Det är smärtsamt härligt att slunga sig huvudstupa in i Richard Yates litterära värld. Det är en sorts reningsprocess för den hjärna som ständig luras in i överkonsumtion av dagens alla smaklösa intryck. Och det är en process som är extra tillfredsställande och lämplig i dessa dystra melodifestivaltider. En process jag starkt rekommenderar i dessa kungabarnstider. Jag vill fly Sverige, du vill fly Sverige, vi vill alla fly samtiden, och vad passar då bättre än att begrava sig i den amerikanska mellankrigstidens alla hopplösa förstäder? Vad passar då bättre än att gräva ner sig, ja förkovra sig i alla dess hopplösa människoöden? Ingenting, vågar jag påstå. Men, med det sagt: du bör vara beredd på åtminstone en, eventuellt icke önskvärd konsekvens av den valda tillflyktsorten mellan de hårda pärmarna: den kan göra så att du i fortsättningen synar din egen omgivning med samma obarmhärtigt nyktra glasögon som Richard Yates hade på nästippen när han skrev. Och då inte ”nykter” som i ”inte alkoholiserad” (för det var han med största sannolikhet), utan ”nykter” som i krasst klarsynt. Och denna klarsynthet behöver inte ens vara särskilt sann.
I fredags begav jag mig personligen således till Cold Spring Harbor. Det var en mycket angenäm dag i Yates allra sista roman (en roman som vi tack vare Norstedts nu kan läsa på svenska). En mycket angenäm dag med en språkets och de precisa karaktärsporträttens mästare – ingen kan snabbspola igenom ett liv utan att det för den sakens skull känns förhastat så som Yates. En dyster, men också mörkt munter dag bland de finare husen längs med Long Islandhalvön, en dag spenderad i en stafetthistoria vars otillfredsställda och känslomässigt misslyckade lilla population kändes som högst verkliga lekkamrater i all sin fiktiva glans (eller ska vi kalla det fiktiv desperation?). Med boken utläst och stärkt av detta kristallklara, litterära neråttjack, av det verklighetstroget deprimerande slutet, satte jag mig sedan vid middagsbordet. Mittemot mig: mina föräldrar. Däremellan: en svamprisotto. Det var då det började. Den obekväma, men logiska följden på denna vistelse i Yates gnistrande prosa
Jag ser min mor hälla upp ett glas rödvin till sig själv och hur hon sedan höjer det mot munnen. Och i mitt huvud hör jag plötsligt den allvetande berättaren, med Richard Yates rökiga stämma (så som jag inbillar mig att han låter), kommentera händelseförloppet som utspelar sig: ”Det var en tidig fredagskväll och hon drack sitt vin osäkert, med giriga, långt ifrån klädsamma klunkar. Sedan stirrade hon uppfodrande på sin man, som om hon tyckte att där var något han borde säga. Han satt tyst och saltade sin tallrik. Hon flyttade blicken, la den nervöst att vila på sin son. Inte heller han sa någonting. Hon försåg sig med ett nytt glas, som hon svepte, och började sedan med en lång utläggning om dagens sjukgymnastbesök. Hans far petade i maten och drack sin öl. Han såg deprimerad och sjuk ut. Håret var gråsprängt. Han undrade vad som gick på tv.”
Det är rätt brutalt. Jag brukar inte se på mina föräldrar med vämjelse i mina ögon, tvärtom. Men efter en dag då hjärnan fått strosa fritt i en Yatesroman så är det precis det jag gör. Allt jag ser passerar genom ett sorts krasshetsfilter, och det förflyter några timmar innan de cyniska glasögonen sakta förlorar sin styrka. Sedan är allt som vanligt igen. Som tur är, eller? Dagen efter, till frukost, kan jag återigen titta på min mor och far utan att drabbas av kväljningar. Vi äter våra stekta ägg, vi skrattar och ler och älskar varandra urskillningslöst. Och det känns ju varken särskilt hållbart, substantiellt eller intressant. Om vi var romanfigurer, om vi var fiktion, ja då skulle jag inte tro på oss en sekund. Så jag tackar för maten, går in på mitt rum, låser dörren och beger mig huvudstupa och girigt, fylld av en en sorts skräckblandad förtjusning, in i Yates samlade noveller. När man väl fåt smak för det misslyckade livets sötma så är det svårt att bli mätt.
