År 2001. Ett jättelikt stålverk dominerar tillvaron i en sliten kuststad i Italien. Anna och Francesca, 13 år är centrala punkter i männens och de avundsjuka kvinnornas blickfång. Deras kroppar formas och förändras i en outhärdlig fart samtidigt som männen med kokain i blodet formar stålmassan till järnvägsräls och därmed skapar en väg bort från Piombino. Att resa den vägen kan invånarna bara drömma om. Det gör Anna och Francesca, drömmer om vita stränder, köra fort på vägarna och andra farligheter, men förstår också att de är oumbärliga pusselbitar i de enögda katternas stad (djuren som gömmer sig under fabriksbyggnaderna) och att de bara har varandra att luta sig mot för att få trygghet. Onda cirklar.
Jag läste Stål, av Silvia Avallone, på flyget hem från några dagar i Milano. Det passade bra förstås, förundran över landet Italien satt i. Debutboken har blivit en bästsäljare i Italien, Frankrike och Nederländerna. Jag förstår varför, språket formar sig liksom stålet, krumbuktar över sidorna och byter smidigt/abrupt över till en annan persons perspektiv. Akrobatiskt. Ärligt. Avallone breder ut sig med alla snuskiga detaljer om svett, smuts och fula smeknamn. Läs den för språkets skull, för komplexa relationer och för en förståelse för hur det kan se ut idag på Italiens baksida. Det är kanske det närmaste en sådan förståelse jag har kommit.
DFW. David Foster Wallace. Jag lovar att återkomma när jag läst klart Blek kung. Då är jag, förhoppningsvis, fylld med relevanta och förvirrade och motstridiga och livsbejakande och uppgivna och euforiska och utmattade och överdrivet detaljrika (och kanske misslyckade, meningslösa, ja med allra största sannolikhet misslyckade och meningslösa) insikter. Tankar att dela med mig av. Om de kan kommuniceras den oändliga vägen från ursprungstanken i millisekundens givna ögonblick genom den bergvägg som är begränsningen som är språket vilket jag och du talar utan att pulvriseras, det vill säga. Vilket de antagligen inte kan. Vilket jag givetvis inte är kapabel till.
Men, som sagt: jag lovar att återkomma. Om David Foster Wallace. Jag lovar att återkomma, men jag känner att jag måste, att jag vill, skriva ett ord, ja flera otillräckliga ord, om det panelsamtal kring den framlidne amerikanens verk och gärning och storhet som jag nyss bevittnat. Om samtalet kring hans författarskap och metamedvetande och depression och förmåga att vara som bäst när förutsättningarna är som sämst. Om artiklarna, essäerna, reportagen, novellerna, de fullbordade romanerna och den sista, grandiosa, ofullbordade. Om tennis och matematik och den angelägna tristessen och humorn och humanismen och den paradoxala narcissismen i självhatet och de omöjliga berättelserna vars lager är lika lättbegripliga som de är svåra att förstå.
Jag har ju rapporterat om Kulturhusets internationella författarscen tidigare, om när Jonathan Franzen och P.O Enquist utfrågats inför fullsatta, överförtjusta bänkrader, att inte skriva om kvällens djupdykning hade blivit extremt missvisande, det hade varit tjänstefel (om man nu kan påstå att jag har en ”tjänst”), ja kanske till och med ett hån om man har i åtanke att den förstnämnde amerikanen med det svenskklingande namnet eventuellt kan ses som en fattigare DFW, extra light. Eller: ”I framtiden kommer man se att Wallace var i en klass för sig”, som Malte Persson säger att Don DeLillo sagt. Eller: om du ska göra något överhuvudtaget i år så är det att läsa den postumt utgivna, ofullständiga Blek kung, som Jonas Thente har skrivit. Så jag skriver några otillräckliga, oinsatta ord om ikväll, en kväll med mindre förtjusning och glesare bland åhörarna i bänkraderna än tidigare evenemang av samma sort i samma sal, kanske för att man omöjligt kunde åka hemåt med en flyhänt signatur på försättsbladet i boken man trycker mot bröstet?
