Så var vi åter på plats i Göteborg och efter många om och men instuvade i vårt rum på vandrarhemmet. Rummet är tyst och lugnt men jag anar att vi alla mest funderar på kvällens program och de kommande dagarnas intensiva upplevelser. Det är en återförening av flickpensionen vi alla tyckte oss befinna oss i på bokmässan, men ändå inte riktigt. Den här gången är Dorte och Tora med, två fina tillskott i vår sovsal. Hanna vill mest lyssna på soundtracket till Glee, Dorte bläddrar i sin bok, Tora knappar på datorn och Martina sorterar papper. Jag tänker att det är fint att vara tillbaka i spårvagnsstaden Göteborg, att jag har längtat. Att det ska bli så fint att träffa alla finalister i Ung poesi, att under några dagar bara få prata och andas text. Nu ska vi strax hämta Ellinor på stationen.
Jag hyser en stark antipati till att skriva ned saker direkt på datorn. Kanske handlar det om att jag är en så pass analog personlighet att det helt enkelt inte känns helt rätt att vara en av de där människorna som beställer in en latte och en bagel (eller var det bara på nittiotalet?) och upptar den bästa platsen på något fik där alla kan se att man sitter med sin dator och är en sådan där människa on the go med ett helt liv i ryggsäcken. Nej, tanken tilltalar mig helt enkelt inte. Jag är snarare den där kufen med tygkasse på tunnelbanan som sitter och klottrar ned vad jag ser eller tänker med ful, slarvig handstil som inte kan tydas av någon annan. Jag skriver snabbt, mest för att tankarna inte ska hinna försvinna. Och detta medför att jag har vissa krav på de saker jag använder i dessa situationer.
Till att börja med: vad är det bästa man kan använda för att fästa sina ord vid papper? Jag har ett något sentimentalt förhållande till blyerts, det suddas så lätt ut och är så förgängligt. Alla texter man skrev i tonåren i blyerts för att sedan sudda ut och börja om på nytt med, alla spår det lämnar på pappret. Nej, blyerts går bara inte. Jag har fastnat för svart bläck. Svarta ord på vita papper blir så svarta, ni vet. Kanske en hint om min något dramatiska läggning. Det måste vara svart eller vitt. Inget mellanting.
Jag avslutade jakten på den perfekta pennan för ungefär två år sedan. En dåvarande kärlek lämnade kvar sin Lamýpenna, ett slags stiftpenna med utbytbara bläckpatroner. Och under den månaden jag hade sagda penna som gisslan så insåg jag att jag antagligen aldrig skulle kunna skriva med någon annan sorts penna. Detta kan förstås ha att göra med att jag är vänsterhänt och att alla andra pennor tenderar att bli utsmetade av en allt för skyndsam tankeström. Jag lämnade tillbaka pennan och ägnade ett halvår åt att leta reda på en egen, bara för att bli informerad av en väns mor om att Lamýpennor, så vitt hon visste, såldes på ett ställe i staden, nämligen på NK. Tilläggas bör att jag inte är den typiska NK-kunden, vem nu det är. Men att köpa den där pennan visade sig vara en av de bästa investeringar jag gjort och det var som att en mental propp lossnade i mig i och med det inköpet. Tankarna bara skrev sig själva.
Det där med skrivböcker är en svårare sak. Jag försökte vara en Moleskinperson ett tag, men det gick sådär. Det är något med papperskvaliteten i Moleskin som jag ryggar inför. Att allt man skriver i en Moleskin måste kännas stort och viktigt, att alla tankar måste vara fullt formulerade. Det är samma sak med den där lite dyrare sortens skrivböcker, jag tror de heter Paperback? Allt måste vara av hög kvalité, jag kan inte tillåta mig själv att klottra ned banala tankegångar eller vända upp och ned på samma hjärtekrossbitar i åttio sidors ändlöst tragglande. De skrivböckerna känns helt enkelt alldeles för perfekta i sig själva, man vågar inte smutsa ned dem. Vad är då svaret på frågan, hur kan jag som är så rädd för skrivböcker i allmänhet och fina skrivböcker i synnerhet ha hittat något jag trivs med? Svaret är gammalt som gatan. Vaxdukshäften! Det är tillräckligt billiga och ändå motståndskraftiga för att jag ska kunna bära med mig dem överallt, spilla både kaffe och tårar över och knöla ned i för små handväskor. De överlever helt enkelt allt. Förhoppningsvis till och med mig.
Jag är inte överdrivet förtjust i solsken, men att gömma sig med en bra bok under ett parasoll har alltid varit min idé av hur den perfekta sommaren ska spenderas. Och boktips kan man ju aldrig få för många av. Just nu läser jag ”Vi är Luftens Drottning” av Pauline Wolff, en roman som är så underbart myllrande att det känns som att dyka ner i en bassäng.
Smakprov:
”Den som är rädd har i princip redan fallit. Ingenting är farligt så länge man vet vart man skall. Så länge man bara tittar ditåt. I det lilla sällskapet runt tältet fanns det kvinnor och män som frågade mig när de satt på manegens kant med fötterna i kutterspånet efter uppvisningens slut. Om jag aldrig kände rädsla i riggen, utan skyddsnät eller sele, om jag aldrig kände någon rädsla när ingen fanns som kunde ta emot mig.
Jag svarade inte på sådant. Jag vände bort blicken och lät dem till en början tro att jag inte förstått att det var en fråga. De upprepade den då och då, vart månvarv ungefär, men till slut hade mitt tigande drivit dem till övertygelsen om att jag inte behärskade frågan. Som om rädslan hyste mig.”
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv |
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