Till: august.strindberg@svartafanor.se
Kopia:
Ämne: Angående detta brev –> http://www.ponton.nu/bloggat/1703
Väl rutet!
Noterade, för övrigt, detta på min väg hem idag. Tänkte att det kanske kunde vara av intresse.
Allt gott,
Fritidspedagogens son
Idag, den 2 februari, skulle James Joyce ha fyllt 130 år. Och i dagarna kommer hans stora verk om en annan dag – den 16 juni 1904 – ut i ny svensk språkdräkt signerad Erik Andersson. Jag ska inte säga att pontonredaktionen slogs om recensionsexemplaret av den revolutionerande romanen, som nu, äntligen kan tyckas, fått titeln Ulysses även på svenska, men de andra är nog både arga och avundsjuka över att jag högljutt slet åt mig den först av alla. Med all rätt.
Här är ett citat, hämtat från sida 130, dagen till ära:
Han tog upp en rulle tandtråd ur västfickan, drog av en bit, kilade fingerfärdigt in den mellan två och två av de knirkande otvagade tänderna.
- Bingbang, bingbang.
Grattis, James Joyce.
Till: august.strindberg@svartafanor.se
Kopia:
Ämne: Angående ditt år, 2012.
Bäste herr Strindberg,
jag har läst de stora morgontidningarna och förstått att det är ditt år i år. Jag har också förstått så mycket som att du är död, men jag hoppas innerligt, givetvis, att du ska kunna uppskatta året som du förärats trots den lilla omständigheten (jag noterar, för övrigt, att det tydligen är fullt möjligt att twittra från andra sidan graven). Det är inte varje år som en får ett år. Det har jag alltid sagt. 100 år har tydligen passerat sen sist du drog in luft i dina lungor (jag tar för givet här att du sysslade med andning), sen sist du syresatte ditt blod (jag tar också för givet att du hade det som så populärt kallas blod). Därav året ditt antar jag. Det är en bra och jämn siffra kan jag tycka, 100.
2012 är inte bara ditt, utan även, enligt den kinesiska kalendern, Drakens år. Du kanske inte visste det, men jag tänkte att det kunde vara skönt att veta. Att ni delar på dagarna. Om Drakens egenskaper går, bland annat, att läsa:
…den har ett stort ego som stundtals kan skapa problem och trubbel. Drakar har starka ideal och försöker leva livet grandiost. Allt de tar för sig gör de spektakulärt och de skapar oftast nyheter. De kan utföra många parallella uppgifter och lyckas mycket bra i sina karriärer. Drakar är dock ofta mycket osäkra och missnöjda, de gömmer detta bakom en framgångsrik och överdådig fasad. Drakar skulle kunna vara oerhört förmögna om de inte var så slösaktiga med pengar. När det kommer till kärlek är Draken oftast den som krossar hjärtan, de är varken känslomässiga eller romantiska. De är inte i behov av relationer och lever ofta som singlar, men nekar sällan en flirt. Drakar är vana att alltid ha en stor skara av beundrare och skulle bli knäckta om den skaran försvann…
Jag vet inte hur många utav dessa egenskaper som du delar, bäste herr Strindberg. Jag lämnar till andra, mer lämpade och inlästa på ämnet som är dig (det verkar onekligen finnas en hel del, en slutsats jag återigen drar utifrån de stora morgontidningarna), att bedöma den saken. Jag vet faktiskt – och det här är lite pinsamt att erkänna, men det känns som att jag kan lita på dig, som att vi fått en sån himla fin kontakt du å jag, ologiskt javisst, men det pirrar lite i mitt bröst av upphetsning när jag skriver det här – inte så mycket om dig överhuvudtaget. Inte alls. Inte så mycket som jag borde, som man skulle kunna tro om man utgick från min ängsliga bokhylla. Men, jag vet dock att du var en människa och inte en Drake! Jag har sett dig på bild (du är bra stilig, speciellt som ung, men det gäller ju de flesta av oss antar jag). Du ser ut som en människa. Jag vet också att du ofta var arg. Det kan jag se på de där bilderna. Och jag vet att du skrev, det har inte undgått mig.