Så jag skriver några ord. Om uppläsningar av betydelsefulla texter från det där hisnande författarskapet. Om Alva Dahls precisa, imponerande översättning. Om hur hon bjudit hem ekonomistudenter på fika och uppfunnit svenska ord för amerikansk skatteverksterminologi. Om hur hon läser ur den märkligt vackra sidoparagrafen i Blek kung om den lilla pojken som tar på sig det omöjliga uppdraget att kyssa varenda centimeter av sin kropps nakna hud. Om Malte Perssons darrande händer och omistliga förord till nyutgåvan av debuten Systemets sopkvast (moderatorn Jan Gradvall upplyser att Wallace var lika gammal som Eric Saade när han skrev den, Eric Saade som för övrigt inte läst en bok förutom Zlatanboken sedan klass fem, vilket ni förhoppningsvis förfasas över). Om hur han läser delar ur en essä om en ung Wallaces utnyttjande av den Illinoiska vindens matematik och hela tennisbanor, och därmed visar upp en helt annan sida av ämnet för kvällen. Om David Foster Wallace unika förmåga att flytta gränserna för vad som var möjligt med text, samtidigt som det resulterade i intressanta misslyckanden, vilket han också, givetvis, var medveten om. Om Jens Liljestrands uppläsning av en vidrig mans monolog vid en bardisk. Om Martina Lowdens recitation av några av den deprimerade personens alla oförklarliga anledningar till den där fruktansvärda smärtan (och hennes önskan att fler svenska författare ska inspireras av detta remarkabla sätt att skriva). Om Eva Johanssons påpekande att det här ändå är litteratur vars syfte, någonstans bland alla passager, termer, detaljer, myter, antidepressiva och fotnoter, bland all civilisationskritik, är så pass ädelt och enkelt som att ”få människor att känna sig mindre ensamma”. Om tystnadens förtjänster som ignoreras av allt fler i det underhållningsbrussamhälle vars brutalitet tilltar i styrka för var år som passerar. Om tornadostruktur. Om det här talet.
Så jag skriver ”några ord”. Och det är just där problemet ligger. Det är oerhört frustrerande. Jag skriver ”några ord”, ord vars tafatthet och substanslöshet gentemot det jag egentligen vill ha sagt är obarmhärtigt påtaglig. Ord, som på den oändliga vägen från det att jag gick hemåt i snålblåsten med för tunn jacka och nyklippt frisyr och tänkte (och redan dessa tankar var av rätt miserabel karaktär ur kvalitativ synpunkt från början), hunnit blekna och genom nerverna i mina tangentborsfingertoppar, genom begräsningen som är bergväggen som är språket som jag talar, tappat så stor del av sitt lilla eventuella värde när det sparats i dokumentet på min bärbara dator att jag känner för att gråta. Det du läser är inte ens ett intressant eller vackert misslyckande (som i mina ögon, i princip reservationslöst, alltid är bättre än en succé, vad är en succé?), men jag är medveten om det. Och det känns viktigt.
Så jag skriver några ord om David Foster Wallace. Och jag tänker att jag ska återkomma.
Äntligen!
Ja man tänker mycket på hur man själv uttrycker sig, hur andra uttrycker sig. Skriver läser talar. Uppfattar andras personlighet. Man tänker extra mycket på de här sakerna efter en kväll som igår, då vi i redaktionen läste upp text ur nya numret och egenskrivna texter. På Releasefesten för nya pontonnumret, på Punkt Medis. Det var fint. Och lite snurrigt. Som alltid med poesi. Det måste därför bli fler kvällar som denna tänker jag. Och ännu fler unga som tycker om att läsa och skriva borde komma och lyssna och läsa upp sitt egna och inspireras av varandra att skriva mer. För det är så det går till och det är så man kan komma vidare med sitt egna skrivande. Jag har inte varit på alls många poesiuppläsningar, men det är nog viktigt att inte bara stoppa ner sitt lilla diktblock i byrålådan. Det är något med att läsa och lyssna, man fångar upp den talade dikten på ett annat sätt.
Är du mellan 14 och 21 kan du skicka in dina texter och bilder och kanske få dem publicerade i ponton. Vi tar mer än gärna emot dikter, noveller, fotografier eller teckningar. Formulär för att skicka in bidrag direkt och övriga adresser hittar du här.
ponton är en litterär tidskrift av och för unga som utkommer med fyra nummer varje år. Hälften av materialet i tidningen består av inskickat material, andra hälften görs av en redaktion med bas i Stockholm.
Under den här fliken hittar du information om hur du gör för att prenumerera på ponton och var tidningen finns i butik.
