Till: august.strindberg@svartafanor.se
Kopia:
Ämne: Angående detta brev –> http://www.ponton.nu/bloggat/1703
Väl rutet!
Noterade, för övrigt, detta på min väg hem idag. Tänkte att det kanske kunde vara av intresse.
Allt gott,
Fritidspedagogens son
Idag, den 2 februari, skulle James Joyce ha fyllt 130 år. Och i dagarna kommer hans stora verk om en annan dag – den 16 juni 1904 – ut i ny svensk språkdräkt signerad Erik Andersson. Jag ska inte säga att pontonredaktionen slogs om recensionsexemplaret av den revolutionerande romanen, som nu, äntligen kan tyckas, fått titeln Ulysses även på svenska, men de andra är nog både arga och avundsjuka över att jag högljutt slet åt mig den först av alla. Med all rätt.
Här är ett citat, hämtat från sida 130, dagen till ära:
Han tog upp en rulle tandtråd ur västfickan, drog av en bit, kilade fingerfärdigt in den mellan två och två av de knirkande otvagade tänderna.
- Bingbang, bingbang.
Grattis, James Joyce.
Till: august.strindberg@svartafanor.se
Kopia:
Ämne: Angående ditt år, 2012.
Bäste herr Strindberg,
jag har läst de stora morgontidningarna och förstått att det är ditt år i år. Jag har också förstått så mycket som att du är död, men jag hoppas innerligt, givetvis, att du ska kunna uppskatta året som du förärats trots den lilla omständigheten (jag noterar, för övrigt, att det tydligen är fullt möjligt att twittra från andra sidan graven). Det är inte varje år som en får ett år. Det har jag alltid sagt. 100 år har tydligen passerat sen sist du drog in luft i dina lungor (jag tar för givet här att du sysslade med andning), sen sist du syresatte ditt blod (jag tar också för givet att du hade det som så populärt kallas blod). Därav året ditt antar jag. Det är en bra och jämn siffra kan jag tycka, 100.
2012 är inte bara ditt, utan även, enligt den kinesiska kalendern, Drakens år. Du kanske inte visste det, men jag tänkte att det kunde vara skönt att veta. Att ni delar på dagarna. Om Drakens egenskaper går, bland annat, att läsa:
…den har ett stort ego som stundtals kan skapa problem och trubbel. Drakar har starka ideal och försöker leva livet grandiost. Allt de tar för sig gör de spektakulärt och de skapar oftast nyheter. De kan utföra många parallella uppgifter och lyckas mycket bra i sina karriärer. Drakar är dock ofta mycket osäkra och missnöjda, de gömmer detta bakom en framgångsrik och överdådig fasad. Drakar skulle kunna vara oerhört förmögna om de inte var så slösaktiga med pengar. När det kommer till kärlek är Draken oftast den som krossar hjärtan, de är varken känslomässiga eller romantiska. De är inte i behov av relationer och lever ofta som singlar, men nekar sällan en flirt. Drakar är vana att alltid ha en stor skara av beundrare och skulle bli knäckta om den skaran försvann…
Jag vet inte hur många utav dessa egenskaper som du delar, bäste herr Strindberg. Jag lämnar till andra, mer lämpade och inlästa på ämnet som är dig (det verkar onekligen finnas en hel del, en slutsats jag återigen drar utifrån de stora morgontidningarna), att bedöma den saken. Jag vet faktiskt – och det här är lite pinsamt att erkänna, men det känns som att jag kan lita på dig, som att vi fått en sån himla fin kontakt du å jag, ologiskt javisst, men det pirrar lite i mitt bröst av upphetsning när jag skriver det här – inte så mycket om dig överhuvudtaget. Inte alls. Inte så mycket som jag borde, som man skulle kunna tro om man utgick från min ängsliga bokhylla. Men, jag vet dock att du var en människa och inte en Drake! Jag har sett dig på bild (du är bra stilig, speciellt som ung, men det gäller ju de flesta av oss antar jag). Du ser ut som en människa. Jag vet också att du ofta var arg. Det kan jag se på de där bilderna. Och jag vet att du skrev, det har inte undgått mig.