Det är ditt år i år. ”Du är mer levande än någonsin” läser jag på internet (en relativt ny uppfinning). Jag antar att det är dina verk som det syftas på. Du är ju stendöd. Vid närmare eftertanke läste jag ett utav dem, för länge sedan (återigen den där relativismen, det var inte så länge sen), på högstadiet. Verket var en bok och handlade om människor på en ö. Om jag inte minns fel. Det var i vilket fall inga drakar med i den. Kanske därav mitt ointresse. Men jag är beredd att ge dig en ny chans, dina dramer och böcker, och din kritik och allt det där andra. Dina tavlor? Ja, varför inte? Det är ju trots allt ditt år i år. Det har fyllts av ”events” (händelser, skulle man kunna kalla det) tillägnat just dig. Ja, det är sant. Var inte så blygsam! Det är inte mer än rättvist. Den 14 maj för 100 år sedan dog du. Det var Råttans år då. Om eder likhet med den lilla rackaren får jag sia vid annat tillfälle. Det var inte meningen att bli långrandig. Jag hör nu hur mitt badkar håller på att rinna över. Vi får prata ansiktsbehåring en annan gång.
Med den största respekt,
Fritidspedagogens son.
P.S. Jag vet ännu mindre om Ibsen, jag svär! Jag vet inte ens hur han ser ut 
(modern symbol, så kallad ”smiley”, med betydelsen ”Den (vänligt) retsamma”). D.S.
Sitter likt en pojkspolingversion av Paul Simon och ”gör mig redo för christmas day”. Det är ganska utmattande. Hoppas på Didions blåa nätter, Viktor Johanssons wrestlare och Cărtărescus fjärilsdelar under granen. Sitter vid min dator som jag brukar kalla för min skrivmaskin (bara för att kunna blinka till min låtsasvän Woody Guthrie när jag skriver och säga: ”this machine Woody, this machine kills fascists”). Sitter och julrimmar ”boxformat” med ”mellismat”. Kommer över tre bilder från höstens poesifestival i min hårddisk. En matta i Lagerhuset. En utspridd publik framför en scen. Tror jag kan skymta Johannes Anyuru där framme, bakom pelaren, över macen (det kan jag egentligen inte alls för detta är fotat under ett samtal om nätpoesi med bland andra Jen Bervin, men låt mig ändå associera till Johannes, han skulle ju prata senare). Vi bläddrade i gamla ponton när redaktionen hade tårtkalas för några dagar sedan och då var han plötsligt där med en inskickad dikt. I en pontonraritet: Anyuru, ung poet. Ja, jag försöker antyda att du ska skicka in text till ponton du med. Då kanske du också sitter där om tio år, som en del utav en fin festival, en hösts höjdpunkt, och pratar med andra skrivande människor om poesins politiska kraft, vem vet? Den tredje bilden är från Ung Poesi-workshopen. Ett resultat av klassiskt brainstormande kring samma tema: poesins makt att förändra.
Men, utan att nästla in mig allt för mycket i det vi så populärt kallar politik: mina simpla intentionerna med detta inlägg:
1. Dela med mig av bilderna. 2. Säga ”god jul”.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv | Äldre inlägg Nyare inlägg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
