Så får man ett brev som säger hej och välkommen till oss.
Så säger man hej och tack så mycket. Tar bussen till högskolan. Går till biblioteket och viskar hej till böckerna, stryker fingrarna längs bokryggarna. Slutar andas när man rör vid en gammal upplaga av Dorian Greys lidanden, börjar andas igen, nickar hej till paret Martinsson och ler blygt åt Strindberg i det röda rummet.
Så får man en romanlång litteraturlista och antecknar i marginalerna för det finns för många ouppmärksammade meningar i romanerna vi lägger på hög. Efter hand glömmer man dem men vet att de i minnet finns nedskrivna i svag blyerts. Tiden går och man värmer fingrarna mot kaffekoppen och nickar åt litteraturprofessorer. De har byxor i manchestertyg och svarta kavajer och en ständigt disträ uppsyn. De stannar upp mitt i meningar under föreläsningarna och stirrar ut igenom fönstret. Man skriver ner ord de sagt som några dagar senare är oförståeliga (’Almqvist och Goethe sedan hund och tidningar startas’). Man delar upp meningar i ord som blir bokstäver som blir tecken och någonstans inser man att bokhögarna har vuxit sig höga omkring sig och man har inte ens märkt att man inte längre kan se solen fortfarande syns.
Så man går hem och skriver hemtentamen om Njals saga och tänker i lika korta meningar som boken ifråga och plötsligt är mjölken slut. Man blinkar åt soljus och medmänniskor och för in samtalet i Icas kassa på Don Quijotes riddarutrustning. Avslutar med att förvirrat och lite högtidligt dra slutsatsen att mjölk är medmänsklighetens dryck och inser på vägen ut att man inte borstat tänderna på hela dagen. När man promenerar hem andas man djupt för att få tillräckligt med frisk luft för att inte behöva gå ut mer under de närmsta dagarna.
Så man skriver klart tentamen och plockar varsamt bort bokhögarna och tycker att hemmet känns ödsligt och tomt och försvarslöst. Tentamens ord (slutligen, avslutningsvis, och vidare menar) är det enda som finns lagrat när man försöker minnas hur man kommunicerar med omvärlden. Samtalsförsök med meningar som ’Vi kan börja med att konstatera att DN kultur indikerar på att Strindbergs samlade verk återigen skall ges ut’ välkomnas svalt av omgivningen och då vill man skrika att det är ju orden, förstår du inte, det är ju orden som räknas.
Så man blir en litteraturstudent. Man letar hela tiden febrilt efter nya ord att sönderdela till bokstäver att sönderdela till tecken. Man väljer att leva i två parallella världar. Väljer om man vill leva i verkligheten och storhandla på ICA eller vara i Draculas slott och äta bokstäver. Man väljer ofta bokstäver och går hem tidigt från dansande kroppar för att se hur Charlotte Bronte formulerar nästa kapitel. Och någonstans där, på väg hem i en alldeles för tidig natt alldeles för nykter säger man hej och tack för alla böcker som jag får stryka fingertopparna mot och sedan går man och sätter sig i ett rött rum och diskuterar Goethes naturskildringar med August som något disträ blickar ut igenom fönstret.
HEJ, JESSIKA,
Vårt förhållande utvecklas i en lyckosam riktning när vi nu når stadiet mysiga hemmakvällar och jag tänker mig att någon gång snart står vi framför prästen och du tager mig och jag frågar dig om du inte kan intervjua Haruki Murakami och Jens Liljestrand och Andres Lokko och Kerstin Thorvall och Anna Hallberg och Erica Jong och Nicole Krauss och Erlend Loe och Bodil Malmsten och Monica Fagerholm och Jonas Hassen Khemiri och Ida Linde och Lars Gustavsson och du säger de är redan här. Då lyfter jag på slöjan och ser Thorvall kasta risgryn och Lokko rätta till tweedkavajen och jag säger att jag tager dig varje torsdag klockan tjugo och du ger mig fjärrkontrollen som ett bevis på att twitterraden du skrev var sann.
(‘Daniel Sjölin. Min idol. Och – som en bieffekt av min enorma beundran – kommer jag ha med mig ordet äggharpa hela dagen. Hela livet’).
I mitt bröllopstal tåras allas ögon när jag berättar att det var just den raden som fick mig att inse att det vore en bedårande sak att få spendera torsdagskvällarna med dig framför mig och en rörd Murakami torkar lite diskret bort en tår för en bättre torsdagsvän till mig har både han och jag ytterst svårt att föreställa oss.
I lördagens DN presenteras det mest utlånade verken på Stockholms stadsbibliotek.
