandas och jag lutar pannan mot glasrutan. Imma mot rutan. Besökarnas konturer flyter ihop. Jag tänker att jag är tröttast men vill inte ta av mig pressbandet. Fingrar men ringer inte på mobilen. Vaggar den i handen, invaggad i kaffedoften. Ringer inte någon utanför. Underlighet i märkligheten i omöjligheten att förklara det här.
Så jag skriver ord i skrivhäftet där de övriga sidorna innehåller ord från den verklighet utanför den overklighet som nu vilar över att jag och Amanda Svensson står i samma toalettkö.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