Det är ditt år i år. ”Du är mer levande än någonsin” läser jag på internet (en relativt ny uppfinning). Jag antar att det är dina verk som det syftas på. Du är ju stendöd. Vid närmare eftertanke läste jag ett utav dem, för länge sedan (återigen den där relativismen, det var inte så länge sen), på högstadiet. Verket var en bok och handlade om människor på en ö. Om jag inte minns fel. Det var i vilket fall inga drakar med i den. Kanske därav mitt ointresse. Men jag är beredd att ge dig en ny chans, dina dramer och böcker, och din kritik och allt det där andra. Dina tavlor? Ja, varför inte? Det är ju trots allt ditt år i år. Det har fyllts av ”events” (händelser, skulle man kunna kalla det) tillägnat just dig. Ja, det är sant. Var inte så blygsam! Det är inte mer än rättvist. Den 14 maj för 100 år sedan dog du. Det var Råttans år då. Om eder likhet med den lilla rackaren får jag sia vid annat tillfälle. Det var inte meningen att bli långrandig. Jag hör nu hur mitt badkar håller på att rinna över. Vi får prata ansiktsbehåring en annan gång.
Med den största respekt,
Fritidspedagogens son.
P.S. Jag vet ännu mindre om Ibsen, jag svär! Jag vet inte ens hur han ser ut 
(modern symbol, så kallad ”smiley”, med betydelsen ”Den (vänligt) retsamma”). D.S.
Sitter likt en pojkspolingversion av Paul Simon och ”gör mig redo för christmas day”. Det är ganska utmattande. Hoppas på Didions blåa nätter, Viktor Johanssons wrestlare och Cărtărescus fjärilsdelar under granen. Sitter vid min dator som jag brukar kalla för min skrivmaskin (bara för att kunna blinka till min låtsasvän Woody Guthrie när jag skriver och säga: ”this machine Woody, this machine kills fascists”). Sitter och julrimmar ”boxformat” med ”mellismat”. Kommer över tre bilder från höstens poesifestival i min hårddisk. En matta i Lagerhuset. En utspridd publik framför en scen. Tror jag kan skymta Johannes Anyuru där framme, bakom pelaren, över macen (det kan jag egentligen inte alls för detta är fotat under ett samtal om nätpoesi med bland andra Jen Bervin, men låt mig ändå associera till Johannes, han skulle ju prata senare). Vi bläddrade i gamla ponton när redaktionen hade tårtkalas för några dagar sedan och då var han plötsligt där med en inskickad dikt. I en pontonraritet: Anyuru, ung poet. Ja, jag försöker antyda att du ska skicka in text till ponton du med. Då kanske du också sitter där om tio år, som en del utav en fin festival, en hösts höjdpunkt, och pratar med andra skrivande människor om poesins politiska kraft, vem vet? Den tredje bilden är från Ung Poesi-workshopen. Ett resultat av klassiskt brainstormande kring samma tema: poesins makt att förändra.
Men, utan att nästla in mig allt för mycket i det vi så populärt kallar politik: mina simpla intentionerna med detta inlägg:
1. Dela med mig av bilderna. 2. Säga ”god jul”.
”I min nya bok, The Empty Family, finns en mening som har varit med mig sedan 1988. I mars 1988 dök den upp i mitt huvud: Det var en sådan vind över havet den dagen. Jag prövade olika varianter: Det låg en vind över havet den dagen. Eller: Så det blåste över havet den dagen. Jag hittade ingen plats för den, men den lämnade mig inte heller. Det var en sådan lättnad att äntligen hitta en berättelse där den passade. Min mening har fått ett hem!”