För en kort sekund: från kaffe och januarimorgon och skrynklig DN till biblioteket med uppförsbacke. Uppför den lutande entrén, säger hej till Gunnar Asplund, ser på de antika karaktärerna på väggen. Viker av, in på barnavdelningen, in i sagorummet, andas ut under svartmålat tak. Sagovärld med runt tak. Sitter en stund på bänken. Vänder om, går tillbaka till antiken och sedan in i salen. Den ska föreställa en himmel. Böcker längst med varje rad. Dantes inferno eller himmelriket eller antikens gudar. Lika många liknelser som bokstäver. Som ett träd av böcker. Ett bokträd med blad gröna som mossa. Onåbara grenar överst. Böcker på hyllor som bibliotekarier ställer sig på tå för att nå. Går in i humanioras sal. Doften av böcker; söt tobak. Gulnade sidor likt nikotin. Ena väggen: fönstret ut i parken. Träd utanför. Andra väggen: fönster med spegelglas. Samma träd. Ser ut i parken. Glömt vad jag ska söka efter. Det märkligaste jag vet om biblioteket: Gunnar Asplunds fru har broderat kuddarna i mötessalen på tredje våningen. Där står tunga möbler med mörka färger. Svag doft av damm. Stockholm tutar utanför. I träsoffan ligger en kudde med rosa brodyr. Dricker en kopp kaffe till, ser ut igenom mitt eget fönster och januari vinkar ifrån andra sidan glaset. Säger det vore kul om vi gick upp på stadsbibliotekets tak någon gång igen. Jag nickar: det får vi göra någon gång snart.
Sigrid Combuchens Spill är den mest lånade boken på Stockholms stadsbibliotek. Utlånad 1016 gånger. En damroman står det på framsidan. Jag har läst den; det är en damroman. På nästa sida i samma tidning skriver Jenny Lindh om var den intellektualiserad chickliten finns. Madame Bovary, Lily Dahls förtrollning. Lite längre ner: ’Lägg till Sigrid Combuchens prisade damroman Spill som utöver att vara obehagligt välskriven också innehåller en av svensk litteraturs finaste sexscener (s.329-337)’. Jag ser ut igenom fönstret igen, minns Combuchens väl valda bokstäver varsamt nedlagda inuti ett nikotinfärgat omslag. Om kvinnan och männen. Om familjen, om att bli sömmerska för att det är det man ska bli om man är noggrann. Om kvinnan som är noggrann och väljer rätt make. Om vädjande ögon och om att dela rum med okända människor.
Jag tänker på de broderade kuddarna och häller ut kaffet.
När jag gjorde omslagsbilden till nya numret med tema Djur så upptäckte jag att det egentligen skulle se bättre ut i liggande format. Så jag fotade innan jag gjorde det riktiga omslaget…
vita kaniner + månlandskap = sant. Det bästa med alltihop var att placera ut alla djur och att se vilka djur som passade ihop utan att behöva tänka logiskt (jag menar panda + gris).
Det händer väl den bäste, att man städar rummet, tycker man är så duktig och så ser man plötsligt bokhyllan och att det kanske skulle behöva dammas lite…och så är man fast. Så fort man tagit ner en bok dyker man ner i den med näsan före, måste bara läsa lite lite i den innan man städar vidare. Ingår bokhyllan i städningen blir det aldrig tal om någon effektivitet.
Fast egentligen tycker jag inte att det finns något negativt med att läsa böcker. Detta med bokhyllan var bara något jag kom att tänka på då jag fick lust att tipsa om en sida som heter Goodreads. Mycket sympatisk hemsida för vilken bokmal som helst, där man kan visa upp hela sin bokhylla, exempelvis för läsande vänner som man vill dela boktips med eller för främlingar som råkar ha samma boksmak. Nu har jag precis gått igenom min fysiska läsdagbok och lagt upp en massa böcker i min virtuella book shelf på Goodreads. Har inte hunnit längre än så, men ser fram emot att greja med min profil, recensera och betygsätta böckerna, samt snoka i andras ”bokhyllor” för att hitta nya godbitar att ta itu med. Det enda tråkiga, som jag kan varna för, är att om man som jag läst mycket av svenska författare samt svenska översättningar, kan de vara svåra att hitta. Men har man en smartphone (vilket jag inte har) kan man visst scanna in sin egen bok, och därmed få med rätt omslag, upplaga osv.
Min vän som tipsade mig om sidan hävdar att man inte alls får någon press på sig, som man ju skulle kunna tro. Nej, hon blir snarare peppad att läsa mer. Jag hoppas det är detsamma för mig, annars tar jag bort kontot ögonaböj. För jag är ju egentligen av den devisen att jag främst läser för mig själv, för min egna upplevelse. Läsandet ska inte höra ihop med de många mer utåtriktade sysslorna i vardagen, tjattrandet på facebook tillexempel, där allt ska visas upp för allmänt öga. Det ska vara för att jag själv vill läsa och jag ska inte vara beroende av att berätta om min läsning för någon, för att kunna fortsätta med ännu en bok. Men, för att komma till punkt – jag är inte beroende på det sättet. Inte än! Goodreads för mig blir förhoppningsvis bara ett slags bonus i tillvaron av böcker.
Prenumerera via RSS (Läs mer) | Arkiv | Äldre inlägg Nyare inlägg
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