Orden ovan är signerade den irländske författaren Colm Tóibín och de yttrades i säsongsfinalen av Babel för några veckor sedan. Programmet synade novellen, den skönlitterära formen som jag håller så varmt om hjärtat, den som är så svår att bemästra, men som när den utav en Söderberg eller Yates eller Salinger tyglas kan vara bättre och mer häpnadsväckande än allt annat. Den tidlösa formen som i Sverige 2011 var medialt hetare än någonsin, med nya novellsamlingar från folkkära skådespelare/folkbildare/underhållare (Jonas Karlsson och Fredrik Lindström), nischade förlag (Novellix) och en kanadensisk novellist som lågoddsare i Nobelprisdiskussionen (briljanta Alice Munro). Att Daniel Sjölins sista Babel (herrejesus vad jag kommer sakna dig Daniel, men det får jag förhoppningsvis tillfälle att återkomma till) ägnades åt novellen låg alltså helt rätt i tiden, även om novellen – såklart – som litterär form är ständigt relevant.
Det slog mig när jag läste första novellen i Nam Les suggestiva Båten hur viktigt det är med såna där meningar som Colm Tóibín pratade om, oavsett om de legat och guppat i författarens bakhuvud i åratal eller kommit till i stundens ingivelse. Meningar som känns så självklara i just sin berättelse, i den narrativa textmassa i vilken den infogats. Meningar som i sin kontext är lika slående vackra som givna, som ger novellen sitt existensberättigande syre. De kan fungera utanför, som lösryckta fragment på en kylskåpsdörr, men jämfört mot vad en sådan mening kan ge för effekt i strålande novell så är den skönheten… ingenting. Meningen kan inleda en historia, den kan vara insprängd i mitten, dold, men den kan också utgöra den ack så viktiga avslutningen, den som formar den ack så viktiga eftersmaken. I inledningsnovellen i Nam Les debutsamling, den med den fantastiska titeln Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja, så är det just den sista meningen som golvar mig:
Och det slog mig då hur det tar timmar, ibland dagar, för ytan på en flod att frysa till is – att i sin hud innesluta den perfekta, kristallklara världen – och hur den världen kan slås sönder av en enda liten sten som släpps ner som en ensam stavelse.
Jag blev så extremt till mig efter att ha läst dessa ord att jag genast var tvungen att skriva en pinsam och avreagerande ”tweet” och sprida meningen (till alla mina 6 ”followers”, det fyllde en sorts lam Fight Club-funktion om ni förstår vad jag menar). Tyckte du att den var vacker? Läs novellen.
Slutligen: det finns en anledning till att jag kom att tänka på det här med ”den där specifika meningen”, meningen som måste hitta sin väg till just sin historia (en anledning som i sin tur fick mig att tänka på Nam Le och Båten, som för övrigt är ett julklappstips som inte borde kunna misslyckas, så länge du håller av objektet för din generositet vill säga). Må det ta tid, huvudsaken är att den till slut ska hitta hem. När jag låg sömnlös häromnatten kom en sådan mening till mig, i alla fall var mitt förvirrade jag just då helt övertygad om det. En mening som jag ägnat de senaste dagarna, lönlöst ska påpekas, med att febrilt försöka hitta en berättelse åt. Till dess får den flyta fritt där i hjärnans bakre skikt, kanske blir jag till slut tvungen att begrava den för evigt, eller hänsynslöst avrätta den (läs ”twittra den”), men i nuläget tycker jag nog att den förtjänar sin novell:
”Det här är inte fanfiction, det är fan fiktion”, muttrade hon lågt för sig själv, trots att hon egentligen ville skrika.
Nej, jag bara skojar. Den där meningen tvingade jag fram exakt just nu för att snyggt runda av den här texten, men vem vet, det finns inget som säger att den inte kan hitta sin berättelse för det? Det är inte bara Gud som ”works in mysterious ways”.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
